Alltsedan min och Björn Hägers debatt på Bokmässan, “När skjutjärnsjournalisten anfaller”, som beskrivs i denna blogg, har vår diskussion fortsatt. Bara “slagfältet” har växlat - bloggkommentarer, Twitter och Facebook.

Jag hävdar att en stor del av journalisternas bristande trovärdighet hos allmänheten står att söka i inställningen att “ändamålen helgar medlen”, eller som Häger skriver i sin bok Reporter: “Det är tillåtet att ljuga”. Det ljugs ganska glatt, framför allt från kvällspress och så kallade granskande program, för dem som ska “sättas dit”: Goliat, den definierade skurken, som ska schavottera i vår tids stupstock - massmedia.

Ibland ljugs det till och med för tittare, lyssnare och läsare, vilket alla som inte är journalistromantiker nog har klart för sig.

Idag fick jag ett tråkigt kvitto för sanningen i denna tes. Aftonbladet lanserar “scoopet” att tidningen och Robert Aschberg “avslöjar” att politiker låter sig bjudas på “mutmiddagar”. Inte nog med att politikerna “avslöjas”, de får också moloket vandra från tillställningen, utan att ens ha fått smaka på gourmetmenyn, rapporterar Aftonbladet glatt.

Vilket tarvligt, lågt och i grunden värdelöst reportage! Ljug som journalistisk affärsidé! Sedan fortsätter det med att reportrarna Richard Aschberg och Elisabeth Marmorstein avslöjar en exposé av resor, middagar etcetera som ska visa att de folkvalda är mutade.

Intressant är att journalister leder ligan när det gäller mutmiddagar. Jag var i branschen i över 20 år, den journalist som ville kunde äta gratismiddagar när som helst. Politiker på kongress fick kanske två drinkbiljetter, strikt ransonerade. Journalister kunde få en knippe att stoppa i fickan. Att avstå från bjudresor handlade bara om man (vilket jag alltid gjort) jobbade på rika och stora medier. Antalet journalister som låtit sig bjudas på så kallade mutresor på fattigare medier är nog betydligt större än antalet politiker.

Richard Aschberg, som jobbade samtidigt med mig i många år på Aftonbladet, vet ju att jag har rätt. Han borde ta ett personligt ansvar, som senior reporter, mot att skriva sådant här trams.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin borde som utgivare skämmas över att ha tillåtit publiceringen av det här “scoopet”.

Politiker har rätt att träffa folk och att bli bjudna till och med på riktigt fina middagar och tillställningar. Minst lika stor rätt som den tredje statsmaktens journalister som här fullständigt excellerar i dubbelmoral och självgodhet.

När jag diskuterade Mona Sahlins resa till Micael Bindefelds födelsedagsfest på Mallorca handlade det om något helt annat - varumärkesvård och vilken image Mona Sahlin vill ha om hon ska få chansen att bli statsminister 2010.

Den goda middagen, champagnen, glädjen och festen har jag aldrig missunnat henne!

/Paul Ronge

PS: tycker att Makthavare.se som också finns på Twitter borde granska och avslöja journalisters förhållande till gratismiddagar, bjudningar och gratisdrickande. Varför inte börja med Aftonbladet och Expressen?

Samtliga stora tidningar tar idag upp två separata undersökningar från analysföretaget Economist Intelligence Unit och Ledarna (Novus Opinion) som visar att chefer är oroliga över användning av sociala medier på arbetplatsen. Ledarna-undersökningen visar att nästan hälften av cheferna (1091 respondenter) ser användning av sociala medier på nätet som en störande faktor. Allt fler av våra kunder väcker liknande frågor. Hur ska vi förhålla oss till Facebook-användning? hur ska vi förhålla oss till bloggande medarbetare och informationsläckor?

Nu skulle vi kunna raljera över ignoranta chefer som inte förstår kraften i sociala medier. Förresten, det har jag redan gjort. Men trots min kommentar har jag full förståelse för att det här inte är någon lätt fråga att hantera. Det är trots allt en av de större beteendeförändringarna i modern historia, hästlängder framför när var man började gå med en mobiltelefon på fickan på 90-talet.

För att kunna hantera möjligheterna som beteendeförändringen medför måste vi konstatera vad som inte går att förändra. Få arbetsplatser om några har ett förbud mot mobiltelefoner. Medarbetare tar emot och skickar sms under arbetsdagen. Samma mobiltelefon kan idag användas för att socialisera via Facebook eller Twitter, uppdatera sin Wordpress-blogg eller läsa favoritbloggarnas senaste inlägg. Sociala tjänster är inte synonymt med fasta datorer, Internet finns på fickan. Människor bär runt på sitt sociala liv online.

Samtidigt flyttar många arbetsuppgifter online. Kundtjänster som sköttes på telefon blir chattar eller uppsökande service på sociala tjänster, konsumenter kommer med pull-klagomål där företaget måste hitta till klagomålet - på en blogg eller i en forumtråd. Medarbetare som arbetar med utveckling av produkter eller tjänster gör det i en beta-anda där konsumenter löpande kan delta och ge feedback, där utvecklare finner idéer hos entusiaster. Jag är obotlig scifi-romantiker men inte helt verklighetsfrånvänd. Självklart har vi yrken och arbetsuppgifter som är analoga och kommer så att förbli (nåja). Men jag tror att vi måste  se att utvecklingen går mot en värld där en allt större del av våra sociala liv förläggs online, där en allt större del av våra arbetsuppgifter förläggs online.

En del av problematiken med slösurfande och FarmVille-spelande misstänker jag kan lösas när medarbetare får större möjligheter att delta i servicefrågor, affärsutveckling och ambassadörskap online. Om istället arbetsuppgifterna är helt analoga, exempelvis kundtjänst via telefon, blir ofta Internet synonymt med e-post, Aftonbladet.se och Facebook.

Om den sociala utvecklingen online är irreversibel, vilket jag tror den är, om ett företag inte vill genomföra ett totalförbud av användning av sociala tjänster, vilket jag tror att de flesta företag inte kommer att göra; då behöver vi utforma policies och riktlinjer och arbetsuppgifter som gör att vi tar till vara på beteendeförändringen.

Och självfallet ska det finnas tydliga målsättningar om vad medarbetare ska åstadkomma när det gäller arbetsuppgifter och produktivitet. Och självfallet ska företag tillsammans med medarbetarna ta fram riktlinjer om hur sociala tjänster används under arbetstid, riktlinjer som stipulerar att vi inte läcker detaljer om nya produkter eller riktlinjer som säger att vi inte spelar FarmVille eller Mafia Wars på arbetstid. Tydlighet och utbildning kring dessa frågor gör att många krockar och konflikter kan undvikas.

Riktlinjer som säger att medarbetarna inte får uppdatera sin status på Facebook eller svara på en tweet på Twitter tror jag lika lite på som ett mobilförbud. Det finns ingen universalpolicy som går att använda för alla företag eller organisationer, men det finns som så ofta när det gäller ofrånkomlig utveckling en viktig grundbult - hur använder vi utvecklingen istället för att försöka motarbeta den.

Här bjuder jag på en första punkt till er nya sociala medier-policy:

Medarbetare som spelar Mafia Wars på arbetstid får sova med fiskarna.

/Stefan Ronge

På Twitter: @stefanronge

Läs gärna Brian Solis inlägg om “social media guidelines”. För att se hur andra företag tänker när det gäller policies, kolla upp Intel och IBM som har vänligheten att öppet redovisa sina riktlinjer.

Om du ställer dig upp och kastar en sten är chansen stor att du träffar en keynote-presentation om sociala medier. Och i många av alla dessa presentationer framhålls, med rätta, lyssningsaspekten som central i kommunikation på den sociala webben. Rätt använd, menar presentationerna, är den sociala webben en ständigt pågående fokusgrupp, där människor berättar vad de anser om dina produkter eller tjänster. Jag håller med - och har skrivit om verktyg för att lyssna på konversationer online tidigare. Men idag förblir stora, viktiga områden obevakade eftersom de saknar stöd för RSS (Forum) eller saknar sökfunktioner överhuvudtaget (artikelkommentarer på mediesajter).

Gemensamt för forum som familjeliv.se och artikelkommentarer på mediesajter är att de är notoriskt svårbevakade. Vill jag bevaka bloggkommentarer finns det en tjänst för det. Medieartiklar - en tjänst. Bloggar, mikrobloggar, videoinnehåll, bilder, events, bokmärken: check, check, dubbelcheck. För amerikanska forum finns tjänsten Boardtracker men den fungerar inte ens hjälpligt för svenska ändamål. En svensk tjänst som försöker sig på detta är forumsök.se. Sökmotorn baseras på Google-tjänsten (Beta) Google anpassad sökning. Initiativet är lovvärt men sökmotorn hittar inte till inlägg på stora forum som Familjeliv och saknar det viktigaste: stöd för RSS på sökningar.

Alltså: om du arbetar för exempelvis Brio, är intresserad av vad som sägs om barnvagnarna på ett av Sveriges största forum -  Familjeliv.se, kan du inte gå den enkla vägen att göra en sökning på Brio och andra relevanta sökord direkt på Familjeliv för att sedan spara RSS-flödet för sökningen. Av den enkla anledningen att Familjeliv, liksom majoriteten av forum inte har support för RSS på sökningar. Därför är du  tvungen att göra en sökning på Google, välj att söka av enbart domänen www.familjeliv.se i avancerade sökningar, spara adressen till sökningen, gå till tjänsten feedmysearch.com (tjänsten ligger just nu nere), klistra in Google-adressen, spara RSS. Lösningen är långt ifrån optimal.

Ett annat, ofta bespottat område, själva badlands på den sociala webben, är artikelkommentarer på traditionella mediers sajter. Här är aktiviteten febril, här representeras bredare demografier än på bloggar eller mikrobloggar, här blandas grovarbetare med akademiker, här blandas barnvagnstips med varumärkesavrättningar a la carte.

Aftonbladet.se får varje månad 80 000 kommentarer på sina artiklar. Över 2 600 kommentarer per dag. Över 100 kommentarer per timme.

Hur exponerar Aftonbladet alla dessa åsikter? Ett elakt svar är inte alls. På bloggar är vi vana vid att se widgets där de senaste kommentarerna på innehållet dyker upp. På Aftonbladet liksom andra mediesajter göms kommentarerna undan på varje artikel. Och - kommentarerna är, liksom på andra stora mediesajter, inte ens sökbara. Utan att dra för stora växlar på detta undrar jag om inte den anonyma tillvaron medverkar till nivån på kommentarerna. Kackerlackor trivs bäst under stenar.

Vad detta betyder för mediers hushållning med befintliga värden är en viktig framtidsfråga. Bloggen Same Same But Different ställer frågan “Men hur fångas dessa kommentarer upp?” i sin veckosammanfattning. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin väcker själv frågan om hur läsarkommentarer och läsarmedverkan bättre kan utnyttjas. Och viljan att lyfta fram och använda läsarmedverkan finns där.

En annan fråga är vad bristen på tillgänglighet betyder för möjligheterna att använda alla dessa åsikter för att lyssna. Självklart är det hyperintressant för företag att läsa kommentarer på artiklar om företaget eller konkurrenter. Eller andra artiklar där företaget plötsligt nämns i en kommentar. Men hur bevakar vi förekomsten av nyckelord i artikelkommentarer automatiskt? Det går inte. Inte ens genom att spara en RSS-sökning där enbart mediesajten söks av på Google. Google hittar nämligen inte artikelkommentarerna.

När Twitter fortfarande har en begränsad, om än stadigt växande, grupp av användare med yrken där du ofta har ständig tillgång till dator alternativt know-how och möjlighet att utnyttja tjänsten från mobiltelefon; när Facebook fortfarande är en gated community, om än självvald sådan; när bloggläsare fortfarande utgörs av långt ifrån alla samhällsgrupper - då blir kommentarer på traditionella mediers artiklar och inlägg i forumtrådar pusselbitar som saknas för att få hela bilden.

Från att ha doppat tårna i vattnet börjar nu allt fler gå i med hull och hår i ett socialt beteende genom Internet. Det är verklighet. Expressen får varje dygn 2000-3000 kommentarer på artiklar. Familjelivs 125 000 medlemmar skriver cirka 40 000 foruminlägg per dag och på sajten finns cirka 45 miljoner (!) foruminlägg totalt.

En strid ström av värdefullt babbel.

Alltså: När kommer svenska forum in i matchen och lägger till RSS-stöd?
Alltså: När tillåter svenska medier sökningar, med RSS-stöd, på artikelkommentarer? När börjar Eniro och Nyhetr.se indexera artikelkommentarer?

Hittebarnen förtjänar att komma in i värmen.

/Stefan Ronge

På Twitter: @stefanronge

Uppdatering: Johan Ronnestam tipsar om en Netvibes-baserad lösning för att sätta upp en snabb omvärldsbevakning. Min Google Reader/Feedly-lösning hittar ni som sagt här.

Uppdatering 2: Martin Jönsson, redaktionschef på SvD skriver ett mycket intressant blogginlägg på Mindpark.se (en del av 100 inlägg på 100 dagar-satsningen). Just interaktivitet och läsarmedverkan löper som en ryggrad genom inlägget. Utdrag:

“Några år senare sade DN:s nyblivne chefredaktör Jan Wifstrand ungefär samma sak, då om artikelkommentarer till nyhetsartiklar på dn.se. Han talade om “struntpratsdiskussioner” och hävdade att “de läsare som bara vill spy ur sig i största allmänhet gärna får göra det någon annanstans, de skulle inte smutsa ner DN:s spalter”.

Den här hållningen till läsarnas röster och deltagande har dessvärre levt kvar på alltför många håll under en alltför stor del av decenniet.” Läs hela inlägget på Mindpark. Måsteläsning.

Twitters framfart är en katalysator i alla hänseenden. Kanske är det just rollen som firestarter, de sociala nätverkens Janne Boklöv, som har varit mest betydande - gigantisk tillväxttakt till trots. Twitter har vant oss att vi kan få den information vi behöver sekunden efter den postats. Om jag undrar varför ett stort rymdskepp skymmer solen är det Twitters realtidssök som ger mig de snabbaste svaren. Om jag undrar varför semesterhotellet i Aten skakar? Twitter.

Traditionella sökmotorer har blivit snabba på att indexera information. Men inte i realtid. Nära men ingen cigarr. Google känner Twitters realtidsvarma flås i nacken, Facebook och nyligen lanserade Microsoft Bing likaså. Därför är det inga konstigheter att Bing, Google, Friendfeed och Facebook samtliga antingen testar varianter på realtidssök eller aviserat planer på olika former av realtidssök.

En katalysator.

Många har vant sig vid att lugnt vattna blommorna och klippa gräset i den inhägnade community som vi kallar Facebook, lägga till någon gammal kollega eller gymnasieflamma, visa babybilder för sina Facebook-”vänner”. Men så kom Twitter. En plats där du kan bli följd av eller följa vem som helst. En plats där det inte är någon vits att vara om du inte är intresserad av att lyssna på vad andra har att säga eller om du väljer att låsa dina uppdateringar för nyfikna ögon. Och Facebook tittade storögt på. Och Facebooks CEO Mark Zuckerman visste att den inhägnade communityn, likt ön i teveserien Lost, var på väg att mista sin harmoniska tillvaro.

Facebook har nu aviserat att man inom kort låter användare välja om man vill posta ett inlägg för hela världens ögon eller bara för sina vänner. En inhägnad borttagen. Och man meddelar att det kommer att vara möjligt att följa vem som helst (och bli följd tillbaka  -Twitter någon?), bli ett fan av någon och se det som personen delar med sig av (enbart det publika innehållet förstås). Ännu en inhägnad som rämnar. Allt innehåll som görs publikt kommer också att bli sökbart i en ny sökfunktion.

En katalysator.

En del, som högprofilerade sociala medier-experten Robert Scoble tror att Facebook begår ett misstag. Han menar att människor i allt större utsträckning söker privata sfärer på Internet. Han kan ha rätt i sin trendspaning, men jag tror ändå att valmöjligheten är bra, Facebook-användaren har fortfarande alla möjligheter i världen att hålla sitt innehåll privat.

Men en sak är glasklar: med förändringarna blir Facebook betydligt mer intressant ur ett företagsperspektiv. Företag kan redan idag hålla igång en konversation med medlemmar på egna eller andras Pages eller Groups, men att fånga upp ett klagomål på en uppkoppling som inte fungerar, ett försenat tåg (hej SJ) eller en mobiltelefon som inte håller vad den lovar är inte lika lätt. Inte när det sker bakom låsta dörrar. När nu Facebook ger användarna möjligheten att välja om man göra sitt innehåll publikt eller inte (går att välja per statusuppdatering) öppnas den här dörren på glänt.

Facebooks två miljoner svenska användare är naturligtvis i ett kundrelationshänseende betydligt mer intressant än Twitters (enligt uppgifter som cirkulerar) 75 000 dito. Men det återstår att se hur de Facebook-användare som inte är pottränade med Twitter kommer att reagera på sin nyfunna frihet.

/Stefan Ronge

Twitter: www.twitter.com/stefanronge

Uppdatering:

Emanuel Karlsten, redaktör på Dagen.se, berättar i ett blogginlägg om Dagens arbete med att skapa närvaro och dialog genom Facebook. Rekommenderad läsning.

Manpower presenterar tillsammans med Kairos Future en ny undersökning. Fokus ligger på hur arbetsgivarna arbetar när det handlar om att utnyttja jobbsökandes onlinenärvaro som informationskälla inför anställningar. En motiverad undersökning som förstås lär få bra genomslag. Däremot skulle man kunna önska sig annat än fluffvinklar.

DN kör den förväntade rubriken “Arbetsgivare kollar jobbsökande på nätet” med ingressen “Tänk på vad du lägger ut för information om dig själv på nätet! (sic) Det är inte bara vännerna som kollar de sociala nätverken - arbetsgivarna gör det också och i värsta fall kan det kosta dig drömjobbet.”

Orwellvinkeln alltså. Men låt oss se på den fakta som erbjuds: 17 procent av cheferna i undersökningen kollar upp arbetssökande på nätet. Av dessa uppgav en fjärdedel av de sållat bort en arbetssökande baserat på nätkollen.

Min spontana reflektion är att rätt få svenska chefer kollar upp arbetssökandes onlinenärvaro. Märkligt. Samma chefer använder säkert Pricerunner när de ska köpa platt-teven, Sesam för att hålla koll på konkurrenten och google för ego-googling.

Och i DN-artikeln nämns Facebook och Linkedin som potentiella krutdurkar. Linkedin är ett nätverk för att visa upp sig för potentiella arbetsgivare och knyta kontakter. Att varken Manpower (som själva uppger att de inte använder sociala nätverk som informationskälla i sin rekrytering) eller cheferna i större utsträckning går in på Linkedin för att kolla upp en arbetssökande är - märkligt. Där kan finnas länkar till en personlig blogg (som användaren medvetet valt att dela med sig av), rekommendationer som inte finns på cv:n och Linkedin-grupper där den arbetssökande är medlem (ger fingervisningar om intresseområden). Det handlar om information som kontoinnehavaren vill att ni ska se.

Facebook då? Manpower-releasen vinklas mot just Facebook. “Facebook kan stoppa drömjobbet” är rubriken.

Krutdurk? Nej, inte heller någon krutdurk. Om en potentiell arbetsgivare gör en sökning på en person kommer den antagligen inte att se mer än ett foto, möjligtvis en lista på personens vänner men that’s it. Om arbetsgivaren däremot skulle ha tillgång till personens profil kan denne se privata bilder och uppgifter - men då börjar det det handla mer om övervakning än omvärldsbevakning.

I en kommentar på ett tidigare inlägg kom frågan om den personliga sfären upp. Där skrev jag följande, som för vissa läsare förmodligen är en självklarhet: Jag tror att det är nyttigt att ha en klar tanke om hur man vill använda sin onlinenärvaro, vare sig det är på Facebook, Twitter eller annorstädes. Det gäller ungdomar på väg ut i arbetslivet och alla andra som skapar konton på Flickr, Delicious, Friendfeed, Bloggy eller några andra av de tusentals andra webbtjänster som finns tillgängliga. Att chefer kollar upp dig på nätet behöver inte vara av ondo, det kan tvärtom vara det som faktiskt ger dig drömjobbet. Och fler, inte färre, arbetsgivare borde utnyttja den möjligheten.

/Stefan Ronge

PS.
Lisah Pettersson, journalisten som jag skrev om här, är tydligen tillsammans med PR-konsulten Jerry Silwer (som generöst delar med sig av ett rss-nyhetsflöde om PR, här) . Precis den typ av förhållanden som behövs för att överbrygga motsättningar och missförstånd mellan skråna. Önskan: fler journalist-pr-konsultpar 2009.

Uppdatering 1: Kulturbloggen skriver om Manpower-undersökningen här, Fredric Kjellberg här och Blogge Bloggelito här

Uppdatering 2: E24 som mest refererar till DN-artikeln

Tack alla ni som röstat på oss i bloggtävlingen YABA. Om du inte röstat, gå gärna in och lägg din röst på oss eller någon av de andra bloggarna.

Andras intressanta åsikter om manpower, pr, facebook, arbetsliv, sociala medier