Att Mona Sahlin åkte chartrad lyxjet till Mallorca för att fira sin gamle vän Micael Bindefelds 50-årsdag har  väl knappast undgått någon.

Inte heller att det skedde mitt under kyrkovalet och att diskussionens vågar har gått höga om hon gjorde rätt eller fel.

Själv svarade jag en reporter från Aftonbladet så här - jag tyckte alltså hon prioriterade fel. På detta har jag fått kraftigt mothugg av Aftonbladets läsare, huvudargumentet är att Sahlin måste få göra som hon vill på sin fritid.

PÃ¥ branschtidningen Resumé gjordes en nätundersökning “Har Ronge rätt i sin kritik?”. Där röstade 78 procent ja och 22 procent nej av 4.293 personer. SÃ¥ Ã¥sikterna gÃ¥r verkligen isär.

Läsare har skickat privata mejl till mig, bland annat om att jag är en “Monahatare”, att jag är köpt av moderaterna samt att jag borde kastas i ett gruvhÃ¥l i Malmberget.

Jag tycker denna diskussion, även om den är roande och uppiggande, hamnar ganska snett.

För mig handlar det ju inte alls om att jag vill moralisera över Mona Sahlin. Hon får festa sju dagar i veckan för min del, med vem hon vill och hur hon vill. Helt klart betalar inte heller skattebetalarna någonting av kalaset utom kanske att Sahlin har med sig livvakter till Mallorca. Och att behöva ha livvakter är ingen höjdare, inget att vara avundsjuk på.

Alltså: Jag håller med alla som nu skäller på mig om att Mona Sahlin har rätt att göra som hon vill på sin fritid. Kärnfrågan är: Vad vill hon? Vill hon att socialdemokraterna ska vinna valet? Vill hon bli statsminister 2010?

Det är i det ljuset Mallorcaresan ska ses. Jag har konstaterat att det inte är runt Stureplan som de viktigaste väljargrupperna i Sverige finns. De marginalväljare som vacklar mellan höger och vänster, som sitter i belånade kåkar och hyresrätter och funderar på vad som kommer att hända med jobb, inkomst, räntor och skatter framöver är de som måste övertygas. Fredrik Reinfeldt har idag ett personligt varumärke som kan te sig tråkigt, men också signalerar mycket trygghet.

I de senaste opinionsmätningarna rasar förtroendet för Sahlin jämfört med Reinfeldt. 63 procent mot 22 anser att Reinfeldt är bättre på att leda en regering än Sahlin. Borde inte det stämma även de mest rasande sossar till eftertanke och ett visst mått av ödmjukhet istället för att vilja slänga budbärare och kritiker i närmaste gruvhål?

Jag tror att Mona Sahlin idag förknippas för mycket just med Bindefeld, premiärer, Liza Marklund, progressiva skådespelargäng, Pridefestivaler, Stureplan, Stockholmsperspektiv, kort sagt glass och yta.

Hon gjorde rejält avtryck när hon för mÃ¥nga Ã¥r sedan formulerade den lysande retoriska repliken: “Jag äter hellre falukorv hemma med ungarna än entrecôte pÃ¥ LO”. Men: “Jag äter hellre oxfilé med Bindefeld än entrecôte med LO” klingar inte lika bra, eller hur?

Sahlin kunde ha sagt till Bindefeld: “Jag bjuder dig pÃ¥ en fin privat middag sedan. Men nu är det ett Ã¥r till valet - jag mÃ¥ste hyfsa mina opinionssiffror”. Eller om hon absolut ville Ã¥ka till Mallorcafesten kunde hon förberett med att ha gjort en rejäl landsomfattande turné innan, kanske med kyrkovalet som krok. Den kunde hon ha hänvisat till när kritiken kom.

Det personliga varumärket är oerhört viktigt att vårda för en person som vill leda ett land. Det gör Reinfeldt just nu framgångsrikt.

Allt handlar om vad man vill. Vill man hellre vara partyledare än partiledare är det förstås helt okej.

/Paul Ronge

PS: Ingen skugga över Micael Bindefeld. Han är lysande bra på det han gör och väl värd ett fantastiskt 50-årskalas!

 “Rena kennelklubben” lyder folkhumorn kring direktörer som nu “pudlar” i parad för sina mÃ¥ngmiljonbonusar, fantasipensioner och allmänna trixande i en egen ekonomisk gräddfil mitt i krisen.

Jag vet inte vilka kommunikationsrådgivare SEB:s Annika Falkengren, AMF Pensions  Christer Elmehagen eller Tredje AP-fondens Kerstin Hessius har haft under de senaste veckornas stormande.

Men om ni tittar på TV-inslagen ovan så tror jag ni, liksom jag, inte blir alltför imponerade.

De har haft fingrarna i syltburken, som jag skriver om här,  och gÃ¥r ur historierna med ordet “girighet” intatuerat i pannbenet och i flera fall förlorar de ocksÃ¥ pengarna.

En slentrianmässigt utförd “pudel” som en universallösning pÃ¥ folklig kritik och vrede kan till och med förvärra det hundliv bonusdirektörerna nu upplever. För den innebär helt enkelt ett underskattande av människors intelligens. Folk förstÃ¥r ju att direktörerna med glädje hade behÃ¥llit alla pengar - om de inte avslöjats “mitt i akten”.

“En bra pudel” ska innehÃ¥lla en rejäl ursäkt, en acceptabel förklaring till det som hänt och en trovärdig plan för att förhindra att liknande fel upprepas.

Exempel pÃ¥ “bra pudlar” är Ingvar Kamprads handskrivna ursäkt till personalen om nazismen under hans ungdomstid, Gudrun Schymans framträdande om sin alkoholism i en morgonsoffa och Jan O Karlsson (pudelbegreppets upphovsman) när han avstÃ¥r sin statsrÃ¥dslön och krälar i stoftet för SVT:s Jarl Alfredius.

I samtliga fall ber de berörda om ursäkt och de förklarar sig. Att Kamprad skulle “Ã¥terfalla” till nazism faller pÃ¥ sin orimlighet, Schyman tar in pÃ¥ ett alkoholisthem och Karlsson fortsätter jobba gratis som bistÃ¥ndsminister.

Riktigt usla pudlar är Ludmila Enqvists “FörlÃ¥t-mig-brev” till svenska folket när hon hade dopat sig för att vinna en bob-tävling och riksdagsman Jan Emanuel Johanssons nyligen efter försöken att göra fantasiklipp pÃ¥ sina fastigheter.

Vän av moral kommer kanske inte att gilla detta, men mitt rÃ¥d hade varit att styrelseordföranden i SEB, AMF Pension och 3:e AP-fonden hade tagit hela den mediala smällen för bonusar och pensioner och lÃ¥tit sina direktörer slippa “kennelklubben”. Att förklara att du är värd ersättningar pÃ¥ över 100 miljoner, som i Elmehagens fall, är snudd pÃ¥ omöjligt även för retoriska storstjärnor av Obamas och Churchills kaliber. 

Genom pudlarna har de, faktiskt ganska mycket i onödan, inte bara fått bära hundhuvudet utan dessutom blivit personliga symboler för mänsklig girighet. Frågan är om deras personliga varumärken någonsin helt och hållet kan återupprättas - tänk på ABB-chefen Percy Barnevik, vår kanske största industriella företagsledare innan han släpades i gruset efter sin pensionsskandal.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om kommunikation och bonusar.

Kvittret ökar i bloggosfären

Twitter, Jaiku, Bloggy.se, Nanoblogg, nu kommer mikrobloggandet på bred front.

Själv har jag nu varit uppe pÃ¥ Twitter i nÃ¥gra veckor och fÃ¥tt nya vänner, samt en del “nygamla” frÃ¥n bloggosfären. Magnus Ljungkvist och Jonas Morian har idag laserat “twixdagen” (ordvits pÃ¥ twitter och riksdagen) som en uppvärmning inför Almedalsbloggen. Där har man järnkoll pÃ¥ twittrande politiker. Kort sagt: Kreativiteten sjuder.

Här är fördelarna med mikrobloggandet på Twitter som jag ser dem:

• En rasande snabb konversation och diskussion med andra i realtid, där längden begränsas till 140 tecken..

• Möjligheten att via exempelvis bit.ly förkorta länkar gör att det fullständigt sprakar av läs/&Youtube-tips.

• Utbudet av politiskt aktiva, samhällsorienterade och tekniskt avancerade användare är stort jämfört med genomsnittet i bloggosfären.

• Du kan följa nyhetsflashar frÃ¥n Al Jazeera, BreakingNewsOn, themediaisdying och sÃ¥ vidare.

Tydligt inspirerade av Obamas framgÃ¥ngar (”s we can” som Sahlin sa pÃ¥ socialdemokraternas vÃ¥rdkonferens i VästerÃ¥s) har partierna invaderat Twitter. Mona Sahlin är den första partiledaren pÃ¥ plats.

Debattens vågor har gått heta om hon har en spökskrivare eller inte. Jag tycker som Deepedition att det är mindre viktigt än huruvida hon följer någon också och inte bara trumpetar ut sitt eget budskap. Här får Mona Sahlin utomordentligt bra Twittertips. Men hur ska hon kunna lära från dem om hon inte följer någon?

När detta skrivs har kändisar som exempelvis Sahlin och Linda Skugge bara “followers” och inga “following”. Jag kan inte tänka mig att följa nÃ¥gon som inte lyssnar pÃ¥ andra pÃ¥ Twitter, eftersom just tvÃ¥vägskommunikationen är hela poängen.

Snälla kändisar, ta nÃ¥gra sekunder pÃ¥ er och “adda” de som följer er! Det är god ton, det kommer att bli ruskigt lärorikt  och det betyder inte att ni behöver hänga över datorn hela tiden för att kolla “replies”.

Det är som allt annat i den kommunikativa världen: TV, dator, mobiltelefon, I-pod, det  finns alltid en avstängningsknapp.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om Twitter och politik

Jag intervjuas i tidningen City idag, om hur tobaksbolagen marknadsför sina produkter till unga. Philip Morris menar, inte helt oväntat, att man inte alls vänder sig till unga.

Men andelen unga rökare ökar i Stockholm och anledningarna är, enligt mig, flera. Dels har Internet blivit en viktig kanal för att bygga myten om att det är coolt att röka. Dels har tobaksbolagen börjat sälja kringprodukter, såsom parfymer och kläder, för att skapa kännedom och tillit till varumärkena. Och dessutom har man blivit bättre på att argumentera. Typ, vi säljer inte cigaretter, vi säljer snus. Snus är bra om man vill sluta röka och dessutom drabbar det ingen annan. Eller, vi vänder oss inte till unga rökare, utan till dem som redan röker.

Men om det sista var sant skulle ju målgruppen dö ut. Antingen på grund av ålder eller på grund av lungcancer. Givetvis ber inte Philip Morris om ursäkt när unga börjar röka. Cigarettbolagen behöver unga friska lungor för att hålla försäljningen uppe. Ungdomar väljer ett cigarettmärke man känner igen (därav parfymerna och kläderna) och ofta är man sedan trogen detta märke livet ut.

Jag välkomnar Philip Morris att visa att jag har fel, och att jag har en cynisk inställning. Men om Philip Morris verkligen inte vill att en enda ung människa ska börja röka så har de misslyckats kapitalt och det vore intressant att höra vad de vill göra åt detta misslyckande.

/Mattias Ronge

Spelet är slut och kejsaren är naken…..

Idag kom, tror jag, det sista och avgörande drÃ¥pslaget mot Liza Marklunds “Gömda-fejk”  som avslöjas i Monica Antonssons bok “Mia - Sanningen om Gömda”.  Isobel Hadley-Kamptz ledare i Expressen - Liza Marklunds eget husorgan”, citerar bland annat Marklunds förord till “Gömda”:

“Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter”.

Sedan massakrerar hon, med hjälp av Antonssons uppgifter, Marklunds story som “hittepÃ¥”.

Och domen är hård och glasklar:

“Antingen har Liza Marklund utnyttjat Mia och hennes närmaste för att göra en politisk poäng starkare eller ocksÃ¥ är hon en medioker  journalist som inte har kollat sina källor. Ingetdera är särskilt smickrande”.

Igår kom, som Dagens Media skriver, den första riktiga recensionen av Antonssons bok, i Sydsvenskan. Dagenszzz Nyheters kulturredaktion sover tyvärr fortfarande.

På onsdag håller Neo Magazine en debatt där Lena Mellin, högt respekterad samhällschef och tf ansvarig utgivare på Aftonbladet, samt TU:s VD Anna Serner ska delta enligt arrangörerna. Märk särskilt TheWichs referenslista över debatten som varit  och Jerbaz koncentrat av faktafel- imponerande!

Den 19 januari håller Publicistklubben en debatt på Kulturhuset. Flera tunga journalister deltar, däribland Aftonbladets Jan Helin, TV4:s reporter Annika Widebeck och Leo Lagercranz på Newsmill. Samtalsledare är PK:s ordförande Ulrika Knutson, prisbelönt journalist med stor integritet och ett oantastligt renommé i branschen. Jag har själv skrivit blogginlägg om Marklundaffären och har fått en personlig inbjudan till debatten från Ulrika. Den lovar att bli mycket intressant.

Flera anser att “proppen nu gÃ¥tt ur” . Jag hÃ¥ller med och gÃ¥r längre: Debatten hÃ¥ller nu pÃ¥ att tas över av journalisterna och författarna själva frÃ¥n oss bloggare och “amatördebattörer”.

Det är det bästa som kunde hända. Men det betyder också att spelet är slut för Liza Marklund.

Oavsett om hon sitter på Barbados eller i Spanien kan hon inte inte längre stoppa huvudet i sanden. Från och med nu kan det bara bli värre.

Liza har varit en god arbetskamrat. Jag skriver inte dessa rader i skadeglädje, utan med ett visst vemod. Så här är ett gott råd från en professionell kriskonsult:

Se detta som en inflammerad blindtarm, ett nageltrÃ¥ng eller vad du vill. Det mÃ¥ste fixas nu, pronto! Kom hem, skriv ett öppet brev eller vad som nu fungerar och be om ursäkt för att människor farit illa (allra viktigast är här Elisabeth Hermon och “Mannen med de svarta ögonen”), samt gör ordentlig avbön inför alla dem som köpt boken “Gömda” i tron att den var “en sann historia”. Erkänn att det var fel att i Expressen-”intervjun” säga att du ingenting Ã¥ngrar.

Folk förlÃ¥ter, glömmer och gÃ¥r vidare. Mona Sahlin blev partiledare till slut, Björn Rosengren har kommit tillbaka rejält efter “Tabu”. Självaste Jan Guillou gjorde en rejäl pudel när han bad Rickard Wolff om ursäkt för sin TV-tabbe att kalla honom “pederast”. Guillous ursäkt gick stort på nÃ¥gon av kvällstidningarnas förstasidor (minns inte vilken) och vem kommer ihÃ¥g det rabaldret idag? 

Om Guillou kan be om ursäkt så kan väl du?

/Paul Ronge

Läs även andras åsikter i debatten.

Uppdatering 1: Här recenserar Ulrika Stahre boken i Aftonbladet