Om att trampa i klaveret och fastna med foten

Finns det en “Mosa Mona”-kampanj bara för att Mona Sahlin är kvinna?
Det debatterades i Svt Debatt den 2 december. Mitt svar var definitivt nej och kan sammanfattas som jag uttryckte det: “Sahlin har trampat i klaveret, hon har fastnat med foten i det och nu får hon släpa runt med det”.

Att först gå ut med det historiska beskedet att socialdemokraterna för första gången tänker samregera - med miljöpartiet - för att sedan backa tillbaka efter ramaskriet från partiets vänster är raka motsatsen mot att leda. Ett magplask som kommer att eka i åratal och som nu lett till en öppen spricka i oppositionen till regeringen Reinfeldts skadeglada flin.

Gudrun Schyman tyckte, föga överraskande, att Sahlin får smisk för att hon är kvinna - “så är det alltid när det går dåligt för kvinnor”.
Men Gudrun: Så är det för män också! Tänk på hur kopiöst med dask som Göran Persson fick (oftast välförtjänt) för de tabbar han gjorde under sin mest pampdryga period. Och omvänt: Den som är drivande och hyfsat principfast får, om inte beröm, så åtminstone respekt.

Titta på Maud Olofsson. Hon har som näringsminister tufft stått emot alla krav att gå in med statliga pengar i den svenska bilkrisen. hennes argumentation har varit glasklar och kan tillspetsat sammanfattas: “Svenska staten är inga bilhandlare”. Ett av hennes argument är att om biljättar som Ford och GM inte klarar av att sälja bilarna och få lönsamhet - hur ska då den svenska staten kunna göra det? Hon och Reinfeldt upprepar att de inte tänker förskingra skattebetalarnas pengar.

Olofsson har vuxit flera meter i den här processen och visat att politiker inte behöver dingla som marionetter ens under de värsta opinionsstormar.

Mona Sahlins uppenbara brist på ledarskap kommer i ett läge när konkurserna i november ökade med 42 procent, när varslen står som en bombmatta över hela Industrisverige, finanskrisen lägger sin skugga över hela 2009 och det borde vara öppet mål för en socialdemokrati som alltid haft högsta förtroende för krisbekämpning och ordning på statsfinanserna. Stackars Thomas Östros springer bakom, medan regeringen arbetar fram ett stort stimulanspaket och finansminister Anders Borg säger att räntesänkningen inte är en godisburk som bankerna “ska talla i”

Som ytterligare lök på laxen går moderaternas partisekreterare Per Schlingmann ut och säger att man måste överväga en lag om kvotering, som i Norge, om det fortsätter gå så trögt med den kvinnliga representationen i biolagsstyrelserna. En linje som inte ens sossarna vågar driva kommer nu från “de nya moderaterna”. Och pang: Där drogs mattan undan ytterligare för Sahlin! Moderaterna tog ytterligare ett utrymme i mitten och genast blir luften tunnare att andas för oppositionen.

Om politiken var en fotbollsmatch skulle det just nu stå 10-0 till Reinfeldt och Sahlins mest inbitna supportrar skulle i besvikelse ha stängt av TV:n eller lämnat läktaren.

/Paul Ronge

Uppdatering1: Politikern Bengt Silfverstrand (s) har skrivit ett blogginlägg om kritiken mot Mona Sahlin här. Han menar på att det definitivt finns en mosa Mona-kampanj och att jag, och Lotta Gröning, är exempel på ledande Mona-hatare.

Uppdatering2: Även Jan Andersson (s) skriver om det han kallar för “en osmaklig kampanj mot Mona Sahlin…”.

Det här inlägget skrevs fredag, december 5, 2008.
Tags: finanskrisen, mediehantering, mediestrategi, Paul, Paul Ronge, politik
Du kan följa alla kommentarer till inlägget via RSS 2.0 feed. Du kan svara på inlägget eller Trackback från din egen sida.

Skriv en kommentar

Sök