Vi som arbetar på pr-byrå är vana att agera spökskrivare åt uppdragsgivare. Vi hjälper till med budskaps- och argumentationdokument och skriver debattartiklar.
Ingen tror att Barack Obama skriver alla sina tal själv. Han skulle inte ha tid med det. Ingen tror att Barack Obama förbereder sina nyckelbudskap själv, att han testar dessa, omformulerar, finslipar. En hel stab är upptagna med sådana uppgifter. Ingen som är insatt i hur näringsliv och media fungerar tror att beslutsfattare skriver sina egna debattartiklar. De är rekryterade för att styra och utveckla sina bolag, inte för sina stilistiska egenskaper.
Men vad gäller sociala medier och hur beslutsfattare och politiker samtalar där är reglerna ännu inte skrivna i sten. Är det samma sak när man använder en spökskrivare för en debattartikel, som att använda en spökskrivare på twitter? Åsikterna går isär och ämnet är hetare än någonsin sedan Mona Sahlin, som första partiledare, börjat twittra, vilket uppmärksammas från olika bloggar bland annat Signerat Kjellberg och Deepedition och oss själva.
Ytterst kanske det handlar om samtalets helgd. Man vill veta vem man pratar med, oavsett om det är i telefon eller på nätet. Å andra sidan, kan man då begära att politiker ska vara med på Twitter? Att de ska hinna skriva ett tiotal korta inlägg per dag? Eller är det bättre att de har spökskrivare som berättar vad de gör, för att man därmed faktiskt kommer så nära dessa upptagna beslutsfattare som det är möjligt? Ska det då tydligt framgå att man använder en spökskrivare eller dödar det intresset? Liana Evans skriver intressant om spökskrivarfenomenet här.
Frågorna är fler än svaren. Och kanske är det så enkelt att förväntningarna, både från beslutsfattarna och från intresserade och kunniga användare, inte har hunnit möta en gemensam verklighet. Just nu trevar politikerna sig fram på dessa nya sociala forum. Förhoppningsvis kommer man snart ha mer koll på HUR man ska använda sig av de olika tjänsterna än ATT man ska göra det. Om inte förr så när valkampanjerna sätter igång på allvar.
/Mattias Ronge
Det här inlägget skrevs mÃ¥ndag, februari 2, 2009.
Tags: Mattias, Mattias Ronge, Mona Sahlin, PR, PR-kampanj, Spökskrivare, Twitter
Du kan följa alla kommentarer till inlägget via RSS 2.0 feed.
Du kan svara på inlägget eller Trackback från din egen sida.
02 februari, 2009, 21:55
SÃ¥ länge de som läser inlägg av Mona Sahlin vet att det är hennes ord, om än inte hennes fingrar slagit in orden pÃ¥ datorn, tycker jag att det är okej. Men om det är en person som är anställd för att “lÃ¥tsas” vara originalet är det out of order. Ska man blogga, twitta eller uttrycka Ã¥sikter pÃ¥ en hemsida och skriva under med sitt namn, ska man ocksÃ¥ ha varit den person som tryckte pÃ¥ tangenterna. Annars kan det twitta!
Mvh
Ramona Fransson
03 februari, 2009, 10:07
Hej Ramona,
håller med, det viktiga är att alla vet vad som gäller. Idag verkar det inte som att vi är där dock. För i ditt inlägg belyser du ju det svåra, om det inte är Mona Sahlin som trycker på tangenterna, hur vet man då att det är hennes ord?
Mvh
Mattias