“Rena kennelklubben” lyder folkhumorn kring direktörer som nu “pudlar” i parad för sina mÃ¥ngmiljonbonusar, fantasipensioner och allmänna trixande i en egen ekonomisk gräddfil mitt i krisen.

Jag vet inte vilka kommunikationsrådgivare SEB:s Annika Falkengren, AMF Pensions  Christer Elmehagen eller Tredje AP-fondens Kerstin Hessius har haft under de senaste veckornas stormande.

Men om ni tittar på TV-inslagen ovan så tror jag ni, liksom jag, inte blir alltför imponerade.

De har haft fingrarna i syltburken, som jag skriver om här,  och gÃ¥r ur historierna med ordet “girighet” intatuerat i pannbenet och i flera fall förlorar de ocksÃ¥ pengarna.

En slentrianmässigt utförd “pudel” som en universallösning pÃ¥ folklig kritik och vrede kan till och med förvärra det hundliv bonusdirektörerna nu upplever. För den innebär helt enkelt ett underskattande av människors intelligens. Folk förstÃ¥r ju att direktörerna med glädje hade behÃ¥llit alla pengar - om de inte avslöjats “mitt i akten”.

“En bra pudel” ska innehÃ¥lla en rejäl ursäkt, en acceptabel förklaring till det som hänt och en trovärdig plan för att förhindra att liknande fel upprepas.

Exempel pÃ¥ “bra pudlar” är Ingvar Kamprads handskrivna ursäkt till personalen om nazismen under hans ungdomstid, Gudrun Schymans framträdande om sin alkoholism i en morgonsoffa och Jan O Karlsson (pudelbegreppets upphovsman) när han avstÃ¥r sin statsrÃ¥dslön och krälar i stoftet för SVT:s Jarl Alfredius.

I samtliga fall ber de berörda om ursäkt och de förklarar sig. Att Kamprad skulle “Ã¥terfalla” till nazism faller pÃ¥ sin orimlighet, Schyman tar in pÃ¥ ett alkoholisthem och Karlsson fortsätter jobba gratis som bistÃ¥ndsminister.

Riktigt usla pudlar är Ludmila Enqvists “FörlÃ¥t-mig-brev” till svenska folket när hon hade dopat sig för att vinna en bob-tävling och riksdagsman Jan Emanuel Johanssons nyligen efter försöken att göra fantasiklipp pÃ¥ sina fastigheter.

Vän av moral kommer kanske inte att gilla detta, men mitt rÃ¥d hade varit att styrelseordföranden i SEB, AMF Pension och 3:e AP-fonden hade tagit hela den mediala smällen för bonusar och pensioner och lÃ¥tit sina direktörer slippa “kennelklubben”. Att förklara att du är värd ersättningar pÃ¥ över 100 miljoner, som i Elmehagens fall, är snudd pÃ¥ omöjligt även för retoriska storstjärnor av Obamas och Churchills kaliber. 

Genom pudlarna har de, faktiskt ganska mycket i onödan, inte bara fått bära hundhuvudet utan dessutom blivit personliga symboler för mänsklig girighet. Frågan är om deras personliga varumärken någonsin helt och hållet kan återupprättas - tänk på ABB-chefen Percy Barnevik, vår kanske största industriella företagsledare innan han släpades i gruset efter sin pensionsskandal.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om kommunikation och bonusar.

När media snuvades på tolvtaggaren

Lisa Bjurwalds stora klavertramp i DN igÃ¥r (se inklippt citat), dÃ¥ hon utsÃ¥g Hillary Clinton till USA:s första kvinnliga utrikesminister och “glömde bort” bÃ¥de Condoleeza Rice och Madeleine Albright kunde ha passerat som ett slarvfel, enligt principen “shit happens”.

Men den “fina tidningen” försökte mygla och smygkorrigera pÃ¥ nätet istället för att ärligt erkänna tabben och rätta. Först efter pÃ¥stötningar lade den i slutet till att den rättat ett faktafel (med inte vilket).

Genast var bloggosfären, Deepedition som första bloggare och Billy McCormack som först på Twitter, där och stack hål på bubblan. DN.se:s redaktionschef Charlotta Friberg tvingas förklara sig här i Medievärlden och saken blev naturligtvis större än om DN hade låtit bli att mygla.

Detta är ett litet exempel. Ett större är Liza Marklund- affären som Marklund själv först, med benäget bistånd från sina mäktiga kompisar i traditionella medier försökte tiga ihjäl, men där bloggosfärens kraft slog hål på på den taktiken.

Det är helt enkelt inte som förr för den tredje statsmakten: Bloggosfären har nu tummen i ögat på de traditionella medierna och klarar de inte granskningen så får de dansa på glödande kol.

Kommer att tänka på bevakningen av Ericsson, (och här kommer en disclaimer: jag arbetar av och till med Ericsson) som i veckan hyllades för sitt fantastiska resultat, 3,9 miljarder trots finanskrisen. VD Carl-Henrik Svanberg framtonar genomgående som en mycket skicklig företagsledare som, genom nedskärningarna med 5000 personer, också visar beredskap för framtiden. Aktien rusar 12 procent, analytikerna gör vågen  och för att göra triumfen än större faller Nokia med 10 procent dagen efter.

 För bara drygt ett år sedan rullades Ericsson i tjära och fjädrar av vissa affärsjournalister.  Företaget hade inte koll på sin internkommunikation och var usel i den externa kommunikationen, skrev de. I E24 utlystes en nättävling: Vem får gå först av ledartrojkan Carl-Henric Svanberg, Michael Treschow och Henry Sténson?

DN:s börskommentator Pia Gripenberg pÃ¥stod tvärsäkert den 23 november 2007 i papperstidningen att Ericsson “gjort fel”  i informationsgivningen pÃ¥ en kapitalmarknadsdag i New York och skulle fällas av Stockholmsbörsens ansvarsnämnd.

Ungefär samtidigt skrev bland andra DI och E24, med stöd frÃ¥n “sanningsvittnet “ och analytikern David Halldén pÃ¥ Chevreaux att Svanberg redan var avsatt.

E24:s reporter Andreas Cervenka erbjöd sig, under rubriken “Sluta snyfta Svanberg” att Ã¥ka ut till Kista med pappersnäsdukar till den stackars Ericssondirektören.

Flera namnkunniga reportrar hade alltså riktigt duktigt fel, men ville inte erkänna det. Gripenberg skrev inte ens en notis om att Börsen faktiskt inte fällde Ericsson. Cervenka och Isacson har inte med ett ord berört hur det kunde bli så fel med den tvärsäkra nyheten att Svanberg var avsatt och levde på lånad tid.

De båda senare har faktiskt inte berört Ericsson alls sedan, ungefär som två kumpaner som har kört i diket och är för stolta för att erkänna det och ringa efter bärgningsbilen.

Jag har under mina 20 år som journalist och 10 år som PR-konsult aldrig sett en liknande come back för ett personligt varumärke som för  Carl-Henric Svanbergs. Efter att ha roterat i torktumlaren och varit så ifrågasatt är han nu starkare än när han efterträdde Curt Hellström.

DÃ¥ fanns inte bloggosfären med den kraft den har idag. Men tänk om även dÃ¥ idoga bloggare - med kunskap om näringslivet - hade ropat “kejsaren är naken?” när traditionella medier spekulerade och fick fel.

Visst, det finns mycket trams och smörja och en del rättshaverister i bloggosfären, men de bloggar som är vassa är riktigt bra. Alla seriösa marknadsaktörer och kommunikatörer bör lära sig bloggosfären och hur sociala medier fungerar. Nästa gång är det kanske er tur att jagas. Bloggarna, tillsammans med god krishantering, kan då bli era bästa vänner.

/Paul Ronge

Här skriver andra intressant.

Finns det en “Mosa Mona”-kampanj bara för att Mona Sahlin är kvinna?
Det debatterades i Svt Debatt den 2 december. Mitt svar var definitivt nej och kan sammanfattas som jag uttryckte det: “Sahlin har trampat i klaveret, hon har fastnat med foten i det och nu fÃ¥r hon släpa runt med det”.

Att först gå ut med det historiska beskedet att socialdemokraterna för första gången tänker samregera - med miljöpartiet - för att sedan backa tillbaka efter ramaskriet från partiets vänster är raka motsatsen mot att leda. Ett magplask som kommer att eka i åratal och som nu lett till en öppen spricka i oppositionen till regeringen Reinfeldts skadeglada flin.

Gudrun Schyman tyckte, föga överraskande, att Sahlin fÃ¥r smisk för att hon är kvinna - “sÃ¥ är det alltid när det gÃ¥r dÃ¥ligt för kvinnor”.
Men Gudrun: Så är det för män också! Tänk på hur kopiöst med dask som Göran Persson fick (oftast välförtjänt) för de tabbar han gjorde under sin mest pampdryga period. Och omvänt: Den som är drivande och hyfsat principfast får, om inte beröm, så åtminstone respekt.

Titta pÃ¥ Maud Olofsson. Hon har som näringsminister tufft stÃ¥tt emot alla krav att gÃ¥ in med statliga pengar i den svenska bilkrisen. hennes argumentation har varit glasklar och kan tillspetsat sammanfattas: “Svenska staten är inga bilhandlare”. Ett av hennes argument är att om biljättar som Ford och GM inte klarar av att sälja bilarna och fÃ¥ lönsamhet - hur ska dÃ¥ den svenska staten kunna göra det? Hon och Reinfeldt upprepar att de inte tänker förskingra skattebetalarnas pengar.

Olofsson har vuxit flera meter i den här processen och visat att politiker inte behöver dingla som marionetter ens under de värsta opinionsstormar.

Mona Sahlins uppenbara brist pÃ¥ ledarskap kommer i ett läge när konkurserna i november ökade med 42 procent, när varslen stÃ¥r som en bombmatta över hela Industrisverige, finanskrisen lägger sin skugga över hela 2009 och det borde vara öppet mÃ¥l för en socialdemokrati som alltid haft högsta förtroende för krisbekämpning och ordning pÃ¥ statsfinanserna. Stackars Thomas Östros springer bakom, medan regeringen arbetar fram ett stort stimulanspaket och finansminister Anders Borg säger att räntesänkningen inte är en godisburk som bankerna “ska talla i”

Som ytterligare lök pÃ¥ laxen gÃ¥r moderaternas partisekreterare Per Schlingmann ut och säger att man mÃ¥ste överväga en lag om kvotering, som i Norge, om det fortsätter gÃ¥ sÃ¥ trögt med den kvinnliga representationen i biolagsstyrelserna. En linje som inte ens sossarna vÃ¥gar driva kommer nu frÃ¥n “de nya moderaterna”. Och pang: Där drogs mattan undan ytterligare för Sahlin! Moderaterna tog ytterligare ett utrymme i mitten och genast blir luften tunnare att andas för oppositionen.

Om politiken var en fotbollsmatch skulle det just nu stå 10-0 till Reinfeldt och Sahlins mest inbitna supportrar skulle i besvikelse ha stängt av TV:n eller lämnat läktaren.

/Paul Ronge

Uppdatering1: Politikern Bengt Silfverstrand (s) har skrivit ett blogginlägg om kritiken mot Mona Sahlin här. Han menar på att det definitivt finns en mosa Mona-kampanj och att jag, och Lotta Gröning, är exempel på ledande Mona-hatare.

Uppdatering2: Även Jan Andersson (s) skriver om det han kallar för “en osmaklig kampanj mot Mona Sahlin…”.

USA står inför den värsta krisen sedan depressionen med 1,5 triljoner (1,500 000 000 000 000 000, eller 1,5 miljarder miljarder) i budgetunderskott. 18 nollor. Det tar hundra år, sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, för en människa att räkna till en triljon.

Vi som fått åka med tidningen Fokus till Washington DC får samma budskap från alla vi möter. Från SR:s ordförande och gamle reporterräven Ove Joanson som bevakat 11 presidentval, svenska ambassadören Jonas Hafström, Jens Henriksson på Internationella Valutafonden IMF, demokraten PJ Crowley och republikanen John Fortier: Vem som än vinner, Obama eller McCain, kommer ingen att ta i budgetunderskottet.

Sparpaket i Göran Perssons anda? Den som är satt i skuld är inte fri? Glöm det! Tvärtom räknar ekonomerna med att det krävs ett nytt stimulanspaket på 150-500 miljarder från den nye presidenten. Då går USA ur finanskrisen, men istället in i en hård och långvarig recession, enligt Ingemar Eriksson, finansexpert på svenska ambassaden.

“En koloss pÃ¥ lerfötter” kallade Mao USA pÃ¥ 1960-talet. Nu hÃ¥ller Kina pÃ¥ att köpa upp USA, tillsammans med hushÃ¥llen. Som lÃ¥ngivare äger Kina redan13 procent av USA. Kina har en valutareserv pÃ¥ en triljon, där finns det stÃ¥lar sÃ¥ mer kan investeras. Kanske inte vad Mao förutspÃ¥dde, att fienden i väst skulle besegras med kapitalism istället för socialism?

Jens Henriksson, Sveriges och övriga Nordens representant i IMF, håller med om att USA - som så ofta uppfostrat andra länder i ekonomi - kanske inte behöver nya nollor till sitt gigantiska underskott:
- Men patienten håller på att dö! Då skiter man i om han är allergisk mot penicillin, man pumpar in vad man har.

Och mitt i detta kaos ser jag den urstarka amerikanska optimismen och “jävlar anammat”, det som gör det omöjligt, Ã¥tminstone för mig, att inte älska det här landet.

Vädret är strÃ¥lande. Folk gÃ¥r i skjortärmarna, ler och hälsar nere pÃ¥ strandpromenaden vid Potomac River. IgÃ¥r kväll kom vi inte fram pÃ¥ gatorna för alla galet utklädda “halloweenare” - häxor, falska poliser som blÃ¥ste i visselpipor, ballerinor och kroppsbyggare med pÃ¥mÃ¥lade muskler.
Ska det gå åt helvete ska det ske med musik. Highway to hell, anyone..?

/Paul Ronge

 

Måndag förra veckan: 30-talsdepression, bankkrascher, finansiell naturkatastrof.
Måndag denna vecka: Värsta börsrallyt på tio år.
Svängningarna är som den värsta Rainbow , Lisebergs åkattraktion som förbjöds i somras då 26 personer slungades ur, som tur var skadade ingen sig allvarligt.

En som “slungats ur” den pÃ¥gÃ¥ende finanskrisen och elegantare och mer humoristiskt än nÃ¥gon annan hittills beskrivit sin vanmakt är Fredrik Virtanen. FrÃ¥n en miljon kronor till 100.000 pÃ¥ ett Ã¥r. Han beskriver hur han tappar fattningen, säljer och springer pÃ¥ toaletten där han “kräks av självhat”. Och nu kommer krishumorn pÃ¥ bred front, den riktigt svarta.

Göteborgaren Rikard Furublad har bildat gruppen “Finanskris” pÃ¥ Facebook. Han har ocksÃ¥ en grupp som heter “Vi som Ã¥kt Rainbow utan att trilla av”. Visst är MÃ¥rten Holmberg en pärla: “Jag har haft en egen finanskris i hela mitt liv sÃ¥ det känns bra att världen äntligen har kommit i kapp”. Dagens Industri berättar om hur den svarta humorn sprider sig i världens finanskretsar och hur man pÃ¥ dubbeltydig engelska bäst definierar skillnaden mellan en börsmäklare och en duva i relationen till en Ferrari.

Finanshajar och Gecco-typer mår nog bra av litet humor och självdistans. Då finns det arbetslösa som sitter med skyhöga bostadslån och inte kan sälja huset som har lättare att hålla sig för skratt.
Eller som nÃ¥gon pÃ¥pekade till en som förlorade miljoner under IT-bubblan för sju Ã¥r sedan: “Var du glad att du har rÃ¥d att förlora sÃ¥ mycket pengar”.

/Paul Ronge