Elaine Bergqvist slutar hos oss för att fortsättningsvis ägna tid och kraft åt sin nya bok om generationskulturer som kommer i höst. Hon kommer även fortsättningsvis att, i egen regi, arbeta som retorikkonsult och föreläsare. Du når henne på www.elainebergqvist.se. Vi på Ronge Kommunikation tackar för den tid vi fick tillsammans och önskar Elaine ett stort lycka till!

30.000 personer var igår samlade i Prag för att höra President Barack Obamas tal till världen mot Nordkorea. Han gav en vädjan om fred samtidigt som han höjde ett varnande finger mot Nordkorea med orden “för dem som bryter reglerna kommer det ges konsekvenser”. När värdeord som “fred” förenas med ord som “konsekvenser” så borde det ringa en och annan varningsklocka. Frågan är vad President Barack Obama menar med konsekvenser.

“Vi måste konfrontera de hot som finns i världen tillsammans. De tusentals kärnvapen som fortfarande finns är ett hot som finns kvar sedan Kalla krigets dagar. I dag är Kalla kriget över, men vapnen finns kvar. Hotet om kärnvapenkrig har minskat men risken för en kärnvapenattack har ökat.”(ur Barack Obamas tal i Prag)

Skrämselretorik är ett vanligt grepp för att få omgivningen att bli handlingsförlamad och legitimera ens egna handlingar. USA lyckades skrämma en hel värld med ord som “terror” och legitimera sina krigshandlingar då resten av världen var förlamad av rädsla efter 9/11. Att dessutom skapa ett “Vi” och “dom” och likna dessa vid “ljuset”/”mörkret” eller “terror”/”räddarna” är också en strategi för att legitimera handlingar. Bush sa, “Ni som inte är för oss, ni är emot oss”. Ett citat där Jesus var källan och gjorde att det klingade bra hos den kristna högern. Resten av världen fick höra något som kallas för ett falskt dilemma - du luras att tro att det bara finns två alternativ “för eller emot”. Men det finns alltid hundra andra alternativ, ett är att du inte behöver delta i konflikten eftersom den inte är din. 

Han sa att de som bryter reglerna “must be punished”. Hur då, med krig?

USA har en ny president och en relativt ny retorik. Men självbilden som världens ljus och potentiella hot lever fortfarande kvar i den nya presidentens retorik -  dock mer välformulerat. Ord som “terror” lever vidare och frågan är om världen lyssnar lika okritiskt som 2001? 

Tack och lov avslutar Obama med orden “We believe in  dialouge” och vapen artikulerar inte lika bra som världens idag största retoriker Barack Obama. Man får hoppas att hans handlingar kommer var ord, för ord är makt när de är riktigt bra. 

Bästa citat: Human destiny will be what we make of it.”
/Elaine

Det är så konstigt hur förlegade strukturer får leva kvar i radikalt förändrade tider. På många företag skryter dem med sina 100 år i branschen, men tror att framgångskonceptet är att bevara istället för att anpassa. En gemensam nämnare som många företag har är “Face-time” som innebär att om du är på kontoret betyder det att du jobbar. Är du någon annanstans så “skolkar du”.

Aldrig har så många mentaliteter och kulturer fått leva tillsammans. Den markanta skillnaden finns mellan generationskulturerna. Det kan bli problematiskt om man inte förstår att man är formad av sin tid och andra av deras. Du föddes in i en tid och anpassade dig till den tiden, sen förändrades tiderna och du hängde inte med lika smidigt som de som föddes in i de nya tiderna. Varför? Du är höganpassad till din tid och därför är du också, tillsammans med mycket annat, din generation.

Är du Nio-till-fem-generationen? Förr i tiden var begreppet “nio till fem” vedertaget för jobbramarna. Nuförtiden finns det de generationer som på fullaste allvar tror att man inte jobbar om man väljer att vara någon annanstans än på kontoret. Detta trots att det är nya tider, nya jobb och varierade människor som jobbar ihop. Vart hittar du din kreativitet? Själv hittar jag min på tåget, cafét Mojo eller kontoret - det beror på. Min chef litar på att jag jobbar och så länge jag presterar så är det inga problem för honom. 

Generationsväxlingen gick mycket långsammare förut. Dels levde inte lika många generationer åt gången och dels hade man mer gemensamt med efterföljande generationer då världen inte förändrades lika fort som det gjort det senaste seklet. Alla förändringar som har med tid och rum att göra, går nu enormt fortare och inte nog med det så är tempo något folk strävar och försöker leva efter. Så hur hänger man med?

Det behöver man inte. Va precis som du är, men låt andra generationer vara som de är. Ju större olikhet desto bredare kompetens. Ser du att de presterar genom att sitta på ett tak, låt dem göra dem. Presterar de inte så sparka dem. 

Face-times tid rinner ut och kontorssamhället är snart ett minne blott. Företag måste ha högt i tak för att klara generationsväxlingen, men då är det viktigt att man inte låser fast de anställda under sitt. 

/Elaine från tåget

Det blev en intressant diskussion idag i 80-talistpanelen. Jag fick sitta med fyra coola karriärskvinnor födda på 80-talet, Sofia Falk - Wiminvest, Emma Phil - inspirera.nu, Therese Mannheimer - Brainspiration, och snygga Ebba von Sydow. Jag tror aldrig jag har varit så orolig för vad jag ska sätta på mig som idag, miss Sydow är ju en modedrottningen. Hon tittade inte upp och ner som jag trodde att hon skulle. Hon var soft och hade nog jobb med att försöka vakna. 

Som retoriker blev ju mitt stora intresse ordvalen, provokation samt generationskrockarna. Vissa i publiken tyckte att vi var naiva, att det inte var arbetsgivarnas fel utan 80-talisternas fel att generationsproblematiken är så stor och så vidare. Många tycker att vi 80-talister är illojala då vi framför allt ser till våra intressen framför arbetsplatsens intressen. Synkar inte dessa tenderar 80-talisterna att säga “Jahopp” och gå vidare, eller stanna kvar och förändra. Det sistnämnda har även gett oss kategorin “kaxig generation”. Visst ligger det något i det - men inte mycket. Mycket tolkas på grund av de ordval vissa av oss använder, nämligen “illojal”. Det är till och med så att vissa 80-talister uppmanar andra att vara detsamma och det bidrar till generationskrockar. 80-talister är inte illojala, de uppfattas så för att vi tenderar att byta jobb mycket och ofta. Men det ligger en drivkraft bakom det som man kan dra nytta av.

En journalist från e24, som för övrigt också är född på 80-talet, hade bra åsikter. Hon fick till min förvåning en tröstande lilla-gumman-klapp på axeln av en äldre kvinna som också sa “du kommer förstå när du blir äldre”. Det är en utmärkt metod att släcka entusiasmen hos yngre - klapp på axeln eller skratt åt förslag. Det förekommer alldeles för ofta och därför säger 80-talister många gånger “jahopp” och går vidare.

Slutfrågan var för övrigt symbolisk där svaren sammanfattade vår generation ganska bra. Frågan var “Vad ser du dig göra om fem år?”. Samtliga i panelen såg frågande ut, fem år är ju så lång tid!

- Jag kan se ett år högst, konstaterade Ebba och jag kan bara instämma.

/Elaine 

(blid lånad från Ebba von Sydow)

Jag snackade med en av mina bästa vänner som, till sin glädje (det är sant), nyligen blev uppsagd från sitt jobb. Han kände ändå att han ville ha något roligt att jobba med och inte sitta fast i en fast tjänst. Han uppfyller för övrigt stereotypen för 80-talisterna som enligt forskarna vill jobba med något roligt och tjäna bra pengar.

Nu är det finanskriser och jag märker att mina vänner födda på 80-talet inte är särskilt påverkade. Det kan ju ha att göra med att vi, oavsett generation, rent neurologiskt är som mest formbara mellan 0-20år - efter det så är utvecklingen varken lika snabb eller formbar. Stannade 80-talisterna av i utvecklingen vid fel tidpunkt? Blev vi bortskämda prinsessor som vill ha skoj?

Blir det ännu djupare kris så är det väl vår generation som dör först om man tror på stereotyperna om oss. Tänk er själva 80-talisternas stackars barn och dagisfröken frågar: Men Mia, har du fortfarande på dig trasiga kläder.
- Ja, mamma har inte hittat ett jobb som hon tycker är roligt ännu..”

Hur är vi 80-talister? Är du nyfiken och journalist kan få träffa några av oss i morgon och se om du får några svar. Kom, det blir roligt!

/Elaine

När: 25 mars 08.00-09.30

Plats: Birger Jarlsgatan 57D, Spårvagnshallarna.

TEMA: 80-talister berättar om hur det är att vara ung, kvinna och 80-talist!

Deltagarna kommer att få lyssna på en panel bestående av:

Ebba Von Sydow, Chefredaktör Veckorevyn.se
Elaine Bergqvist, Retorikkonsult Ronge kommunikation, föreläsare och författare till boken Härskarteknik (skriver just nu på en ny bok om generationer)
Emma Pihl, Coach, föreläsare och författare till böckerna “Se mig - om självkänsla och jakten på bekräftelse” samt “Vinnare i din egen tävling”
Thèrése Mannheimer, Affärsutvecklare på Baluba och driver vid sidan om sitt företag Brainspiration som arbetar med omvänt mentorskap
Sofia Falk, Vd och grundare Wiminvest

Diskussionen kommer modereras av Mia Odabas.

Vi knyter ihop paneldiskussionen genom att åhörarna identifierar vad det innebär för deras roll som chef och ledare i deras arbete att få fler unga kvinnor att vilja, våga och kunna nå sin fulla potential.

Sverige har många ansikten och de finns de som tror att måste prata på ett sätt till de svenskar som har mörkt hår eller ansikten. Det är ganska komiskt att idén om stereotyperna ibland sitter kvar trots att mångfalden har kickat in i Sverige. 

Tänk er en värld där stereotyperna är verklighet. Där alla svenskar går nakna på klipporna med en isbjörn i koppel och nynnar på Abba. Där alla svarta avslutar meningarna med “yo”. Eller jag, som har brasilianskt ursprung går i string med en fruktskål på huvudet.

Det är för övrigt ganska komiskt utomlands när jag får frågan om mitt ursprung. Svarar jag “Sverige” så nickar de glatt och säger de enda orden de lärt sig på svenska “svenska flicka” och skrattar. Säger jag “Brasilien” så rör de axlarna rytmiskt och ropar “Ohhh Brazzzzil!”. Kombinationen blir för mycket så den brukar jag inte avslöja utan säger numera bara mitt namn, stereotyperna är för många. 

De som har någorlunda heterogen umgängeskrets vet att den stereotypiska världen inte finns, men många anpassar sin retorik efter den vanföreställning man har om olika målgrupper. Det går så långt att företag tar in en invandrarkille i sin reklamfilm, men han måste bryta för det gör invandrarkillar i deras värld. Jag tycker Johan Glans tar upp problematiken så snyggt. Komiker är riktigt bra retoriker för de kan föra fram allvaret men samtidigt få en att skratta utan att man tappar allvaret.

Sverige är inte så enkelt som vissa vill tro, och idén om så kallade invandrare är inte heller särskilt uppdaterad. Den mångkulturella marknaden är något väldigt få företag vågar satsa på, de som där emot gör det har insikt i interkulturell kommunikation. De vågar vara annorlunda, inser att alla inte kommer fatta men en tillräckligt stor målgrupp kommer göra det. Det är skicklig retorik och coolt.

/Elaine Bergqvist

För de som inte är införstådda med begreppet “härskarteknik” så är det en ful väg till makt. Den norska socialpsykologen Berit Ås myntade begreppet 1976 för att beskriva hur män förtrycker kvinnor. Själv så ser jag inte härskartekniker ur ett genusperspektiv (inte för att det ska uteslutas, utan för att det redan har gjorts), utan jag hävdar att precis alla kan förtrycka och bli förtryckta samt att det finns ett sätt att hantera besvärliga människor snyggt.

Kort om den diskuterade händelsen från Svenska dagbladet här:

“Sten Tolgfors tilltalade konsekvent Mikael Oscarsson med för- och efternamn, helt enligt riksdagens reglemente. Men Cecilia Wikström (FP) och Solveig Zander (C) kallades genomgående för “Cecilia” och “Solveig”.”

I morse diskuterade jag härskarfenomenet tillsammans med Niklas Svensson och Stig-Björn Ljungren. Se klippet här.

/Elaine Bergqvist

Den retoriska missen med fusklappar har aldrig varit så tydlig som igår när kungahuset tillkännagav kronprinsessan Victoria och Daniel Westlings förlovning. Då, när det är allra viktigast att tala från hjärtat, talar de från fusklapparna. Det var charmigt, men samtidigt lite oroväckande att de som är en del av Sveriges varumärke och ansikte utåt varken är ordentligt retorik- eller medietränade.

Kungen är lika charmig som vanligt, men helt ofrivilligt. Han är lite hattig och ögonen ser lite rädda ut. Det var lite komiskt, för visst är det mänskligt att vara nervös inför ett tillkännagivande som kungen gav igår - vi förstår! När han säger “jag har med glädje” så varken ser eller låter kungen särskilt glad-, utan snarare rädd ut. Jag ser vissa likheter mellan vår kung och vår statsminister, de har exakt samma mimik i alla lägen. Fredrik Reinfeldt ser förvånad ut i alla lägen och vår kung ser rädd ut i alla lägen.

Att Drottning Silvia måste kolla i sina fusklappar varje gång hon radar upp Daniels positiva egenskaper gör att hon tappar sin trovärdighet. Westling måste ha känt sig knäckt och tänkt “har hon glömt bort hur bra jag är?!”. Denna del av tillkännagivandet var det som jag fann mest komiskt. Nog var hon nervös men att titta på Daniel när hon pratar om honom borde vara självklart. Om svenska folket ska “godkänna” Westling så kan det vara en bra idé om kungaparet inte bara säger att de godkänner honom utan även i sitt kroppsspråk visar att de menar det.

Kronprinsessan Victoria är fantastisk! Hon har en sammetslen och trovärdig röst - hon låter som en sann drottning. Hon tittar in i kameran, tittar med värme både på “mamma” och “pappa” samt sin fästman Daniel Westling. När hon tackar svenska folket för “den värme ni har visat oss” så ser man att hon menar det. Det märks att hon talar från hjärtat, trots att fusklappen ligger som mentalt stöd på bordet.

Daniel Westling är inte dålig han heller. Jag kan tänka mig att det känns pressat att sitta med sina svärföräldrar ”Kung och Drottning av Sverige”. En annan hade gjort i brallan där och då, men inte Westling. Med tanke på omständigheterna så skötte han sig riktigt bra, det är inte varje dag man måste tillkännage en förlovning med en blivande drottning och dessutom inför ett helt folk. Westling är cool, jag gillar honom och jag tror bara att hans retorik kommer bli bättre och bättre om han vågar var sig själv och strunta i fusklappar.

Känner kungaparet för retorikträning inför bröllopet så finns jag tillgänglig. Retorik är bra i alla lägen alltifrån att vara Sveriges ansikte utåt till att hålla ett kungligt bröllopsstal. Hör av er: 0762-162300.

/Elaine Bergqvist

“För vem bestämmer rätt och fel när moralen är död
Och folk mördar ju varandra för sitt dagliga bröd”

Sveriges absolut största retoriker är enligt mig Timbuktu. Att säga sin mening, övertyga och dessutom få folk att dansa är en oslagbar retorik. Visst, det är inte alla som gillar hiphop, men när man tar bort “die-mother-fucker-hiphopare” så har vi ett gäng politiker i baggyjeans. Skillnaden mellan dem och politiker i kostym är att de inte sysslar med pajkastningsretorik utan de förser oss med en fängslande melodi och träffande retorik. De tar varken rött eller blått parti, de tar världsparti. För er som inte klarar av hiphop, läs Tibuktus texter så får ni ta del av politikerna i baggyjeans.

“There is nothing in the world that you cannot do,

when you believe in you.”

Men vi stannar inte där, vi har feminister med gitarr. India Arie, ytterligare en retoriker som lyckas fängsla med sin melodi och retoriska texter. Det är svårt att inte dras med. Hon ägnar inte tid åt att smutkasta män eller förbanna folk som använder ord felaktigt. Nej, hon är för upptagen med att uppmuntra kvinnor att göra precis vad de vill och tro på sig själva. En sann feminist och en stor retoriker i mina ögon.

Det finns andra stora retoriker genom tiderna och de är inte främst politikerna utan de som citeras och kommer citeras i alla tider. Jesus, Martin L King, Bono, Rosa Park för att nämna några få. Det de har gemensamt är att de dels hade en fängslade retorik som inte pekade på fienden utan på drömmarna.

Jason Diakité är en person som kommer att citeras länge i Sverige, det är jag övertygad om.

Retorik är inte konsten att tala, det är konsten att få folk att lyssna.

/Elaine Bergqvist

Andra skriver intressant om politiker i baggyjeans och så stjärnorna: Houman Sebghati, Jason Diakité, India Arie.

Jag har nu insett att det finns feminister och sen finns det rabiesfeminister. De sistnämnda är de som ständigt hittar fel på uttalanden, sedlar och män:

1.”Det är förnedrande att få och ge en komplimang - det objektifierar kvinnans kropp!!!”

2. “Det är fel att det är män på 1000-, och 100-lappen då kvinnan bara får skylta 50-, och 20-lappen!!!”

3. “Det är fel att säga jämställdhet mellan alla, ordet får endast användas när det gäller kvinnor som är jämställda män - invandrare får säga jämlika istället!!!”

För ett tag sedan var jag inbjuden att prata om min bok “Härskarteknik - den fula vägen till makt” för ungefär 30 kvinnor där majoriteten var politiker och genusvetare.  Jag har aldrig träffat en sån arg och tillrättavisande publik. Många hade läst boken och det var inte därför att hylla den utan snarare korsfästa författaren. Jag har, till skillnad från Berit Ås, inte ett genusperspektiv på mina härskartekniker, det är istället breddat till alla människor (etnicitet, hudfärg, sexualitet, position på jobbet etc - Alla kan förtrycka och bli förtryckta).

Vad är det för skitsnack att man inte får ge kvinnor komplimanger om utseendet? Jag vill ha och ger komplimanger dagligen till män och kvinnor. Objektifierar jag dem, eller kan man bara objektifiera kvinnor, är vi av naturen offer? Jag tror vi blir det om vi betraktar världen så och män som monster.

Hur orkar man hänga upp sig på sedlar? Ja det är bara kvinnor på de lägre sedlarna, men om vi breddar från genus- till humanistperspektivet så kan man undra; hur många mörkhyade ser vi på sedlarna? Inga, och jag skiter fullständigt i det, det finns annat i världen och i livet som oroar mig.

- Jag tycker att människan ska vara jämställd människan, sa jag.

- Nej, kvinnan ska vara jämställd mannen.

- Men ska inte en svart få vara jämställd en vit?

- Nej, det heter jämlik, rättade hon allvarligt.

- Men förstår du problematiken med att säga att man som svart vill vara lik en vit? Vit är vackert men svart med, de vill inte vara lik någon annan utan jämställda.

- Att använda ordet jämställd som du gör är som att ta en kiwi och kalla det banan. Vi inrättade betydelsen av jämställd på 60-talet, du kan inte komma här och inkräkta på vårat område, sa kvinnan förbannat.

Hur orkar man vara så förbannad på de som eftersträvar exakt samma sak? Jag fokusera visserligen inte på sedlar och ordval utan istället tittar jag på handlingar. Jag tror inte att män automatiskt är onda för att de har fördelar i samhället, det finns fler än kvinnor som kämpar för jämställdheten. Men rabiesfeministerna kommer inte få hjälp av dem som de automatiskt hatar på grund av ett kön. Snacka om att bita sig själv i svansen. Har de inte en farfar, bror eller pappa? Hatar de dem med eller säger de som smygrassar säger till mig “du är annorlunda, men resten kan dra åt helvetet”?

Stackars hatade män..

Jag tror att det finns de som vill vara en arg minoritet med världen “mot” sig när det i själva verket är dom som är emot världen - världen förstår inte riktigt varför och/eller har andra saker för sig än att lyssna på galna kvinnor med fradga och gnisslande tänder. Det är för övrigt en dålig retorik att ständigt peka på folk istället för på det man strävar efter.

Ska man slopa feminismen? Nej absolut inte, det går inte att förneka att män har det bättre än kvinnor globalt och jämställdhet mellan dessa bör eftersträvas. Men att vara för kvinnor behöver inte göra att man är emot män. De som är emot män och ser samtliga som förövare är inte feminister de är antimän och det är ngt helt annat.

Jag tänker inte sluta använda jämställdhet på det sätt jag gör för att betydelsen lagstiftades på 60-talet. Sverige ser inte ut som då och ordet är fritt. Jag tänker inte slopa ordet “feminist” för att de finns dem som felaktigt kallar sig det. Det finns många fantastiska feminister.  Jag säger som Wollstonecraft:

I do not wish women to have power over men, but over themselves.

/Elaine Bergqvist

I Andra skriver intressant om retorik och samhälle.