När Aftonbladet idag attackerar Ingvar Kamprad är det inte som att svära i kyrkan - det är som att hälla en tunna skit över Gud.
Kamprad är en svensk nationalklenod i stil med Astrid Lindgren, midsommar, röd stuga med vita knutar, svenska kräftor, köttbullar, julskinka och Absolut. Snål, småländsk bondpojk med båda fötterna på IKEA-golvet. Gud nåde den som ger sig på honom! För ett antal år sedan f.l (före länkandet) var det någon morgontidning som försökte skriva om hans gods i Schweiz. Den fick blixtsnabbt retirera för svenska folkets vrede. Realtid spekulerar, inte utan viss förväntan, i en repris - Aftonbladet kommer att få storstryk för sitt tilltag.
Jag har som medietränare ofta tagit upp Kamprad som ett exempel på en unik överlevare i mediala kriser. När media gullar med och hissar kändisar, makthavare och varumärken ( Mona Sahlin, Refaat el Sayed, Percy Barnevik, Ludmila Enqvist, Carl-Henric Svanberg, ICA och så vidare) så blir de också tolvtaggare som journalister brinner för att fälla och dra i smutsen.
Kamprad har inte bara varit en man av folket, han har också hyllats för sin öppenhet. Med rätta: Han har talat ut om nazisthistorien, han har berättat att han har alkoholproblem, han har ganska öppenhjärtigt beskrivit hur svårt han har att lita på och lämna över sitt livsverk till sina barn.
Men varför har han då så svårt att erkänna att han är rik, att han har miljarders miljarder? Om han vill satsa sina pengar på en 100-miljoners vingård (där ligger du i lä Göran Persson!) så har han väl samma rätt till det som Jan Stenbeck hade att bygga en magnifik inomhusskjutbana i sitt schweiziska palats?
Här är Kamprads akilleshäl. Han mÃ¥ste kunna stÃ¥ för bÃ¥de att han är en snÃ¥ljÃ¥p som lunchar med tvÃ¥ korvar i bröd pÃ¥ IKEA-restaurangen och att han gillar att rulla vin för 1000-tals kronor centilitern i gommen. Annars krackelerar det egna varumärket. Det är motsägelsen, eller dubbelmoralen om man sÃ¥ vill, som är den vanligaste orsaken till att näringslivets och politikens “hjältar” faller som furor. Att försöka förmÃ¥ chefredaktör Jan Helin att stoppa publiceringen var det värsta misstag Kamprad kunde göra.
Aftonbladets artikelserie om Kamprad har också en annan viktig dimension. Tidningen vill ha betalt!
Artikelserien går som en Plustjänst på nätet: betala 19 spänn i månaden eller köp papperstidningen!
Jag har i tidigare blogginlägg raljerat över Plustjänstens brister och verkar nu bli bönhörd.
Så här skrev jag bland annat:
“För att understryka hur olika saker värderas: Jag kan läsa Peter Kadhammars reportage om människornas framtidstro i Bengtsfors gratis pÃ¥ Aftonbladet.se. Men vill jag läsa om hur Claes Malmberg sniffade kokain pÃ¥ sitt barns dagistoalett heter det Plus och dÃ¥ fÃ¥r jag betala.”
Det är ett stort fall framåt att Helin och Aftonbladet.se:s chefredaktör Kalle Jungkvist denna gång väljer att ta betalt för riktig journalistik. Det är inte gratis att skicka reportern Jill Sjölund till Frankrike för att övernatta på Kamprads vingård och det kostar arbetstimmar att granska en miljardförmögenhet.
Den förhärskande trenden idag är att journalistiken ska vara bra och framför allt gratis. En ledande och retoriskt skicklig förespråkare för den linjen är bloggaren, opinionsbildaren och VD:n för Mindpark Joakim Jardenberg.
I tidningen Journalisten argumenterar också frilansreportern Nanok Bie för att journalister ska länka mer till varandra och dela med sig.
De har rätt i mycket, framförallt i att framtiden finns pÃ¥ nätet och att papperstidningen nog pÃ¥ sikt är död. Men när jag var med i Journalistförbundets centrala förhandlingsdelegation för 20 Ã¥r sedan hade vi mottot: “Bra journalistik mÃ¥ste fÃ¥ kosta”. Idag är det “Bra journalistik ska vara gratis” som gäller.
Jag vägrar tro att vi kommer att ha riktiga utrikesreportrar i Gaza-omrÃ¥det, svenska journalister som bevakar amerikanska presidentval och murvlar som sätter tummen i ögat pÃ¥ makthavare även i kommersiella medier i fortsättningen om ingen betalar.”There is no such thing as a free lunch”.
Det sticker till i samvetet varje gång jag härjar runt på franska TV5, Financial Times, Washington Post,  TV Español och alla de svenska nyhetssajterna i vetskapen att jag kan inte betala även om jag skulle vilja. Och kom inte och säg att den seriösa samhällsjournalistiken kan överleva bara med hjälp av kommersiella banners.
Det här är för mig en långt mer brännande fråga än det eviga nedladdningsgrälet mellan pirater och piratjägare.
Jag hittar åtminstone en röst i bloggosfären som verkar tycka litet som jag, men vi är ropande röster i öknen.
SÃ¥ Joakim Jardenberg (jag vet att du nu, säkert mycket välförtjänt, njuter din solsemester i Viña del Mar i Chile): Kan du, när du kommer hem, förklara för mig hur och var vi ska kunna hitta nya och andra inkomstkällor att betala för en seriös (och dyr) samhällsjournalistik som nu hÃ¥ller pÃ¥ att ersättas med vem som storgrälar med vem i “Bonde söker fru” och vilkas silikonbröst som är de senaste i raden att spricka?Â
Paul Ronge
Det här inlägget skrevs mÃ¥ndag, december 29, 2008.
Tags: Aftonbladet, journalistik, medier, Paul, Paul Ronge
Du kan följa alla kommentarer till inlägget via RSS 2.0 feed.
Du kan svara på inlägget eller Trackback från din egen sida.
29 december, 2008, 22:37
Jag är hemma och sliter, det är Danne som är iväg och gottar sig.
Men när det gäller dit resonemang så har du rätt i att bra jobb måste betala sig - det är bland annat därför jag nyss skänkt pengar till wikipeda. Och det belyser också att det handlar om att hitta nya intäktsmodeller.
När du refererar till tidningar och “betal vs gratis” sÃ¥ missar du att merparten av det vi betalat för med prenumerationspengen gÃ¥r till produktion och distribution. Det är dyrt att trycka och dela ut tidningar mitt i natten.
InnehÃ¥llet, däremot, har ganska rakt av finansierats av annonsintäkterna. SÃ¥ i stort behöver vi inte “uppfinna” nÃ¥got nytt, utan bara bli bättre pÃ¥ att ta betalt för samma gamla eyeballs, men i nya kanaler. Ungefär det jag försöker beskriva här: http://mindpark.se/2008/11/16/tjana-pengar-pa-natet-mer-an-nagonsin-papperstidningen/
Men det är bara en affärmodell bland mÃ¥nga. Det viktigaste är att vi släpper sargen och slutar önska oss tillbaka…
30 december, 2008, 06:01
[...] En tunna skit över Gud [...]
30 december, 2008, 09:21
Tack för kommentar, Joakim.
Som jag skriver, du har rätt i väldigt mycket. Och inte minst i att det är dyrt att trycka och distribuera papperstidningen, därför är den nog död på sikt. Men min poäng var hur man får ekonomi i seriös samhällsjournalistik i kommersiella etermedia och nätet. Det som upplevs som gratis värdesätter vi inte. Därför uppskattar jag att Aftonbladet har modet både att granska nationalklenoden Kamprad och att kräva betalt för jobbet av oss läsare.
Hoppas debatten fortsätter - Mindpark är givetvis en del av lösningen, inte problemet.
/Paul
30 december, 2008, 12:27
Instämmer. Inom journalistiken är kvalitet ekvivalent med tid. Man kan till och med hävda att sambandet är logaritmiskt. Dvs i en medieverklighet som tenderar att premiera rip-and-read eller tramsproduktion, ger investeringar i tid en hävstÃ¥ngseffekt. Här skulle jag som public-service-lobbyist kunna tillägga nÃ¥got slagfärdigt och klokt angÃ¥ende finansieringen av icke-kommersiell kvalitetsjournalistik, men jag avstÃ¥r eftersom julefrid rÃ¥der…
30 december, 2008, 12:52
Couldn’t agree more, Staffan! Kvalitet är ekvivalent med tid som är ekvivalent med pengar= bra journalistik mÃ¥ste fÃ¥ kosta.
Och eftersom julefrid råder har jag här två önskningar inför nya året:
Mer pengar till Public Service!
Många fler prenumeranter på tidningen Fokus, vi måste stötta Sveriges bästa samhällsmagasin!
På det sättet får både Public Service och kommersiell kvalitetsjournalistik en skjuss!
/Paul
30 december, 2008, 20:27
Att man inte värdesätter något som är gratis är helt fel. Jag kan plocka fram hur många undersökningar som helst och slå i skallen på dig
Hur som helst - det finns ingen som har hävdat att kvalitet inte kostar att producera. Det vi inte är överens om är vem som ska betala. Jag anser att det finns en enorm potential i nya affärsmodeller.
Men det känns som du bestämt dig för en linje och kör pÃ¥ den. Inte sÃ¥ lite gammalmedialt…
30 december, 2008, 21:09
Joakim, hoppas du har rätt. Det var dock exakt detta resonemang . med grunden i den liberala pressfrihetens marknadsteori . som tyvärr visade sig inte hålla, trots uppkomsten av de nya fantastiska massmedierna i slutet på 1800-talet. Publiken är inte villig att enskilt betala sin del av de stora kostnader som det innebär att producera den kvalitetsjournalistik som ett demokratiskt samhälle behöver. I små språkområden är hela idén särskilt omöjlig. Men låt oss säga som finansfantomerna gör vart tionde år eller så innan allt havererar igen: Det är annorlunda nu; Marknadsreglerna gäller inte längre! Lycka till!
31 december, 2008, 09:59
Joakim, du fÃ¥r slÃ¥ mig i skallen med undersökningar hur mycket du vill men jag blir inte imponerad. Enligt alla undersökningar ville folk ha kvalitetsjournalistik i kvällspressen. När Expressen försökte, först med Christina Jutterström, sedan med Joachim Berner, rasade upplagan rakt ner i kolkällaren. Jag har 20 Ã¥rs erfarenhet som reporter i ryggen när jag säger att jag är allergisk mot tvärsäkerhet, “Friedman-modeller” och “quick fixes” som i ett trollslag löser alla problem..
Kanske är vi helt oense om affärsmodellerna och vem som ska betala som du säger, jag vet inte. Men jag vill ha en öppen debatt och är själv medlem i Mindpark. Vill alltså ha konstruktiva förslag och lösningar och tror ni kan bidra där. Jag ser hur bra samhällsjournalistik smälter bort som isen vid polerna och är bekymrad. Men uppenbarligen delar du inte min oro.
/Paul
01 januari, 2009, 21:36
Paul, tack för din nyårsönskan! Och för en rolig diskussion. Personligen tror jag - och detta är ju ingen högoddsare - att de flesta papperstidningar i Sverige står inför ett stålbad. Morgondagens annonsintäkter kommer inte att täcka de enorma fasta kostnader som de stora drakarna fortfarande dras med. Jag tror inte att kvalitetsjournalistiken som vi känner den är på väg att dö, men många nyhetsföretag kommer tvingas göra som Fokus valde redan från början - dvs slimma organisationerna, ha färre anställda och köpa in mer material. Sedan tror jag liksom Jardenberg att medieföretagen måste vara öppna för nya affärsmodeller, både på webben och annorstädes, för att kunna få lönsamhet framöver. Jag tror också att den stora omställning som sker nu kan vara nyttig på många sätt, att nya spännande aktörer kan dyka upp och att de gamla tvingas tänka nytt och skärpa till sig. Samtidigt är det svårt att se vem som ska finansiera de riktigt stora journalistiska satsningarna i små språkområden som Sverige när annonsörerna sviker. Fokus kan göra en del, men inte ersätta Sveriges alla inrikesredaktioner. Därför tror jag, liksom Staffan Sonning, att det behövs offentligt finansierade alternativ (läs public service) som komplement även i framtiden, nya affärsmodeller i all ära.
01 januari, 2009, 23:21
Karin, din och Joakim Jardenbergs framtidsoptimism inför det kommande “stÃ¥lbadet” är smittsam. Jag lovar att försöka hÃ¥lla ett öppet sinne för de nya affärsmodellerna när de blir konkreta.
Tills vidare kan jag slå fast att Fokus faktiskt fungerar, enligt receptet du beskriver ovan. Om kakan är god och går att sälja så är den rätt bakad - så enkelt är det.
03 januari, 2009, 17:54
@Stefan: det enda jag ville pÃ¥visa med undersökningar var att det inte finns nÃ¥got som helst likhetstecken mellan “gratis” och “värdelöst”.