(Inlägget finns även att läsa på Pauls egna blogg)

Konungen är död, leve Konungen”.

Så brukar man travestera kronskiften för att markera att något gammalt blir nytt. I vårt fall betyder det att Ronge Kommunikation läggs ner (planerat sedan ett år) och ur askan stiger:

• En författare.

Mattias Ronge kommer med sin debutroman “Tittaren” på Ordfronts förlag efter storhelgerna i mitten på januari. En fascinerande berättelse om hur en framgångsrik kriskonsult tappar greppet om sin verklighet och själv krisar ihop. Han intervjuas om boken av Dagens Industri papperstidningen idag under rubriken: “Han tog vägen genom väggen”. Fler intervjuer kommer i olika magasin.

Mattias har framgångsrikt och plikttroget rattat Ronge Kommunikation som VD i sex år, från krishantering och kundkampanjer till fakturering och förhandlingar med slöa städbolag. Han har oförtröttligt varit bland annat min chef – inte alltid den allra lättaste uppgiften. Självklart önskar jag honom lycka till i sin fortsatta karriär där han släpper all administration för att varva sin tid som författare och kreativ seniorkonsult i nya byrån.

• En ny byrå.

Deportivo skall den heta, byrån som Stefan Ronge, den ständigt kreativa webbstrategen Anders Hallén och Mattias startar efter nyår. Mats Mehlberg följer med som anställd. Om detta stod det att läsa litet kortfattat i Resumé igår.

Byrån kommer att ta  Ronge Kommunikation ett steg vidare, en version “2.0″, skulle man kunna säga. In i världen med sociala media, där det - förutom det traditionella PR-arbetet - handlar om att med kommunikationskänslan som grund också få företag, organisationer och kända personliga varumärken att fungera och växa in en värld av twittrande och RSS-flöden. Att skapa verktyg och strategier för att hantera smattrande applåder och snabbt uppblossande hatkampanjer. Jag har själv drygt 1 500 följare på Twitter och har sett hur lätt det kan vara för naturbegåvningar (Gudrun Schyman) och hur svårt det kan vara för andra som inte kommer in i spelet lika bra  (Mona Sahlin). Stefan blir VD i denna nya byrå, han är en eldsjäl och pionjär och redan tungt etablerad bland de främsta konsulterna inom Sociala Media. Jag är övertygad om att detta kommer att gå fantastiskt bra och ser fram mot att få höra om nya erövringar och erfarenheter vid våra söndagsmiddagar

• En blir en friare själ

Jag har världens roligaste jobb som blivit ännu mer spännande efter boken “När Janne Josefsson ringer”. Retorikseminarier för fritidspolitiker till våren med Gudrun Schyman. De bästa kunder man kan tänka sig. Ett fortsatt stort intresse för att utveckla mina medieträningar. Att efter varje kris jag får vara med om lära mig något nytt och lägga till på erfarenhetskontot. I fortsättningen behöver inga medarbetare på Ronge-K få skrämselhicka om jag säger något dumt i tidningen eller gör bort mig i TV. Jag kan skriva personliga bloggposter här på Posterous.

Dessutom kan jag sköta mycket av jobb och kommunikation från en liten röd stuga här i Vikingshill, eller från vårt hus i Frankrike. Jag hänger alltså inte med på Deportivoresan utan vinkar adjö på perrongen. Jag blir helt enkelt en friare själ.

Tror inte kunderna kommer att märka någon som helst skillnad. Och självklart kommer jag att samarbeta med Deportivo när kunder behöver lära sig sociala media och Deportivo med mig när det handlar om medieträning och krishantering.

Så ur askan från Ronge Kommunikation stiger inte en utan tre “Fågel Fenix”. Det är väl ingen dålig återvinning?

/Paul Ronge

Alltsedan min och Björn Hägers debatt på Bokmässan, “När skjutjärnsjournalisten anfaller”, som beskrivs i denna blogg, har vår diskussion fortsatt. Bara “slagfältet” har växlat - bloggkommentarer, Twitter och Facebook.

Jag hävdar att en stor del av journalisternas bristande trovärdighet hos allmänheten står att söka i inställningen att “ändamålen helgar medlen”, eller som Häger skriver i sin bok Reporter: “Det är tillåtet att ljuga”. Det ljugs ganska glatt, framför allt från kvällspress och så kallade granskande program, för dem som ska “sättas dit”: Goliat, den definierade skurken, som ska schavottera i vår tids stupstock - massmedia.

Ibland ljugs det till och med för tittare, lyssnare och läsare, vilket alla som inte är journalistromantiker nog har klart för sig.

Idag fick jag ett tråkigt kvitto för sanningen i denna tes. Aftonbladet lanserar “scoopet” att tidningen och Robert Aschberg “avslöjar” att politiker låter sig bjudas på “mutmiddagar”. Inte nog med att politikerna “avslöjas”, de får också moloket vandra från tillställningen, utan att ens ha fått smaka på gourmetmenyn, rapporterar Aftonbladet glatt.

Vilket tarvligt, lågt och i grunden värdelöst reportage! Ljug som journalistisk affärsidé! Sedan fortsätter det med att reportrarna Richard Aschberg och Elisabeth Marmorstein avslöjar en exposé av resor, middagar etcetera som ska visa att de folkvalda är mutade.

Intressant är att journalister leder ligan när det gäller mutmiddagar. Jag var i branschen i över 20 år, den journalist som ville kunde äta gratismiddagar när som helst. Politiker på kongress fick kanske två drinkbiljetter, strikt ransonerade. Journalister kunde få en knippe att stoppa i fickan. Att avstå från bjudresor handlade bara om man (vilket jag alltid gjort) jobbade på rika och stora medier. Antalet journalister som låtit sig bjudas på så kallade mutresor på fattigare medier är nog betydligt större än antalet politiker.

Richard Aschberg, som jobbade samtidigt med mig i många år på Aftonbladet, vet ju att jag har rätt. Han borde ta ett personligt ansvar, som senior reporter, mot att skriva sådant här trams.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin borde som utgivare skämmas över att ha tillåtit publiceringen av det här “scoopet”.

Politiker har rätt att träffa folk och att bli bjudna till och med på riktigt fina middagar och tillställningar. Minst lika stor rätt som den tredje statsmaktens journalister som här fullständigt excellerar i dubbelmoral och självgodhet.

När jag diskuterade Mona Sahlins resa till Micael Bindefelds födelsedagsfest på Mallorca handlade det om något helt annat - varumärkesvård och vilken image Mona Sahlin vill ha om hon ska få chansen att bli statsminister 2010.

Den goda middagen, champagnen, glädjen och festen har jag aldrig missunnat henne!

/Paul Ronge

PS: tycker att Makthavare.se som också finns på Twitter borde granska och avslöja journalisters förhållande till gratismiddagar, bjudningar och gratisdrickande. Varför inte börja med Aftonbladet och Expressen?

Tillbaka efter några kaotiska och helt underbara dagar på Bokmässan i Göteborg där min bok “När Janne Josefsson ringer - så klarar du pressen” lanserades optimalt av mitt förlag: Optimal förlag. Finalen för mig blev debatten: “När skjutjärnsjournalisten anfaller” med reportern och författaren Björn Häger som bland annat skrivit boken “Intervjuteknik” och nu på Bokmässan lanserade sin nya bok “Reporter”. Moderator var Peppe Engberg (bättre och mer avslappnat rutinerad debattledare går inte att få!). Början på debatten kan du se här.

“Reporter” är otroligt bra. Det är den första riktiga grundboken i Journalistik, allting är samlat. Massor med konkreta tips och journalistiska tekniker oavsett om det gäller tidning, radio eller TV. Ett gediget hästjobb kring hantverket i världens roligaste yrke (utom kanske medie-och krishanterare). Men på sidan 290 i boken under mellanrubriken “Ljuga” står det som jag slog ner på i debatten:

“Att ljuga är tillåtet. Ibland kan det vara själva förutsättningen till exempel för att göra som den tyske journalisten Günter Wallraff och klä ut sig till någon annan för att avslöja sådant som annars inte skulle ha kommit fram”.

Ingenstans står att journalisten bör avhålla sig från denna metod eftersom den undergräver journalistens trovärdighet och skapar ett totalt misstroende från dem som ska intervjuas eller porträtteras i ett reportage. När jag ansatte Häger för detta ville han först inte kännas vid att han skrivit så. Senare menade han att det i så fall bara var juridik, att han “torrt” ville framföra att det inte är olagligt att ljuga. Jag förklarade att mitt viktigaste råd som medietränare är att kunder ALDRIG ska ljuga för journalister. De behöver inte berätta hela sanningen. De har rätt att ge sin version av sanningen och därmed sina bästa budskap och argument. Men den rena lögnen är tabu.

Jag berättade för den stora publiken om när Janne Josefsson ringde mig innan Uppdrag Gransknings avslöjande om ICA:s köttfärsskandal och glatt hojtade: “Paul jag håller på med en jättebra grej - ICA success story! Fatta vilken framgångssaga detta är! Känner du någon som kan snacka om ICA som varumärke?” Jag hade naturligtvis inte lust att göra det. Förstod ju direkt att detta var ljug. ICA success story i Uppdrag Granskning? Otänkbart i ett program med det formatet - där brallor ska dras ner och ångesten lysa i ögonen. Häger menade å sin sida att jag skrämmer med “Brunnsgubben” Janne Josefsson, som man förr gjorde med barn, medan jag förstås hävdade att Josefsson är “på riktigt” och att i Uppdrag Gransknings format ligger att förnedra makthavaren eller skurken, den jag brukar kalla “Goliat”, enligt samma princip som medeltidens stupstock. Medieveteranen Torbjörn von Krogh refererar vår “ljugdebatt” kort, korrekt och kärnfullt i sitt blogginlägg här om Bokmässan.

Här i Resumé ger ju för övrigt Josefsson sin egen syn: “Ljug så in i helvete” om han riskerar att få sitt grävande reportage avslöjat. Jag tycker det är synd på en så bra bok som Reporter att den inte också diskuterar journalistisk etik utanför den knastertorra juridiken. Nybakade journalistelever behöver höra att lögn skadar trovärdigheten och att ändamålen inte alltid helgar medlen. Eftersom mina kunder vet att journalister ofta kan ljuga och direkt vilseleda vad en intervju kommer att gälla är misstänksamheten stor, vilket givetvis ger mig och mina branschkollegor mer jobb. För jag antar att det inte är Hägers och Josefssons mening att vi ska tjäna ÄNNU mer pengar?

Idag skriver också Svenska Dagbladet i en recension av Jan Guillous memoarer att han erkänner hur han ljugit om fakta, bland annat för att få till en vassare ingress. “När till och med en sådan journalistisk rese ljuger i reportage, kan väl jag också”, tycker kanske JMK-eleven. Snacka om dålig förebild! Och inte länge sedan var det den uppburne radiomannen Kjell Albin Abrahamsson som avslöjades för lögn om att han intervjuade Carl Bildt i Sarajevo när han satt i en trygg studio här hemma i Sverige. SR:s Medierna (Sveriges bästa mediegranskande program) som avslöjade pinsamheten, kan du lyssna på här.

Allvarligt: Jag vågar tala för hela PR-branschen (utom möjligtvis Taste PR, byrån med ljuget om den tröttsamma Facebook-”personen” Nova Barakel) när jag säger att vi avråder från att någonsin ljuga. Ett minimikrav vore att de som lär ut hantverket journalistik tyckte och uttryckte det samma på sin sida om staketet.

Jag framförde också i debatten att jag skulle vilja se ett större personligt ansvar för journalister. I inget annat yrke kan man göra så groteska tabbar som att hänga ut “fel” Wanja Lundby-Wedin eller skriva bluffartiklar om kändisar som tas in på behandlingshem för alkoholism utan att ofelbart förlora jobbet. Även reportern eller ansvarig redigerare som gjort allvarliga fel borde klandras av Pressens Opinionsnämnd som för övrigt borde lära sig skriva. Anmärkningar från PO är så stolpigt skrivna så att de praktiskt taget är oläsliga och dessutom satta med liten stil. Kan det vara så illa att det är medieetablissemangets mening att de inte ska läsas?

/Paul Ronge

Samtliga stora tidningar tar idag upp två separata undersökningar från analysföretaget Economist Intelligence Unit och Ledarna (Novus Opinion) som visar att chefer är oroliga över användning av sociala medier på arbetplatsen. Ledarna-undersökningen visar att nästan hälften av cheferna (1091 respondenter) ser användning av sociala medier på nätet som en störande faktor. Allt fler av våra kunder väcker liknande frågor. Hur ska vi förhålla oss till Facebook-användning? hur ska vi förhålla oss till bloggande medarbetare och informationsläckor?

Nu skulle vi kunna raljera över ignoranta chefer som inte förstår kraften i sociala medier. Förresten, det har jag redan gjort. Men trots min kommentar har jag full förståelse för att det här inte är någon lätt fråga att hantera. Det är trots allt en av de större beteendeförändringarna i modern historia, hästlängder framför när var man började gå med en mobiltelefon på fickan på 90-talet.

För att kunna hantera möjligheterna som beteendeförändringen medför måste vi konstatera vad som inte går att förändra. Få arbetsplatser om några har ett förbud mot mobiltelefoner. Medarbetare tar emot och skickar sms under arbetsdagen. Samma mobiltelefon kan idag användas för att socialisera via Facebook eller Twitter, uppdatera sin Wordpress-blogg eller läsa favoritbloggarnas senaste inlägg. Sociala tjänster är inte synonymt med fasta datorer, Internet finns på fickan. Människor bär runt på sitt sociala liv online.

Samtidigt flyttar många arbetsuppgifter online. Kundtjänster som sköttes på telefon blir chattar eller uppsökande service på sociala tjänster, konsumenter kommer med pull-klagomål där företaget måste hitta till klagomålet - på en blogg eller i en forumtråd. Medarbetare som arbetar med utveckling av produkter eller tjänster gör det i en beta-anda där konsumenter löpande kan delta och ge feedback, där utvecklare finner idéer hos entusiaster. Jag är obotlig scifi-romantiker men inte helt verklighetsfrånvänd. Självklart har vi yrken och arbetsuppgifter som är analoga och kommer så att förbli (nåja). Men jag tror att vi måste  se att utvecklingen går mot en värld där en allt större del av våra sociala liv förläggs online, där en allt större del av våra arbetsuppgifter förläggs online.

En del av problematiken med slösurfande och FarmVille-spelande misstänker jag kan lösas när medarbetare får större möjligheter att delta i servicefrågor, affärsutveckling och ambassadörskap online. Om istället arbetsuppgifterna är helt analoga, exempelvis kundtjänst via telefon, blir ofta Internet synonymt med e-post, Aftonbladet.se och Facebook.

Om den sociala utvecklingen online är irreversibel, vilket jag tror den är, om ett företag inte vill genomföra ett totalförbud av användning av sociala tjänster, vilket jag tror att de flesta företag inte kommer att göra; då behöver vi utforma policies och riktlinjer och arbetsuppgifter som gör att vi tar till vara på beteendeförändringen.

Och självfallet ska det finnas tydliga målsättningar om vad medarbetare ska åstadkomma när det gäller arbetsuppgifter och produktivitet. Och självfallet ska företag tillsammans med medarbetarna ta fram riktlinjer om hur sociala tjänster används under arbetstid, riktlinjer som stipulerar att vi inte läcker detaljer om nya produkter eller riktlinjer som säger att vi inte spelar FarmVille eller Mafia Wars på arbetstid. Tydlighet och utbildning kring dessa frågor gör att många krockar och konflikter kan undvikas.

Riktlinjer som säger att medarbetarna inte får uppdatera sin status på Facebook eller svara på en tweet på Twitter tror jag lika lite på som ett mobilförbud. Det finns ingen universalpolicy som går att använda för alla företag eller organisationer, men det finns som så ofta när det gäller ofrånkomlig utveckling en viktig grundbult - hur använder vi utvecklingen istället för att försöka motarbeta den.

Här bjuder jag på en första punkt till er nya sociala medier-policy:

Medarbetare som spelar Mafia Wars på arbetstid får sova med fiskarna.

/Stefan Ronge

På Twitter: @stefanronge

Läs gärna Brian Solis inlägg om “social media guidelines”. För att se hur andra företag tänker när det gäller policies, kolla upp Intel och IBM som har vänligheten att öppet redovisa sina riktlinjer.

Så har det andra programmet om svenska hollywoodfruar sänts. Anna Anka (vad heter de andra två fruarna?) har redan innan det tredje programmet fått många gånger så mycket uppmärksamhet som det svenska kyrkovalet, som hölls i stillhet föregående helg.

Varför? Givetvis för att hon är en människa som alla älskar att hata. Det måste ha krupit av både olust och välbehag i produktionsmänniskorna under den första intervjun med Anna Anka. De måste instinktivt ha känt att de grävt upp guld i USA, eller att de i alla fall grävt upp något.

För det är ju klart att de kände igen typen. Hon är inte den första som genom att sticka ut hakan fått spaltmeter på spaltmeter, utan att ha andra kvaliteter än att hon är en djävel på att irritera människor till den grad att man vill krypa ur skinnet. Olinda från Paradise Hotel var bra på det, likaså Robinson-Robban som strippade, målade sig blå och bad om ursäkt titt som tätt.

Men måste man bli Sveriges mest föraktade person för att man sticker ut hakan? Nej, det intressanta är ju att det finns människor som har nått en professionell nivå, bland annat på grund av deras förmåga att uppröra. Robert Aschberg är ett givet namn från den äldre skolan. Han vet hur man kan få någon förbannad. Linda Skugge var med sina starka åsikter fantastisk på att få särskilt män att önska livet av henne när hon var yngre men hon kan fortfarande. I dag retar hon gallfeber på reklambyråer och på bokförlag. Bloggerskan Katrin Zytomierska kan i sina bästa stunder nästan irritera de döda upp ur sina gravar. Kanye West gjorde en klar Anna Anka när han, samtidigt som han stal Taylor Swifts tacktal, upprörde publiken, det amerikanska folket, presidenten och faktiskt resten av världen. Men han blev ju en snackis.

Någon som i det här sammanhanget inte kan låta bli att nämnas i samband med Anna Anka är Jan Guillou. Den välmeriterade journalisten och författaren är aktuell med sina hyllade memoarer där han beskriver hur han har trampat politiker, kollegor och makthavare på fötter under ett helt arbetsliv. Det har gått rätt bra för honom.

Hur kan vissa människor skapa en karriär trots att de i media upplevs som enerverande och kaxiga, trots att de utmanar Jante-lagen, medan andra snabbt förpassas till mediebolagens sökbara artikelarkiv? Svaret är kanske att man måste bygga upp en trogen beundrarskara om man både vill reta gallfeber på folk och lyckas i det långa loppet. Kanske är det så att ju trognare och starkare beundrare man har, ju mer kan man sticka ut hakan. De som gillar Jan Guillou, som exempelvis jag gör, gillar honom även om han någon gång häver ur sig något plumpt och de som avskyr honom kommer avsky honom oavsett.

Kanske är det därför dagens politiker är rätt slätstrukna, för att de saknar beundrarskaror. Kanske är det därför Göran Hägglund får väldigt mycket ris och väldigt lite ros när han skriver debattartiklar som provocerar. Och kanske är det därför Anna Anka snabbt måste bygga upp en egen fan base. Annars är hon förutbestämd att försvinna, som om hon var påsar under ögonen på en klinik i Beverly Hills.

Om du ställer dig upp och kastar en sten är chansen stor att du träffar en keynote-presentation om sociala medier. Och i många av alla dessa presentationer framhålls, med rätta, lyssningsaspekten som central i kommunikation på den sociala webben. Rätt använd, menar presentationerna, är den sociala webben en ständigt pågående fokusgrupp, där människor berättar vad de anser om dina produkter eller tjänster. Jag håller med - och har skrivit om verktyg för att lyssna på konversationer online tidigare. Men idag förblir stora, viktiga områden obevakade eftersom de saknar stöd för RSS (Forum) eller saknar sökfunktioner överhuvudtaget (artikelkommentarer på mediesajter).

Gemensamt för forum som familjeliv.se och artikelkommentarer på mediesajter är att de är notoriskt svårbevakade. Vill jag bevaka bloggkommentarer finns det en tjänst för det. Medieartiklar - en tjänst. Bloggar, mikrobloggar, videoinnehåll, bilder, events, bokmärken: check, check, dubbelcheck. För amerikanska forum finns tjänsten Boardtracker men den fungerar inte ens hjälpligt för svenska ändamål. En svensk tjänst som försöker sig på detta är forumsök.se. Sökmotorn baseras på Google-tjänsten (Beta) Google anpassad sökning. Initiativet är lovvärt men sökmotorn hittar inte till inlägg på stora forum som Familjeliv och saknar det viktigaste: stöd för RSS på sökningar.

Alltså: om du arbetar för exempelvis Brio, är intresserad av vad som sägs om barnvagnarna på ett av Sveriges största forum -  Familjeliv.se, kan du inte gå den enkla vägen att göra en sökning på Brio och andra relevanta sökord direkt på Familjeliv för att sedan spara RSS-flödet för sökningen. Av den enkla anledningen att Familjeliv, liksom majoriteten av forum inte har support för RSS på sökningar. Därför är du  tvungen att göra en sökning på Google, välj att söka av enbart domänen www.familjeliv.se i avancerade sökningar, spara adressen till sökningen, gå till tjänsten feedmysearch.com (tjänsten ligger just nu nere), klistra in Google-adressen, spara RSS. Lösningen är långt ifrån optimal.

Ett annat, ofta bespottat område, själva badlands på den sociala webben, är artikelkommentarer på traditionella mediers sajter. Här är aktiviteten febril, här representeras bredare demografier än på bloggar eller mikrobloggar, här blandas grovarbetare med akademiker, här blandas barnvagnstips med varumärkesavrättningar a la carte.

Aftonbladet.se får varje månad 80 000 kommentarer på sina artiklar. Över 2 600 kommentarer per dag. Över 100 kommentarer per timme.

Hur exponerar Aftonbladet alla dessa åsikter? Ett elakt svar är inte alls. På bloggar är vi vana vid att se widgets där de senaste kommentarerna på innehållet dyker upp. På Aftonbladet liksom andra mediesajter göms kommentarerna undan på varje artikel. Och - kommentarerna är, liksom på andra stora mediesajter, inte ens sökbara. Utan att dra för stora växlar på detta undrar jag om inte den anonyma tillvaron medverkar till nivån på kommentarerna. Kackerlackor trivs bäst under stenar.

Vad detta betyder för mediers hushållning med befintliga värden är en viktig framtidsfråga. Bloggen Same Same But Different ställer frågan “Men hur fångas dessa kommentarer upp?” i sin veckosammanfattning. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin väcker själv frågan om hur läsarkommentarer och läsarmedverkan bättre kan utnyttjas. Och viljan att lyfta fram och använda läsarmedverkan finns där.

En annan fråga är vad bristen på tillgänglighet betyder för möjligheterna att använda alla dessa åsikter för att lyssna. Självklart är det hyperintressant för företag att läsa kommentarer på artiklar om företaget eller konkurrenter. Eller andra artiklar där företaget plötsligt nämns i en kommentar. Men hur bevakar vi förekomsten av nyckelord i artikelkommentarer automatiskt? Det går inte. Inte ens genom att spara en RSS-sökning där enbart mediesajten söks av på Google. Google hittar nämligen inte artikelkommentarerna.

När Twitter fortfarande har en begränsad, om än stadigt växande, grupp av användare med yrken där du ofta har ständig tillgång till dator alternativt know-how och möjlighet att utnyttja tjänsten från mobiltelefon; när Facebook fortfarande är en gated community, om än självvald sådan; när bloggläsare fortfarande utgörs av långt ifrån alla samhällsgrupper - då blir kommentarer på traditionella mediers artiklar och inlägg i forumtrådar pusselbitar som saknas för att få hela bilden.

Från att ha doppat tårna i vattnet börjar nu allt fler gå i med hull och hår i ett socialt beteende genom Internet. Det är verklighet. Expressen får varje dygn 2000-3000 kommentarer på artiklar. Familjelivs 125 000 medlemmar skriver cirka 40 000 foruminlägg per dag och på sajten finns cirka 45 miljoner (!) foruminlägg totalt.

En strid ström av värdefullt babbel.

Alltså: När kommer svenska forum in i matchen och lägger till RSS-stöd?
Alltså: När tillåter svenska medier sökningar, med RSS-stöd, på artikelkommentarer? När börjar Eniro och Nyhetr.se indexera artikelkommentarer?

Hittebarnen förtjänar att komma in i värmen.

/Stefan Ronge

På Twitter: @stefanronge

Uppdatering: Johan Ronnestam tipsar om en Netvibes-baserad lösning för att sätta upp en snabb omvärldsbevakning. Min Google Reader/Feedly-lösning hittar ni som sagt här.

Uppdatering 2: Martin Jönsson, redaktionschef på SvD skriver ett mycket intressant blogginlägg på Mindpark.se (en del av 100 inlägg på 100 dagar-satsningen). Just interaktivitet och läsarmedverkan löper som en ryggrad genom inlägget. Utdrag:

“Några år senare sade DN:s nyblivne chefredaktör Jan Wifstrand ungefär samma sak, då om artikelkommentarer till nyhetsartiklar på dn.se. Han talade om “struntpratsdiskussioner” och hävdade att “de läsare som bara vill spy ur sig i största allmänhet gärna får göra det någon annanstans, de skulle inte smutsa ner DN:s spalter”.

Den här hållningen till läsarnas röster och deltagande har dessvärre levt kvar på alltför många håll under en alltför stor del av decenniet.” Läs hela inlägget på Mindpark. Måsteläsning.

Att Mona Sahlin åkte chartrad lyxjet till Mallorca för att fira sin gamle vän Micael Bindefelds 50-årsdag har  väl knappast undgått någon.

Inte heller att det skedde mitt under kyrkovalet och att diskussionens vågar har gått höga om hon gjorde rätt eller fel.

Själv svarade jag en reporter från Aftonbladet så här - jag tyckte alltså hon prioriterade fel. På detta har jag fått kraftigt mothugg av Aftonbladets läsare, huvudargumentet är att Sahlin måste få göra som hon vill på sin fritid.

På branschtidningen Resumé gjordes en nätundersökning “Har Ronge rätt i sin kritik?”. Där röstade 78 procent ja och 22 procent nej av 4.293 personer. Så åsikterna går verkligen isär.

Läsare har skickat privata mejl till mig, bland annat om att jag är en “Monahatare”, att jag är köpt av moderaterna samt att jag borde kastas i ett gruvhål i Malmberget.

Jag tycker denna diskussion, även om den är roande och uppiggande, hamnar ganska snett.

För mig handlar det ju inte alls om att jag vill moralisera över Mona Sahlin. Hon får festa sju dagar i veckan för min del, med vem hon vill och hur hon vill. Helt klart betalar inte heller skattebetalarna någonting av kalaset utom kanske att Sahlin har med sig livvakter till Mallorca. Och att behöva ha livvakter är ingen höjdare, inget att vara avundsjuk på.

Alltså: Jag håller med alla som nu skäller på mig om att Mona Sahlin har rätt att göra som hon vill på sin fritid. Kärnfrågan är: Vad vill hon? Vill hon att socialdemokraterna ska vinna valet? Vill hon bli statsminister 2010?

Det är i det ljuset Mallorcaresan ska ses. Jag har konstaterat att det inte är runt Stureplan som de viktigaste väljargrupperna i Sverige finns. De marginalväljare som vacklar mellan höger och vänster, som sitter i belånade kåkar och hyresrätter och funderar på vad som kommer att hända med jobb, inkomst, räntor och skatter framöver är de som måste övertygas. Fredrik Reinfeldt har idag ett personligt varumärke som kan te sig tråkigt, men också signalerar mycket trygghet.

I de senaste opinionsmätningarna rasar förtroendet för Sahlin jämfört med Reinfeldt. 63 procent mot 22 anser att Reinfeldt är bättre på att leda en regering än Sahlin. Borde inte det stämma även de mest rasande sossar till eftertanke och ett visst mått av ödmjukhet istället för att vilja slänga budbärare och kritiker i närmaste gruvhål?

Jag tror att Mona Sahlin idag förknippas för mycket just med Bindefeld, premiärer, Liza Marklund, progressiva skådespelargäng, Pridefestivaler, Stureplan, Stockholmsperspektiv, kort sagt glass och yta.

Hon gjorde rejält avtryck när hon för många år sedan formulerade den lysande retoriska repliken: “Jag äter hellre falukorv hemma med ungarna än entrecôte på LO”. Men: “Jag äter hellre oxfilé med Bindefeld än entrecôte med LO” klingar inte lika bra, eller hur?

Sahlin kunde ha sagt till Bindefeld: “Jag bjuder dig på en fin privat middag sedan. Men nu är det ett år till valet - jag måste hyfsa mina opinionssiffror”. Eller om hon absolut ville åka till Mallorcafesten kunde hon förberett med att ha gjort en rejäl landsomfattande turné innan, kanske med kyrkovalet som krok. Den kunde hon ha hänvisat till när kritiken kom.

Det personliga varumärket är oerhört viktigt att vårda för en person som vill leda ett land. Det gör Reinfeldt just nu framgångsrikt.

Allt handlar om vad man vill. Vill man hellre vara partyledare än partiledare är det förstås helt okej.

/Paul Ronge

PS: Ingen skugga över Micael Bindefeld. Han är lysande bra på det han gör och väl värd ett fantastiskt 50-årskalas!

Jag har skrivit en bok om medieträning och krishantering: “När Janne Josefsson ringer - så klarar du pressen”. Om du är intresserad kan du beställa boken här och läsa provkapitel här på Optimal förlag samt på makthavare.se

Uppståndelsen kring boken har blivit mycket större än jag kunde ana, vilket naturligtvis är jätteroligt. Resumé har intervjuat mig och Janne Josefsson svarar här.

Igår mötte jag Janne Josefsson i en debatt om boken i P1:s Studio Ett med Monica Saarinen som programledare.

Jag gillar Janne Josefsson.  Även om jag är kritisk mot hans och Uppdrag Gransknings affärsidé att göra bort och ibland nästan förinta dem som har fått skurkstämpel (inte bara höga företagsledare och fackpampar utan numera också helt vanliga personer som socialsekreterare, fastighetsmäklare och kommunala chefer) för att få så höga tittarsiffror som möjligt. Sverige vore demokratiskt fattigare utan Josefssons grävande. ICA:s köttfärsskandal, valstugerasismen och Stadsmissionens bostadsmygel är bara några avslöjanden.

I Studio Ett igår kallade jag Josefsson “körsbäret i tårtan”. Han är helt enkelt unik som reporter i Sverige, därför har han fått stå som titel i min bok och i Resumé medger han också att han är “smickrad”.

Men boken handlar förstås om mycket mer än Janne Josefsson. Den ger massor med råd till “vanliga” människor med “rent mjöl i påsen” som möter media,  ofta lokaltidningar eller branschpress, under lugna och vänliga förhållanden. Alla som någon gång kan tänka sig att bli intervjuad ska kunna ha nytta av boken.

Det låtsades nu inte Janne Josefsson om igår. I tungt ekande smashar slog han fast att jag “skrämmer folk med Janne Josefsson för att tjäna pengar”.

Min gamla reporterkollega från Expressen Paula Hammerskog är idag en respekterad och erfaren PR-konsult. Hon går på samma linje som Josefsson i det här blogginlägget:

“Paul Ronge å sin sida förkunnade att syftet med boken är att alla de som inte har råd att anlita honom ändå ska få kunskap om hur de ska bete sig om Josefsson kommer galopperande. Det låter ju ädelt. Och väl förberett som svar på frågan varför han skrivit boken. Dock är det knappast sant.”

Sedan förklarar Paula självklarheten att väldigt få kommer att möta Janne Josefsson eller andra skjutjärnsreportrar. Men den som läser min bok kommer att se att Paula och jag är ganska överens i sak. Journalister agerar olika utifrån om den de intervjuar har en skurkroll, en expertroll eller är “David”, den lilla människan. De allra flesta har inget att frukta av journalister, men de har att vinna på att lära sig formulera koncisa budskap, att förstå hur journalisten tänker, praktiska tips, hur hantera nervositet - sådant jag också tar upp i min bok. Och medieretorik - ett ämne jag brinner för!

Jag hoppas på mer debatt, inte minst när jag nu får presentera boken på Bokmässan i Göteborg. Håller inläggen samma höga nivå som Paula Hammerskogs, där hon träffsäkert beskriver hur medieträning fungerar för de flesta, kan jag bara vara nöjd.

/Paul Ronge

Twitters framfart är en katalysator i alla hänseenden. Kanske är det just rollen som firestarter, de sociala nätverkens Janne Boklöv, som har varit mest betydande - gigantisk tillväxttakt till trots. Twitter har vant oss att vi kan få den information vi behöver sekunden efter den postats. Om jag undrar varför ett stort rymdskepp skymmer solen är det Twitters realtidssök som ger mig de snabbaste svaren. Om jag undrar varför semesterhotellet i Aten skakar? Twitter.

Traditionella sökmotorer har blivit snabba på att indexera information. Men inte i realtid. Nära men ingen cigarr. Google känner Twitters realtidsvarma flås i nacken, Facebook och nyligen lanserade Microsoft Bing likaså. Därför är det inga konstigheter att Bing, Google, Friendfeed och Facebook samtliga antingen testar varianter på realtidssök eller aviserat planer på olika former av realtidssök.

En katalysator.

Många har vant sig vid att lugnt vattna blommorna och klippa gräset i den inhägnade community som vi kallar Facebook, lägga till någon gammal kollega eller gymnasieflamma, visa babybilder för sina Facebook-”vänner”. Men så kom Twitter. En plats där du kan bli följd av eller följa vem som helst. En plats där det inte är någon vits att vara om du inte är intresserad av att lyssna på vad andra har att säga eller om du väljer att låsa dina uppdateringar för nyfikna ögon. Och Facebook tittade storögt på. Och Facebooks CEO Mark Zuckerman visste att den inhägnade communityn, likt ön i teveserien Lost, var på väg att mista sin harmoniska tillvaro.

Facebook har nu aviserat att man inom kort låter användare välja om man vill posta ett inlägg för hela världens ögon eller bara för sina vänner. En inhägnad borttagen. Och man meddelar att det kommer att vara möjligt att följa vem som helst (och bli följd tillbaka  -Twitter någon?), bli ett fan av någon och se det som personen delar med sig av (enbart det publika innehållet förstås). Ännu en inhägnad som rämnar. Allt innehåll som görs publikt kommer också att bli sökbart i en ny sökfunktion.

En katalysator.

En del, som högprofilerade sociala medier-experten Robert Scoble tror att Facebook begår ett misstag. Han menar att människor i allt större utsträckning söker privata sfärer på Internet. Han kan ha rätt i sin trendspaning, men jag tror ändå att valmöjligheten är bra, Facebook-användaren har fortfarande alla möjligheter i världen att hålla sitt innehåll privat.

Men en sak är glasklar: med förändringarna blir Facebook betydligt mer intressant ur ett företagsperspektiv. Företag kan redan idag hålla igång en konversation med medlemmar på egna eller andras Pages eller Groups, men att fånga upp ett klagomål på en uppkoppling som inte fungerar, ett försenat tåg (hej SJ) eller en mobiltelefon som inte håller vad den lovar är inte lika lätt. Inte när det sker bakom låsta dörrar. När nu Facebook ger användarna möjligheten att välja om man göra sitt innehåll publikt eller inte (går att välja per statusuppdatering) öppnas den här dörren på glänt.

Facebooks två miljoner svenska användare är naturligtvis i ett kundrelationshänseende betydligt mer intressant än Twitters (enligt uppgifter som cirkulerar) 75 000 dito. Men det återstår att se hur de Facebook-användare som inte är pottränade med Twitter kommer att reagera på sin nyfunna frihet.

/Stefan Ronge

Twitter: www.twitter.com/stefanronge

Uppdatering:

Emanuel Karlsten, redaktör på Dagen.se, berättar i ett blogginlägg om Dagens arbete med att skapa närvaro och dialog genom Facebook. Rekommenderad läsning.

Så har då den engelska politikerskandalen med kostnadsersättningar för bland annat porrfilmer, kristallkronor, byxpressar och trädgårdsskötsel formligen exploderat med talmannen Michael Martins avgång. Tala om att fälla en tolvtaggare, Martin är den första engelska talman som tvingas från sin post på 300 år!

Historien får britterna att rasa - mitt i brinnande finanskris avslöjas hur politiker fingerfärdigt skott sig med fantasifulla upplägg som ibland tangerat det bedrägliga - som att begära ersättning för räntor för redan betalda hus. Politikerföraktet frodas och fler huvuden lär rulla.

Över till Sverige: Mona Sahlin fick vänta i 12 år  på att bli socialdemokraternas ordförande på grund av en Tobleroneaffär, som också verkar ha skadeskjutit henne hårt. Jag tycker visserligen vi journalister då piskade upp en storm i ett vattenglas, men sprängkraften i symboliken kring chokladen, blöjorna, de sent betalda dagisräkningarna och alla P-böter ska inte underskattas.

Nu menar jag att en av de viktigaste frågorna för svenska politiker som vill bli valda till Europaparlamentet den 7 juni är att dra ner på sminket, stajlandet och inställsamma “välj mig”-affischer och tänka till: Varför röstar bara cirka 40 procent av svenskarna i EP-valet? Kan det möjligtvis ha att göra med att folk (ganska klokt faktiskt) ser att när politiker kommer några hundra mil från sina väljare så är det skattefria schablonersättningar på upp till 100.000 kronor i månaden som hägrar, medan det svenska EP-politiker hittills uträttat i Bryssel är minimalt? Och varför ska jag då traska till valurnan - vad ligger det i det för mig som väljare om jag hjälper till att göra Gunnar Hökmark, Marita Ulvskog, Marit Paulsen eller  Ella Bohlin till EP-miljonärer? Jag kommenterar de två sistnämnda kandidaternas reklamfilmer här i Dagens Media. 

Jag skrev om de skattefria schablonersättningarna här (första gången gjorde jag det faktiskt i Expressen i mitten på 1990-talet).  Även då vägrade politikerna kommentera och vissa (som Maj-Britt Theorin och Maj-Lis Lööv vill jag minnas) valde att koppla bort mobilsamtalen. Nu har Expressen tagit upp tråden igen och visar alltså att ingenting hänt på 15 år!

Hanne Kjöller på Dagens Nyheter gillar inte alls att Expressen återigen avslöjar hur EP-politiker skor sig och väljer att raljera.

Jag har hittills bara sett två kandidater kommentera schablonrofferiet. Gunnar Hökmark, Moderat, som avfärdar ämnet som en “ickefråga” och Gudrun Schyman som svarade mig på Twitter så här: “Rofferi o korruption inom EU-systemet vittnar många om. Det borde rensas upp rejält. Många mörkar. Hökmark också”.

Är detta då en “ickefråga”, som Hökmark, och också DN:s maktkramare Hanne Kjöller, tycks mena?

Jag tycker det räcker med att peka på Mona Sahlin och den engelska talmannens öde. Och EP-ersättningarna är värre eftersom de är kvittolösa. Gör du mindre kan du stoppa mer i fickan. En extra resa för att möta väljare belastar din privata plånbok!

Begär av det parti och den kandidat du tänker rösta på att de agerar mot de kvittolösa schablonersättningarna. Precis som i alla moderna företag och som i svenska riksdagen ska ersättning ske mot kvitton. Hävdar politikern att det är onödig byråkrati kan du ju peka på när de ville fastställa vinkeln på krökningen av bananer eller försöker förbjuda svenskar att snusa.

Observera: Detta handlar inte om någon vulgär avundsjukekampanj. För min del får de gärna dubbla EP-politikernas löner. Men de ska vara transparanta och skattepliktiga. Och ersättningar ska betalas mot kvitton. Så tar man bort möjligheter till mygel som är politikerföraktets främsta grogrund.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik och samhälle.