Tillbaka efter några kaotiska och helt underbara dagar på Bokmässan i Göteborg där min bok “När Janne Josefsson ringer - så klarar du pressen” lanserades optimalt av mitt förlag: Optimal förlag. Finalen för mig blev debatten: “När skjutjärnsjournalisten anfaller” med reportern och författaren Björn Häger som bland annat skrivit boken “Intervjuteknik” och nu på Bokmässan lanserade sin nya bok “Reporter”. Moderator var Peppe Engberg (bättre och mer avslappnat rutinerad debattledare går inte att få!). Början på debatten kan du se här.
“Reporter” är otroligt bra. Det är den första riktiga grundboken i Journalistik, allting är samlat. Massor med konkreta tips och journalistiska tekniker oavsett om det gäller tidning, radio eller TV. Ett gediget hästjobb kring hantverket i världens roligaste yrke (utom kanske medie-och krishanterare). Men på sidan 290 i boken under mellanrubriken “Ljuga” står det som jag slog ner på i debatten:
“Att ljuga är tillåtet. Ibland kan det vara själva förutsättningen till exempel för att göra som den tyske journalisten Günter Wallraff och klä ut sig till någon annan för att avslöja sådant som annars inte skulle ha kommit fram”.
Ingenstans står att journalisten bör avhålla sig från denna metod eftersom den undergräver journalistens trovärdighet och skapar ett totalt misstroende från dem som ska intervjuas eller porträtteras i ett reportage. När jag ansatte Häger för detta ville han först inte kännas vid att han skrivit så. Senare menade han att det i så fall bara var juridik, att han “torrt” ville framföra att det inte är olagligt att ljuga. Jag förklarade att mitt viktigaste råd som medietränare är att kunder ALDRIG ska ljuga för journalister. De behöver inte berätta hela sanningen. De har rätt att ge sin version av sanningen och därmed sina bästa budskap och argument. Men den rena lögnen är tabu.
Jag berättade för den stora publiken om när Janne Josefsson ringde mig innan Uppdrag Gransknings avslöjande om ICA:s köttfärsskandal och glatt hojtade: “Paul jag håller på med en jättebra grej - ICA success story! Fatta vilken framgångssaga detta är! Känner du någon som kan snacka om ICA som varumärke?” Jag hade naturligtvis inte lust att göra det. Förstod ju direkt att detta var ljug. ICA success story i Uppdrag Granskning? Otänkbart i ett program med det formatet - där brallor ska dras ner och ångesten lysa i ögonen. Häger menade å sin sida att jag skrämmer med “Brunnsgubben” Janne Josefsson, som man förr gjorde med barn, medan jag förstås hävdade att Josefsson är “på riktigt” och att i Uppdrag Gransknings format ligger att förnedra makthavaren eller skurken, den jag brukar kalla “Goliat”, enligt samma princip som medeltidens stupstock. Medieveteranen Torbjörn von Krogh refererar vår “ljugdebatt” kort, korrekt och kärnfullt i sitt blogginlägg här om Bokmässan.
Här i Resumé ger ju för övrigt Josefsson sin egen syn: “Ljug så in i helvete” om han riskerar att få sitt grävande reportage avslöjat. Jag tycker det är synd på en så bra bok som Reporter att den inte också diskuterar journalistisk etik utanför den knastertorra juridiken. Nybakade journalistelever behöver höra att lögn skadar trovärdigheten och att ändamålen inte alltid helgar medlen. Eftersom mina kunder vet att journalister ofta kan ljuga och direkt vilseleda vad en intervju kommer att gälla är misstänksamheten stor, vilket givetvis ger mig och mina branschkollegor mer jobb. För jag antar att det inte är Hägers och Josefssons mening att vi ska tjäna ÄNNU mer pengar?
Idag skriver också Svenska Dagbladet i en recension av Jan Guillous memoarer att han erkänner hur han ljugit om fakta, bland annat för att få till en vassare ingress. “När till och med en sådan journalistisk rese ljuger i reportage, kan väl jag också”, tycker kanske JMK-eleven. Snacka om dålig förebild! Och inte länge sedan var det den uppburne radiomannen Kjell Albin Abrahamsson som avslöjades för lögn om att han intervjuade Carl Bildt i Sarajevo när han satt i en trygg studio här hemma i Sverige. SR:s Medierna (Sveriges bästa mediegranskande program) som avslöjade pinsamheten, kan du lyssna på här.
Allvarligt: Jag vågar tala för hela PR-branschen (utom möjligtvis Taste PR, byrån med ljuget om den tröttsamma Facebook-”personen” Nova Barakel) när jag säger att vi avråder från att någonsin ljuga. Ett minimikrav vore att de som lär ut hantverket journalistik tyckte och uttryckte det samma på sin sida om staketet.
Jag framförde också i debatten att jag skulle vilja se ett större personligt ansvar för journalister. I inget annat yrke kan man göra så groteska tabbar som att hänga ut “fel” Wanja Lundby-Wedin eller skriva bluffartiklar om kändisar som tas in på behandlingshem för alkoholism utan att ofelbart förlora jobbet. Även reportern eller ansvarig redigerare som gjort allvarliga fel borde klandras av Pressens Opinionsnämnd som för övrigt borde lära sig skriva. Anmärkningar från PO är så stolpigt skrivna så att de praktiskt taget är oläsliga och dessutom satta med liten stil. Kan det vara så illa att det är medieetablissemangets mening att de inte ska läsas?
/Paul Ronge
Det här inlägget skrevs söndag, september 27, 2009.
Tags: Etik, Guillou, Häger, journalister, journalistik, lundby-wedin, Paul, PR-branschen, resum�, Ronge, wanja
Du kan följa alla kommentarer till inlägget via RSS 2.0 feed.
Du kan svara på inlägget eller Trackback från din egen sida.
27 september, 2009, 11:12
[...] Journalist - med rätt att ljuga? » Ronge Kommunikation http://www.rongekom.se/?p=1241 – view page – cached Tillbaka efter några kaotiska och helt underbara dagar på Bokmässan i Göteborg där min bok När Janne Josefsson ringer - … — From the page [...]
27 september, 2009, 14:00
Missade dessvärre er debatt på Bokmässan, men kan bara instämma i ovanstående. Den enda gång jag var “utsatt” för Josefsson fick vi inte ens tillfälle att replikera - det var allt annat än konsekvensneutral journalistik. Enkelt och lättköpt och mer kampanj med tydligt budskap än nåt annat. Okunnigt dessutom. Fanns bara ett försvar: The Royal treatment - dvs tig ihjäl!
Att ljuga sig fram är ingen strategi som håller i längden. Tröttsam inställning som knappast gör nåt för vårt - journalisternas - förtroende i det större perspektivet. Fast är målet bara scoopet som imponerar på de andra grabbarna på redaktionen så funkar det ju. Ett tag.
Bra bok för övrigt -läste den med stor behållning och många skratt!
27 september, 2009, 14:04
Word. Lustigt att lögnerna kommer från samma filttofflor som brukar anklaga reklambranschen för att vara lögnaktig.
När man jobbar med reklam finns det lagar som tvingar dig att hålla dig till sanningen. Medan den som jobbar med journalistik får sina lögner skyddade av grundlagen.
Till Häger vill jag bara hälsa: Nej, det är inte olagligt att ljuga. Det är mycket värre än så.
27 september, 2009, 19:40
[...] vad gäller läsarnas förtroende för medierna i allmänhet och journalisterna i synnerhet har Paul Ronge skrivit, utifrån en debatt på [...]
27 september, 2009, 19:55
[...] Läs Paul Ronges inlägg här [...]
27 september, 2009, 20:24
Nej jag ser ditt frågetecken, Man skall inte ljuga. Men det har inte Wallraff gjort. Han har valt att gå under jorden och tagit ny identietet för utsatta och under käng tid satt sig in i siutationen, därför blir han trovärdig då han klär av sig pånytt.
Han vet att maninte bara kan skriva eller påstå.
Man måste ha varit där och undersökt hur allt ser ut från två olika perspektiv. FÖr att vara trovärdig.
Andra får så klart påstå men lögn skall man inte begå, påstå är en sak. MEn man måste kunna visa eller bevisa sin tes.
Leroy
28 september, 2009, 03:07
Hej Paul!
Synd att jag missade dig på Mässan. Jag var bara där i virrvarret ett par timmar i fredags när jag ändå passerade Göteborg.
Men jag har självklart läst din bok. Kanonbra förstås! Varken mer eller mindre. Jag rekommenderar den överallt. Snyggt omslag förresten.
Och jag instämmer definitivt i att journalister på inga villkor får ljuga. Det är oseriöst och behövs inte heller.
Det finns som du skriver, inga ändamål som är så heliga att de motiverar en lögn.
Ja, det ska vara rikets säkerhet möjligen…
Men det talar vi ju inte om här.
Just detta förvånade mig mest på PK-mötet som avhandlade Gömda-Mia-boken. Jan Guillou sa faktiskt något om att det väl inte var så viktigt om sanna berättelser var sanna eller falska.
Jag blev oerhört förvånad och replikerade något om att tala sanning fick man väl lära sig redan i småskolan. Det är primärt liksom.
(Inspelningen från mötet ligger säkert på nätet någonstans för den som vill höra replikväxlingen ordagrant.)
Och nu har han alltså skarvat i memoarboken…
Tragiskt är ordet.
Tack Paul för att du tar tag i detta!
28 september, 2009, 05:31
[...] Journalist – med rätt att ljuga? [...]
28 september, 2009, 08:05
Riktigt bra, tack!
28 september, 2009, 10:18
Hm. Ledsen att lägga sordin på upphetsningen. Den som läser sig fram till s.290 i Reporter, lär inse att Ronge läser den som f-n läser Bibeln, när han hävdar att jag uppmanar journalister att ljuga.
Men jag tackar så mycket för Paul vänliga ord om boken. Och jag återgäldar ryggdunkningen med att ärligt säga att “När Janne Josefsson ringer” är intressant, informativ och underhållande.
Precis som Ronge, brukar jag uppmana till att inte ljuga. Inte minst därför att oseriösa arbetsmetoder öppnar för onödig kritik av angelägna avslöjanden, när den granskade hyr in konsulter av Rongetyp för att finna något som dementimaskinen kan spetsa in sig på.
Däremot är jag inte helt säker på att målet för våra respektive verksamheter är helt desamma. Den goda journalistikens främsta åtagande är att få fram det som är sant - och lojaliten ligger hos publiken och medborgarna.
Medieträningsbudskapet är “du ska inte ljuga, men du behöver inte säga hela sanningen” - journalistens jobb är att så långt det går försöka få fram den där hela sanningen som de inte vill berätta om.
Och själv brukar jag inte ljuga i jobbet.
Men det är fullt lagligt att göra det, såsom bl.a. Günter Wallraff, Fredrik Laurin, Seymour Hearsh gjort för att få fram sanningar som annars förblivit dolda.
Och det blir mest en akademisk fråga att diskutera principen, och de tänkbara undantag som kan finnas.
Det är lögn att säga “nej vi har inte filmat” till de knarkpåverkade soldaterna som stoppar en i vägspärren utanför Monrovia.
Det är lögn att säga “åh, jag råkar ju faktiskt vara i Kalifornien i helgen, och då jag skulle jag kunna komma förbi en stund och…” fast resan dit inte ens är bokad, för att få till mötet som blev nyckeln för att få fram uppgifter om en militär massaker som skulle komma att vända opinionen mot kriget.
Ja, det går att konstruera fler exempel på mycket speciella situtationer, där de flesta journalister skulle tumma på sanningen.
Men de stora journalisterna brukar redovisa det efteråt, och låter sig värderas därefter.
Och det blir lite fånigt att dra stora principiella växlar på det. Det är snarare en filosofisk diskussion.
I kontakterna med dem jag bevakar finner jag att det underlättar arbetet högst väsentligt att hålla mig till sanningen.
Och gentemot min publik, är det en självklarhet.
Ifall någon skulle ha kommit att tro något annat.
Hälsar vänligen
Björn Häger
som på s.291 även ger exempel på där journalister valt att bryta mot lagen, och det lagbrott Vilhelm Moberg t ex begick på JKs kontor i februari 1952 skulle även jag göra mig skyldig till i samma situation.
28 september, 2009, 12:23
Tack alla för intressanta kommentarer: Maria som verkligen vet hur det är ur journalistperspektivet (var det typ 1986 när vi båda arbetade på Aftonbladet?), Lord Fredruk som jag vet avskyr ljugreklam med Guldägg i fokus, Monica A som gör en klockren jämförelse med Liza Marklunds ljug att “Gömda” var en sann historia och alla ni andra som tycker det är viktigt att journalister inte ljuger varken för dem de bevakar eller för sina läsare, lyssnare och tittare.
Björn Häger - jag är besviken över ditt svar. Jag citerar korrekt det du skriver i boken: “Att ljuga är tillåtet”, du förvanskar det till att jag skulle hävda att du “uppmanar journalister att ljuga”, vilket alla som läser innantill i bloggposten kan se är fel.
Däremot kritiserar jag att du i din tjocka bok inte någonstans fokuserar på vikten av att inte ljuga, när detta faktiskt är ett problem för journalisters trovärdighet.
Dina romantiska exempel på när det är rätt att ljuga för reportrar är fåniga i sammanhanget - jag talar exempelvis om Janne Josefssons rätt onödiga ljug i samband med köttfärsskandalen samt Kjell Albin Abrahamssons pinsamma Sarajevolögn och detta bemöter du inte.
Med det raljanta: “en filosofisk diskussion” förringar du ett problem som, tillsammans med andra faktorer, lett till den låga trovärdighet som journalister idag har.
Du borde veta bättre.
28 september, 2009, 12:44
Ska återgå till arbetet och sätter därmed gärna ett streck i debatten, fast Paul medvetet felförstår för att få igång en rolig pajkastning.
Att ljuga är tillåtet.
Det finns inga lagar som hindrar det.
Men det är dumt att ljuga, så som Kjell Albin gjorde om att han satt på ett café i Sarajevo, inte minst därför att man riskerar onödig kritik för det, men också för att folk ska kunna lita på att det journalister säger är sant.
Och det är en sak att i vissa speciella situationer ljuga för att gräva fram maktmissbruk eller ta sig in i slutna världar - och en annan sak att ljuga i den journalistiska framställningen.
I synen på det senare tror jag att jag har jag samma uppfattning som Paul, det vill säga att “samma grundregel bör gälla för all journalistik: Den ska vara sann, inte bara ibland, utan hela tiden.” (som det ordagrant står på s. 265 i boken du hänvisar till.)
Björn
som avstår från att kommentera exemplet Josefsson och Ica, eftersom jag inte tycker att jag har tillräcklig kännedom om bakgrunden. Men det har säkert du, Paul.
28 september, 2009, 20:30
[...] Journalist – med rätt att ljuga? » Ronge Kommunikation“Allvarligt: Jag vågar tala för hela PR-branschen (utom möjligtvis Taste PR, byrån med ljuget om den tröttsamma Facebook-”personen” Nova Barakel) när jag säger att vi avråder från att någonsin ljuga. Ett minimikrav vore att de som lär ut hantverket journalistik tyckte och uttryckte det samma på sin sida om staketet.” [...]
29 september, 2009, 18:31
Det är inte bara “dumt” att ljuga det kan också få skador som inte går att reparera. Där är vi redan idag. Människor skrattar åt kvällstidningarnas rubriker, de skrattar åt journalister som låtsats vara seriösa men som i själva verket snubblar över lögnerna.
För tillfället har vi två världar, en på nätet och en i den värld som bär det förhatliga ordet Gammelmedia. Snart kommer dessa att ingå partnerskap och då blir det riktigt spännande… Jag passar också på att tacka dig Paul, dels för att du kom och och tog dig tid att prata med mig och dels för att jag fick min dedikation i din bok som jag snart ska lusläsa…
En lögn måste alltid upprepas för att bli trovärdig en sanning bara en gång.
30 september, 2009, 19:56
Man eller kvinna som är journalist SKALL INTE LJUGA eller påstå, berätta bara en halv sanning eler historia.
Man måste kunna be om ursäkt för saker som man hanterat felaktigt.
Publicistiskt ansvar?
Leroy
30 september, 2009, 19:57
Eller som man säger på ren Svenska: Stå för det man säger eller påstår.
Kuna visa att det man trycker kan visas eller bevisas´.
Leroy
30 september, 2009, 19:59
Man skall inte ljuga eller påstå och undvika att ge den andra sidan en möjlighet att svara eller förklara.
Leroy
16 oktober, 2009, 15:42
Jag har en gång hamnat i lokaltidningen, foto och allt, som den Elaka Myndighetsmänniskan som Vägrade bevilja Behövande Skattebetalare hjälp. Bakgrunden, hela beslutsprocessen, och allt som hade lett fram till varför den här personen inte kunde få det den nu hade ansökt om hade prydligt sminkats över. Och jag fick inte uttala mig efter myndighetsmänniskor som utför myndighetsutövning är bundna av tystnadsplikt. En överklagan gjordes, jag t o m hjälpte till med att upprätta den såsom var min skyldighet. Det är inte riktigt korrekt att tala i termer om vinst och förlust men Länsrätt och kammarrätt dömde till den överklagandes nackdel.
Redan tidigare hade jag sett på liknande fall som presenterades så i lokaltidning, kvällspress etc., med en hög andel skepsis. Och Uppdrag granskning ska vi inte tala om. Särskilt när det gäller deras avbildning av myndigheter. Visst får jag själv, numera, blodstörtning när jag hör talas om vissa myndigheter men hela dramaturgin som uppdrag granskning använder sig av säger att mycket sägs, en lika stor del utelämnas och en del ändras för att passa historien bättre.
Den lilla människan mot makten. Människor kommer i kläm, särskilt nu i och med att regler inom särskilt socialförsäkringar hårdnar, men jag kan ändå inte uppmana något större engagemang eller se på liknande program utan att tänka att de ljuger.
16 oktober, 2009, 16:16
Så otroligt på kornet du fångar maktlösheten! Trevlig helg!