Det är Alla hjärtans dag, fåglarna kvittrar utanför fönstret och min fru och jag förbereder en fin middag tillsammans.

Det känns som helt fel dag att skriva om Gömda-affären, som bara rymmer tragedi och förlorare och som nu har fått nytt stoff. Mia i Gömda har trätt fram och brutit sekretesskyddet, vilket resulterat i hittills 14 helsidor i Aftonbladet. Idag, lördag, med förstasidesrubriken: “Mias bevis för att boken Gömda är sann”.

Samtidigt säger Liza Marklund i en ny jättekrönika i Expressen (där hon åter får betalt för att skriva i egen sak, förra gången skrev jag om här) att hon nu äntligen kan ta bladet från munnen när Mia brytit källskyddet. Där fortsätter Marklund sin smygande reträtt från det tidigare lögnaktiga: “detta är den sanna berättelsen om Mia” till att “Mia står för sin historia. Jag står för min roman”
Simsalabim har “en sann berättelse” förvandlats till “en roman”.

Jag lade mig i den här historien långt efter det att bloggvärlden börjat rasa för att jag tyckte att media teg för att skydda Liza Marklund på grund av rent kameraderi. Jag skrev om det i den här bloggen där titeln var: “Är bloggarna de nya granskarna?”

Så småningom bröt debatten ut också i traditionella media, vilket var precis det jag ville. För min del handlade det aldrig om att vara tvärsäker om rätt eller fel i hela fallet, däremot var det ju uppenbart att Gömda inte var “en sann historia”, vilket Marklund efter lång tystnad också tillstod.
När Aftonbladets chefredaktör Jan Helin idag skriver: “Liza Marklund har i allt väsentligt varit tyst, med hänvisning till källskydd” så är det inte sant. Hon har kommenterat i medier som hon kunnat kontrollera (en devot “intervju” i Expressen, sin krönika i Expressen, en Expressenchatt, i Newsmill med mer) och besvarat det hon velat. Det som varit obekvämt att tala om har hon undvikit med hänvisning till källskyddet.

Vad är då det nya i scoopet som Aftonbladet presenterar? Viktigast är att vi får veta att Mia fick asyl i USA på grund av hot mot henne och hennes familj. Men gör det hennes berättelse mer sann? Amerikanarna kan väl rent logiskt inte ha gjort en mer uttömmande undersökning och haft mer på fötterna än myndigheterna i Oxelösund? De litade på deras (eller kanske andra uppgiftslämnares på ännu högre nivå) uppgifter. Bland myndigheterna finns Kommunen och Försäkringskassan. Vem har förtroende för Försäkringskassan i dessa dagar eller ens för 25 år sedan? Inte jag i alla fall.
Jag är kort sagt inte imponerad. Trätan om rätt eller fel lär fortsätta.

Det viktiga och beklämmande är att det är så tydligt att Aftonbladet slirar när tidningen låtsas att den inte har tagit ställning. 14 sidor talar sitt tydliga språk - hur många kommer “Sanningen om gömda”-författaren Monica Antonsson att få? Tidningen har också tagit stenhård ställning mot bloggvärlden i “Gömda-affären”.

Så här säger Jan Helin i Dagens Media: “Jag tycker att det är tänkvärt hur drevet har farit iväg åt ett håll, och drivits av en slags upphetsning över att vi nu äntligen har medborgarjournalistik och bloggar som styr upp mediernas skumma intressen. Det är inte riktigt så. Det här är en komplex historia”.
Så här skriver Aftonbladets reporter Kristina Edblom:
“Sedan Mia i går trädde fram i Aftonbladet kokar på nytt diskussionen i bloggar och på forum som Flashback och Familjeliv.
När tidningen hamnat i pappersinsamlingen fortsätter ni er envetna mangling.
Rykten, fakta, vilda fantasier, kvalificerade gissningar och rena lögner.
Allt blandas huller om buller – med en gemensam önskan att komma åt oss i media”.

Smaka på Helins ord “medborgarjournalistik”. Associera “medborgargarde”. Associera “lynchmobb, pöbel och drev”. Då har ni tonläget i Marklunds PR-konsult Niklas Lövkvists inlägg på Newsmill där han rasade mot att traditionella medier tog intryck av bloggvärlden, som jag skrev om här.
Aftonbladet och Expressen (som ju under hela denna affär på nyhetsplats varit en bastion för Liza Marklund) vill stenhårt försvara journalisternas monopol på att beskriva sanningen. Helin menar att journalister måste “vidimera” sina uppgifter. Jag tycker det räcker med att titta på alla fel och fejker som varit i kvällstidningar under årens lopp för att inte sätta sig på höga hästar mot bloggare. Helin kallar genomgående det som hänt för ett “bloggdrev”. Jag kan efter 14 år på båda kvällstidningarna intyga att det “drevet” är en västanfläkt jämfört med kvällstidningarnas: Det kan gälla Malm, Sahlin, Rosengren, Freivalds, you name it.

Att Aftonbladet just idag tänker lyssna på bloggvärlden känns därför extra falskt och insmickrande.
Det här är speciellt tråkigt eftersom jag uppfattar Helin som den idag mest resonerande och moderna chefredaktören, en Bo Strömstedt i vår tid. Han borde hitta ett bättre tilltal till bloggvärlden och inte med ryggmärgen försvara journalisternas medieenvälde.
Idag stavas Media och Makt Marklund.

/Paul Ronge
Andra skriver intressant om aftonbladet, expressen, marklund, pr-konsulter“>medier och samhälle.

Uppdatering 1: Här är Monica Antonssons svar på Mias nya uppgifter.

När media snuvades på tolvtaggaren

Lisa Bjurwalds stora klavertramp i DN igår (se inklippt citat), då hon utsåg Hillary Clinton till USA:s första kvinnliga utrikesminister och “glömde bort” både Condoleeza Rice och Madeleine Albright kunde ha passerat som ett slarvfel, enligt principen “shit happens”.

Men den “fina tidningen” försökte mygla och smygkorrigera på nätet istället för att ärligt erkänna tabben och rätta. Först efter påstötningar lade den i slutet till att den rättat ett faktafel (med inte vilket).

Genast var bloggosfären, Deepedition som första bloggare och Billy McCormack som först på Twitter, där och stack hål på bubblan. DN.se:s redaktionschef Charlotta Friberg tvingas förklara sig här i Medievärlden och saken blev naturligtvis större än om DN hade låtit bli att mygla.

Detta är ett litet exempel. Ett större är Liza Marklund- affären som Marklund själv först, med benäget bistånd från sina mäktiga kompisar i traditionella medier försökte tiga ihjäl, men där bloggosfärens kraft slog hål på på den taktiken.

Det är helt enkelt inte som förr för den tredje statsmakten: Bloggosfären har nu tummen i ögat på de traditionella medierna och klarar de inte granskningen så får de dansa på glödande kol.

Kommer att tänka på bevakningen av Ericsson, (och här kommer en disclaimer: jag arbetar av och till med Ericsson) som i veckan hyllades för sitt fantastiska resultat, 3,9 miljarder trots finanskrisen. VD Carl-Henrik Svanberg framtonar genomgående som en mycket skicklig företagsledare som, genom nedskärningarna med 5000 personer, också visar beredskap för framtiden. Aktien rusar 12 procent, analytikerna gör vågen  och för att göra triumfen än större faller Nokia med 10 procent dagen efter.

 För bara drygt ett år sedan rullades Ericsson i tjära och fjädrar av vissa affärsjournalister.  Företaget hade inte koll på sin internkommunikation och var usel i den externa kommunikationen, skrev de. I E24 utlystes en nättävling: Vem får gå först av ledartrojkan Carl-Henric Svanberg, Michael Treschow och Henry Sténson?

DN:s börskommentator Pia Gripenberg påstod tvärsäkert den 23 november 2007 i papperstidningen att Ericsson “gjort fel”  i informationsgivningen på en kapitalmarknadsdag i New York och skulle fällas av Stockholmsbörsens ansvarsnämnd.

Ungefär samtidigt skrev bland andra DI och E24, med stöd från “sanningsvittnet “ och analytikern David Halldén på Chevreaux att Svanberg redan var avsatt.

E24:s reporter Andreas Cervenka erbjöd sig, under rubriken “Sluta snyfta Svanberg” att åka ut till Kista med pappersnäsdukar till den stackars Ericssondirektören.

Flera namnkunniga reportrar hade alltså riktigt duktigt fel, men ville inte erkänna det. Gripenberg skrev inte ens en notis om att Börsen faktiskt inte fällde Ericsson. Cervenka och Isacson har inte med ett ord berört hur det kunde bli så fel med den tvärsäkra nyheten att Svanberg var avsatt och levde på lånad tid.

De båda senare har faktiskt inte berört Ericsson alls sedan, ungefär som två kumpaner som har kört i diket och är för stolta för att erkänna det och ringa efter bärgningsbilen.

Jag har under mina 20 år som journalist och 10 år som PR-konsult aldrig sett en liknande come back för ett personligt varumärke som för  Carl-Henric Svanbergs. Efter att ha roterat i torktumlaren och varit så ifrågasatt är han nu starkare än när han efterträdde Curt Hellström.

Då fanns inte bloggosfären med den kraft den har idag. Men tänk om även då idoga bloggare - med kunskap om näringslivet - hade ropat “kejsaren är naken?” när traditionella medier spekulerade och fick fel.

Visst, det finns mycket trams och smörja och en del rättshaverister i bloggosfären, men de bloggar som är vassa är riktigt bra. Alla seriösa marknadsaktörer och kommunikatörer bör lära sig bloggosfären och hur sociala medier fungerar. Nästa gång är det kanske er tur att jagas. Bloggarna, tillsammans med god krishantering, kan då bli era bästa vänner.

/Paul Ronge

Här skriver andra intressant.

Debatten på Publicistklubben igår, som du kan se här, om Liza Marklund-affären var saklig och nyttig, kanske bildar den ett avslut på den bloggvälvande debatten om “Gömda”.

Hur går vi vidare?

Jag tycker en viktig diskussion handlar om medias makt. Jag anser att media - efter det att bloggosfären tvingade fram det - har skött sin journalistiska roll utmärkt. Det blev så småningom en mängd vinklar i reportage, krönikor etcetera där media visade integritet och professionalitet kring den fascinerande frågan hur en sanning blir mer sann för att man ljuger.

Med ett undantag: Expressen. Det var i Expressen Marklund hade sin “Kim il Sung-intervju”, som skulle bli “den första och enda” (vilket hon sedan fick backa från). Det var där hon hade chatten där de svåra frågorna, enligt många i bloggosfären, inte fick komma fram. Där fick Mias familj träda till Marklunds försvar utan att några obekväma frågor ställdes, samtidigt som Mias son Michael förvägrades genmäle. Inga andra media hakade på, vilket väl tyder på att de gjorde bedömningen att Mias familj var part i målet.

Expressens man i panelen, kulturchefen Björn Wiman, sade i ett inlägg att debatten lett till att man nu bagatelliserar kvinnomisshandel i bloggosfären. Men det inlägg jag tycker mest stämmer på Wimans beskrivning är Leif GW Perssons beskrivning av Unni Drougge i sin helsideskrönika i det traditionella mediet Expressen den 18 januari:

“…Unni Drougge som gjort det till den enda och bärande idén i sitt författarskap att ta heder och ära av de män som hon lyckats få ihop det med. Eftersom hon inte säljer några böcker behöver hon heller inte riskera att råka ut för sådana som Monica Antonsson…”

Drougge blev misshandlad på riktigt. Bitmärken i ansiktet. Fällande dom. Och det enda Leif GW Persson har att ge henne är hån och isande förakt.

Marklund var inte med på debatten igår, inte heller hennes PR-agent och ingen av hennes anhängare yttrade sig. Jan Guillou höll ett filosofiskt inlägg på hög nivå där jag uppfattar att han ändå ansåg att säger man att något är sant, alltså alldeles på riktigt, så bör det också vara det.

Marklund har hittills bara gett sin syn i situationer hon har kunnat kontrollera. Inte SVT Debatt, inte debatten på Neo, inga morgonsoffor, hon har inte medverkat någonstans där hon kunde konfronteras med kritiker som Monica Antonsson och tagit en rak debatt. Först försökte hon ju under lång tid tiga ihjäl hela storyn. Hon har använt rena makthavartekniker och dessutom haft ett vapen som är mycket tyngre än vad statsministrar och VD:ar har: En av Sveriges största tidningar som megafon i egen sak. Hon får 11.000 kronor (inte den siffra jag felaktigt uppgav igår i PK-debatten) för att skriva helt i egen sak, som hon gjorde i “Drevets verkliga förlorare” i söndags. Inga kritiska följdfrågor från någon Expressenreporter, det har det inte varit under hela processen. Den enda som visar civilkurage är Isobel Hadely-Kamptz på ledarsidan och hon är frilans.

Expressen har visat hur en riktigt maktkorrupt tidning fungerar när den är som sämst.

Jag sade igår på PK att bara Berlusconi har sådan makt - alltså att driva kampanjer i egen sak - och att detta är skadligt för Expressens trovärdighet som självständig journalistisk produkt.

Expressen förtjänar en “upplagevälvning”, som efter “Kör ut dem-kampanjen” 1995, jag tror aldrig jag sett en tidning tappa sin journalistiska trovärdighet så till den milda grad. När upplagan åker hiss ner i kolkällaren då blir det fart på Expressen, det var jag själv på plats att notera för snart 15 år sedan.

Inifrån de traditionella medierna är det tunt med självrannsakan och granskning, P1:s Medierna är ett lysande undantag.

Bloggosfären, enskilda debattörer och andra som inte ingår i “mediegänget” måste fortsätta hålla tummen i ögat på de traditionella medierna.

Idag är Expressen, inte kejsaren, naken.

/Paul Ronge

På mikrobloggen Twitter finns liverapporter från debatten.

DN om debatten.

SVD om debatten.

marklund, guillou, svt, pr, krishantering“>Andra skriver intressant i bloggosfären.

Grattis Jan Guillou på din 65-årsdag!

I Aftonbladet berättar du om ditt yrkesbiografiska projekt, jag är övertygad om att även den boken kommer att bli intressant. Du har betytt mycket för journalistiken (den kompromisslöst sanna, med IB-affären som främsta symbol ) och glatt många med dina böcker. 

Nu gungar marken under fötterna på Piratförlaget i Liza Marklund-affären. Och du, som älskar att ha rätt, har hamnat i ståndpunkter som gränsar till rena stolligheter (som detta att bloggare skulle vara illiterata och mobbande rättshaverister).

Mao Tse Tung, som ju så småningom avslöjades som en av historiens värsta massmördare, har sagt åtminstone en klokhet i citatboken “Maos lilla röda”: “Utan analys ingen rätt att tala”.

Jag skulle vilja modifiera citatet till att alla har rätt att tala, men att det är bra om man inte gör det i nattmössan.

Det gör du, Guillou, när det gäller Internet. Tänk om du googlade dig upp på “Knuff”. Du skulle hitta Jerrys blogg och där lätt ta till dig alla länkar i “Gömdadebatten”. Och du skulle häpna över hur sakliga de flesta är och att det är just genom att de kan läsa och har Marklunds böcker i bokhyllan som de är ledsna och förbannade. Du skulle aldrig hävt ur dig att de inte läser böcker. Visst finns rena skräp och tramsdebatter som den om att Blondinbella är i tårar i Lets Dance. Men du har också mycket seriösa debatter som den om attackerna på FN-byggnader i Gaza och kriget där barnen dödas.

Om du var på nätet skulle du kunna se TV5 i realtid, ikväll behandlar denna franska kanal både Gaza, Afghanistan och USA inför Obamas intåg. Fransmännen är bäst på utrikesbevakning och oslagbara på Afrika, eller hur? En värld av information finns ett knapptryck bort på Google, liksom NE - inget letande i bokhyllorna och kånkande med dyra läderband.

El Pais, Washington Post, alla svenska riksmedia och allt detta är bara ett knapptryck ifrån dig. Gratis.

Om du fortsätter med din internetbojkott så kommer kunskapsklyftan mellan dig och de som är uppkopplade att snabbt vidgas så att du blir förpassad till en filosofisk “twilight zone”.

Jag hoppas att Ann-Marie Skarp ger dig en Internetkurs och uppkoppling i födelsedagspresent, om nu det fullständigt hårresande ryktet är sant att du aldrig går upp och inte ens har en epost-adress.

Om hon till äventyrs tycker att detta lilla inlägg är intressant så förmedlar hon säkert detta till dig. Kanske blir vi till slut vänner på Facebook ?

/Paul Ronge

Humpty, Dumpty sat on a wall
Humpty Dumpty had a great fall
All the kings horses and all the kings men
Couldn’t put Humpty together again

Jag tror det är fler än jag som, i den enligt Jan Guillou så illiterata bloggvärlden, känner igen den gamla engelska barnramsan.
Precis som med barnramsans ägg, som kraschade i backen, tror jag det är svårt för Liza Marklund att nu göra sin halva pudel hel. Hon har varit alltför halstarrig, alltför prestigeladdad för att erkänna det som för nästan alla är uppenbart: Gömda bygger inte på en sann berättelse utan på en falsk berättelse.

Jag var på Neos debatt idag om Liza Marklund. Den var oerhört intressant och arrangörerna lovar att den kommer att kunna ses på webben.
Där sade Andreas Ekström, kulturjournalist på Sydsvenskan i ett inlägg som rev ned applåder ungefär så här:

”Man kan skriva en bok om Pearl Harbor och ändra vad folk åt eller vilka stridsflygplan som användes, men man kan inte skriva en historia om Pearl Harbor där japanerna inte anfaller.”

I debatten, både i panelen och bland publiken fanns namnkunniga journalister: Lena Mellin på Aftonbladet, Cecilia Hagen och Peter Kadhammar från Expressen, Annika Widebeck som gjorde inslaget från Oxelösund och Lennart Ekdal från TV4 och många fler.
I publiken fanns folk från Oxelösund, bland andra Mias son Michael Hjortsberg som lidit stor skada av böckerna. Varken Marklund, Piratförlaget eller Marklunds PR-konsult Niclas Lövkvist vågade vara där och försvara sig.

Jag gav mig in i den här debatten från början - trots att den inte angår mig och trots att jag alltid gillat Liza Marklund - för att jag ansåg att media teg och höll Liza om ryggen.
Det gäller inte längre. Spjället är öppet och debatten rasar nu för fullt både på kultur och nyhetssidor, precis som jag ville. Nu tycker jag inte det längre finns fog för kritik mot “gammelmedia” (usch för begreppet).

Men det är tack vare bloggarna det blev så.
Och då rasar Marklunds PR-konsult Niclas Lövkvist mot just “gammelmedia” för att de tog intryck av bloggvärlden: “Ett litet gäng som är väldigt aktivt och tongivande i smutskastningen” som Liza Marklund säger i Expressen idag. Lövkvist jämför med ett gäng demonstranter som står utanför Aftonbladet och skriker. Hans och hans uppdragsgivare Liza Marklunds förakt mot bloggarna, som i de flesta fall också är läsare av hennes böcker, är monumentalt.

Återstår då frågan om deras krishanteringen har varit god. Den kritiseras idag hårt på nätet. Jag har som krishanterare i PR-branschen sällan sett en sämre utförd krishantering:

När kritiken uppstod borde Marklund ha lyssnat, rannsakat sig själv och framför allt tänkt efter vilka delar av Monica Antonssons kritik det kunde finnas fog för: “Kan det finnas offer för det jag och Mia skrivit?” Och: “Vad kan jag göra för att ställa till rätta?, kan jag tala med dem? Ska jag konfrontera Mia igen om uppgifterna, har jag blivit lurad?”

Formulär 1 A i krishantering är att du anstränger dig för att rätta till och be om ursäkt om någon drabbats.
Marklund lät istället arrogant tiden gå och krisen växa. När hon till slut insåg att Monica Antonssons bok inte gick att tiga ihjäl gjorde hon en halv pudel. Istället för att dränka brasan hällde hon fotogen på den. Hon väckte fler frågor än hon besvarade.

Och nu öser Marklund och hennes konsult förakt över bloggvärlden, “pöbeln”: “Jag är väldigt illa berörd av det hat och den illvilja som rasar på nätet”, säger Marklund i Expressen.

Nu återstår för Marklund bara maktspråk och gammaldags makthavarteknik. Att utnyttja sin ställning på Expressen och hoppas att de flesta läsare inte har “bloggkoll”. Att skriva på DN Debatt (ska komma imorgon), men själv vägra att ta debatten i SvT Debatt, TV4 Nyhetsmorgon och i andra forum.
Här skriver Resumé om Marklunds vägran att medverka i SvT Debatt.
Hennes varumärke som den stora svenska journalisten jämte Jan Guillou som är ärlig, rättfram och på de utsattas sida är skjutet i sank.

Ungefär det här tänker jag säga på SvT Debatt, dit jag är inbjuden just som expert på krishantering, i morgon kväll.

Kvar blir bara en mångmiljonär som sitter på Spanska Solkusten och skriver bästsäljande kioskdeckare.
Jag tror inte det är vad Liza Marklund vill med sitt liv.
Det är sorgligt alltihop.
Humpty, Dumpty sat on the wall…

/Paul Ronge

marklund, guillou, pr-branschen, krishantering“>Andra skriverintressant.

Uppdatering 1: Eva Westerberg bloggar också från Neo och länkar till filmen från debatten som nu finns. Rappt, Eva!

Uppdatering 2: TT:s Carl Cato skriver intressant i bland annat DN Kultur idag om Neo-debatten och att “Gömda-Mias” son Michael kommer med en egen bok.

Uppdatering 3: Janne Josefsson i intressant AB-intervju inför SvT Debatt ikväll.

Uppdatering 4: Sydsvenskans kulturchef Per Svensson skriver mycket intressant och informativt om “Gömda” idag.

Liza Marklund har, precis som jag uppmanade henne i mitt förra blogginlägg, gjort en pudel här på Newsmill. De flesta trodde att Liza Marklund skulle fortsätta tiga och att bloggosfären var ganska maktlös, jag är glad att de fick fel. Men Marklunds svansföring är fortfande hög, någon “Kungspudel” som Sundsvalls Tidning skriver här, är det inte.

“Det small till så in i djävulen”, sa Newsmills Leo Lagercrantz här i Dagens Media när servern nästan brakade ihop av alla läsare.

Det är väldigt bra att Marklund lämnat sin “Kim Il Sung-linje” från Expressen den 12 december att för “första och enda gången kommentera bråket” med orden: “Jag har aldrig ljugit”. Att sluta tiga och ta debatten är hennes enda väg tillbaka att få en trovärdighet kring sitt personliga varumärke.

Så här ser själva ursäkten, i det långa inlägget ut i koncentrat:

“På ”Gömdas” omslag står det dock att boken är ”en sann historia”. Mer korrekt hade varit att skriva ”bygger på en sann historia”. Av all den kritik som framförts är detta den jag har tagit till mig. Att boken är en gestaltad berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde.”

Och:
“Om människor har uppfattat att ”Gömda” och ”Asyl” är korrekta ner i minsta detalj, då känner de sig förstås lurade. Jag är uppriktigt ledsen för detta.”

Sedan följer ett långt faktaspäckad resonemang som ska “bevisa” att det finns fog för uppgiften att Gömda och Asyl “bygger på en sann historia”.

Men Liza Marklund, en halv pudel kan inte vifta svans! Det duger inte att operera bort halva den inflammerade blindtarmen, du drar aldrig ut bara en halv visdomstand. Jag tror helt enkelt din “halva pudel “inte räcker. Denna “Vi borde gjort som i Hollywood”-vinkeln är ju precis vad Jan Guillou medgav här den 20 december. Och det fick inte stopp på den enorma proteststormen i bloggosfären.

En del av det Liza Marklund skriver är också ren demagogi enligt någon sorts “PR-handbokens formulär 1 A”.

Hon skriver till exempel i Newsmill om alla media som tagit upp Monica Antonssons bok, men nämner inte att de viktiga recensionerna och artiklarna i riksmedia kommit som ett rent resultat av bloggstormen. TheWitch länksamling visar hur kronologin ser ut. Alla landsortsmedia som radas upp har i stort sett tagit samma TT-notis, det handlar alltså om en artikel.

Men viktigast, meningen: “Att boken är en gestaltad berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde.” är helt enkelt inte sanningsenlig. Det är bara att läsa innantill till exempel här i en DN-intervju i september förra året: “Gömda var jag tvungen att skriva klar för Mias skull eftersom det är en sann historia”. Eller här där hon säger att “Ingenting är påhittat vare sig i Gömda eller Asyl” och “Ingenting har gjorts mer dramatiskt än det var, (det har inte behövts)”.

Det här är kärnfrågan som Liza Marklund måste hantera mer ödmjukt: Att Gömda lanserades som en sann berättelse betyder att 700.000 svenska läsare köpte boken under falska premisser och den garanterade “sanningshalten” ställde till ett helvete för enskilda människor (främst “Mannen med de svarta ögonen, Osama och Elisabeth Hermon).

Visst är det väl värt en rakare avbön och ursäkt till alla berörda?

På onsdag debatterar Neo Marklundaffären på temat “Mediemakt”. Och på måndag om en vecka tar Publicistklubben debatten.

Gå dit, förklara dig, be om ursäkt och gör pudeln hel, Liza Marklund! Då kanske den så småningom kan vifta på svansen igen.

Andra skriver också intressant om Liza Marklund-debatten.

/Paul Ronge

PS: Roligt för en rookie, vår blogg är nominerad som en av de bästa i PR-branschen. Om du håller med om det får du gärna gå in och rösta här.

Uppdatering 1: Monica Antonsson tycker här i DN att det är jättebra att Liza Marklund nu medger att “Gömda” inte är en sann berättelse.

Uppdatering 2: Sakligt och intressant blogginlägg av Mats Weman.

Pauls inlägg om Liza-gate uppmärksammas av Same Same But Different. Vi har tidigare rekommenderat deras veckosammanfattningar för alla som vill hålla koll på det som händer i bloggvärlden och medievärlden och gör det igen, in och läs. Paul återkommer inom kort med sin åsikt rörande Marklunds artikel på Newsmill.

Mattias tackade alla som bidrar med sin egen kunskap i kommentarsfälten här på vår blogg, och jag gör det samma - kommentarerna är halva inlägget.

Vår aktuelltblogg har inte funnits länge i sin nuvarande funktion, men vi är nominerade i Daytonas bloggtävling YABA, under kategorin Marknadsföring. Gå in och rösta på oss här!

/Stefan

Spelet är slut och kejsaren är naken…..

Idag kom, tror jag, det sista och avgörande dråpslaget mot Liza Marklunds “Gömda-fejk”  som avslöjas i Monica Antonssons bok “Mia - Sanningen om Gömda”.  Isobel Hadley-Kamptz ledare i Expressen - Liza Marklunds eget husorgan”, citerar bland annat Marklunds förord till “Gömda”:

“Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter”.

Sedan massakrerar hon, med hjälp av Antonssons uppgifter, Marklunds story som “hittepå”.

Och domen är hård och glasklar:

“Antingen har Liza Marklund utnyttjat Mia och hennes närmaste för att göra en politisk poäng starkare eller också är hon en medioker  journalist som inte har kollat sina källor. Ingetdera är särskilt smickrande”.

Igår kom, som Dagens Media skriver, den första riktiga recensionen av Antonssons bok, i Sydsvenskan. Dagenszzz Nyheters kulturredaktion sover tyvärr fortfarande.

På onsdag håller Neo Magazine en debatt där Lena Mellin, högt respekterad samhällschef och tf ansvarig utgivare på Aftonbladet, samt TU:s VD Anna Serner ska delta enligt arrangörerna. Märk särskilt TheWichs referenslista över debatten som varit  och Jerbaz koncentrat av faktafel- imponerande!

Den 19 januari håller Publicistklubben en debatt på Kulturhuset. Flera tunga journalister deltar, däribland Aftonbladets Jan Helin, TV4:s reporter Annika Widebeck och Leo Lagercranz på Newsmill. Samtalsledare är PK:s ordförande Ulrika Knutson, prisbelönt journalist med stor integritet och ett oantastligt renommé i branschen. Jag har själv skrivit blogginlägg om Marklundaffären och har fått en personlig inbjudan till debatten från Ulrika. Den lovar att bli mycket intressant.

Flera anser att “proppen nu gått ur” . Jag håller med och går längre: Debatten håller nu på att tas över av journalisterna och författarna själva från oss bloggare och “amatördebattörer”.

Det är det bästa som kunde hända. Men det betyder också att spelet är slut för Liza Marklund.

Oavsett om hon sitter på Barbados eller i Spanien kan hon inte inte längre stoppa huvudet i sanden. Från och med nu kan det bara bli värre.

Liza har varit en god arbetskamrat. Jag skriver inte dessa rader i skadeglädje, utan med ett visst vemod. Så här är ett gott råd från en professionell kriskonsult:

Se detta som en inflammerad blindtarm, ett nageltrång eller vad du vill. Det måste fixas nu, pronto! Kom hem, skriv ett öppet brev eller vad som nu fungerar och be om ursäkt för att människor farit illa (allra viktigast är här Elisabeth Hermon och “Mannen med de svarta ögonen”), samt gör ordentlig avbön inför alla dem som köpt boken “Gömda” i tron att den var “en sann historia”. Erkänn att det var fel att i Expressen-”intervjun” säga att du ingenting ångrar.

Folk förlåter, glömmer och går vidare. Mona Sahlin blev partiledare till slut, Björn Rosengren har kommit tillbaka rejält efter “Tabu”. Självaste Jan Guillou gjorde en rejäl pudel när han bad Rickard Wolff om ursäkt för sin TV-tabbe att kalla honom “pederast”. Guillous ursäkt gick stort på någon av kvällstidningarnas förstasidor (minns inte vilken) och vem kommer ihåg det rabaldret idag? 

Om Guillou kan be om ursäkt så kan väl du?

/Paul Ronge

Läs även andras åsikter i debatten.

Uppdatering 1: Här recenserar Ulrika Stahre boken i Aftonbladet

Journalisterna - den tredje statsmakten - måste granskas lika hårt som alla andra makthavare - det är en sanning allt fler skriver under på.

Och journalister gillar inte granskning av sig själva. Ingen har beskrivit detta bättre än Liza Marklund själv i en krönika med titeln “Journalister ska inte komma undan”.

Ändå är det precis det hon försöker göra och ingen kan vara mer “ömtåad” än hon när hon, enligt Expressen för första och enda gången, tar till orda om Gömda-skandalen.

Jag kan som gammal reporter se hur språket “slirar” i ovanstående intervju. Det är mycket “Antonsson påstår” och artikeln vinklas utifrån att det skulle handla om “två partsinlagor”, när så mycket är rena faktafrågor av typen: Är det som påstås av Mia i “Gömda” sant eller falskt?

Bloggaren Jerry har lagt ner ett hästjobb på att ur Antonssons bok göra ett koncenterat av det som är falskt i “Gömda”. Han har också ett komplett artikelarkiv om det som har skrivits i frågan.

Trots att Marklund försöker tiga ihjäl skandalen så dör den inte. Den tar exempelvis ny fart idag när “The witch” får Blue Publishing att lova kontrakt till alla författare som lämnar Piratförlaget.

4932 personer har, när detta skrivs, sett Annika Widebecks utmärkta program i TV4 Nyhetsmorgon på Youtube.

Men Widebeck, Johanne Hildebrandt och Staffan Heimerson tillhör undantagen i journalistkåren. Den är inte bra på att granska sig själv - för att uttrycka det milt.

Hur Liza Marklund och Piratförlaget än försöker blanda bort korten så var det hennes trovärdighet i rollen som journalist som gjorde att “Gömda” uppfattades som en sann historia och som gjorde att den därför blev en sådan bestseller och som gjorde författarna stormrika.

En annan journalist, mutmisstänkt för att ha utnyttjat sin roll som journalist för att tjäna pengar, är Trond Sefastsson. Han får nu nytt jobb av Patrik Engellau i “Den nya välfärden” i ett projekt som kallas “Mediegranskarna”. Jag tycker visserligen det är att sätta bocken som trädgårdsmästare. Men det ligger verkligen i tiden med mediegranskning. Här är ytterligare ett exempel, sajten Second Opinion ska ge de som misshandlas i media en chans att lägga till rätta. Hittills har den inte imponerat på mig, men den kanske tar sig när sajten lanseras på allvar.

De som hittills imponerat mest på mig är Monica Antonsson och alla bloggare som Jerry, The Witch, Ingrid Carlqvist, Thomas Hartman med In The Pendent, Ramona Fransson med sin namninsamling och alla andra som grävt, redovisat fakta och hållit grytan kokande. Jag har själv funderat väldigt mycket på detta och skulle jättegärna vilja få in synpunkter och förslag: Vad gör man för att få en mer hållbar och effektiv mediegranskning överlag?

Kanske är det ett “Lex Liza Marklund” att bloggarna är de nya granskarna (av granskarna är det kanske bäst att lägga till)?

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Här skriver Dagens Media om min kritik.

Uppdatering 2: Tidningsutgivarnas VD Anna Serner börjar syna Marklundaffären.

Uppdatering 3: Här skriver Eva Westerberg om Marklundaffären. Hon länkpuffar också för Neos debatt om Mediemakt på torsdag.

Kille med vissa problem att tala sanning…

I all min medierådgivning och krishantering lär jag ut att det är katastrof att ljuga - även “små” lögner kan leda till dramatiska konsekvenser. Jag har hånats för att rådet är så enkelt. Ändå verkar det så svårt att följa.

Refaat El Sayed förlorade heder och företag när han ljög om sin doktorshatt, Mona Sahlin tvingades avgå efter en lögn om kontokort, Ulrika Schenström förlorade jobbet hos Reinfeldt när hon ljög om sin fylla med TV4-reportern Anders Pihlblad.

Jan Guillou skriver i Aftonbladet angående Quick-skandalen att journalisterna är “medskyldiga till att Quick dömdes”:

“Som journalist möter man ständigt lögnaktiga berättelser eller tips och det tillhör grunderna i vår yrkeskunskap att genomskåda sådant” .

De här orden kunde Guillou lika gärna ha riktat till sin kompanjon i Piratförlaget, Liza Marklund, apropå debatten om lögnerna i boken “Gömda”.

Oavsett om Liza Marklund blivit lurad av “Mia” eller själv har ljugit så är uppgifterna i Monica Antonssons bok “Mia - Sanningen om Gömda” oerhört graverande för hennes personliga varumärke.

Nu väljer Marklund en klassisk makthavartaktik - hon vägrar ta debatten mot Antonsson och hoppas att kunna tiga ihjäl kritiken tills den blåser över.

Om det lyckas så beror det helt och hållet på journalistkårens kameraderi. Hade någon annan bestseller-författare utsatts för samma anklagelse, att en påstått sann historia är fejk och har ödelagt andra människors liv, så skulle kvällspressen haft krigsrubriker.

Jag kan på ett sätt förstå media, jag har själv jobbat med Liza Marklund på redaktionsgolvet och hon är den bussigaste arbetskamrat man kan tänka sig.

Men för journalistkårens trovärdighet är det förödande. Liza Marklund är en tung opinionsbildare och en offentlig person. Tittar vi på nyhetskriterier (vad som gör en nyhet till en nyhet) så har storyn om fejken med Gömda allt: Den är oväntad, den rör en känd person, den innehåller konflikt och drama och inte så litet skandal och den berör eftersom människor har farit illa.

Om Marklund kommer undan att ta debatten om anklagelserna, exempelvis genom att fortsätta vägra möta Antonsson i SvT Debatt, är det en lika stor skandal som journalisternas medverkan i att Quick fälldes.

Håller du inte med, Jan Guillou..?

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Idag skriver Dagens Media om boken “Mia - Sanningen om Gömda”.

Uppdatering 2: Bloggen Signerat Kjellberg skriver intressant om Annika Marklunds kritik mot Linda Skugge och kopplar till kritiken idag mot hennes mor Liza.