Film och musikindustrin lider i grunden av ett stort problem som inte har att göra med torrenter och dc-hubbar. Problemet bottnar i att en och en halv miljon svenskar laddar ner upphovsrättsskyddat material utan att betala för sig, och den frågan som inte är besvarad än är varför.

Varför en så stor del av befolkningen i ett av världens mest laglydiga länder laddar ner musik och filmer från nätet utan att betala. Snabba bredband finns i andra länder, även om vi gärna vill tro att Sverige är speciellt, intresse för film och musik likaså. Lagar finns ju också i Sverige och straffsatser, och snart ett kontrollsystem som gör att svenskars personliga integritet på nätet ryms i en tändsticksask.

Med tanke på att rättegången i lilla Sverige, musik- och filmindustrin mot Pirate Bay, haft hela världens uppmärksamhet, kan man fundera på hur väl industrin har presenterat sitt case. Alltså ur ett PR-perspektiv. Hur man har lyckats presentera sitt case för allmänheten, på ett sätt så det sticker lite extra i samvetet nästa gång någon öppnar azureus. Hur man lyckats argumentera mot de som laddar ner upphovsrättat material, övertygat dem om att det inte bara är juridiskt fel, utan också moraliskt.

Men det tråkiga svaret på alla dessa frågor är: Inte alls. Och det är inte så att industrin inte haft tid och råd att förbereda sig.

De har tvingats ändra i åtalet under rättegångens gång vilket signalerat ovanligt dålig koll på läget. Experter har berättat att det inte finns någon klar koppling mellan illegal nedladdning och minskade intäkter. Artisten Max Peezay passar på att hoppa av åtalet och släpper istället sin singel på Pirate Bay. Industrin har inte ens på ett snyggt och trovärdigt sätt förklarat den juridiska skillnaden mellan google och pirate bay.

Ur ett PR-perspektiv blev inte rättegången den positiva injektion som upphovsrättsinnehavarna behövde. Istället blev den en PR-mässig mardröm.

/Mattias Ronge

Igår var jag med i Kvällspasset och pratade om Ryan Airs senaste klavertramp, att skälla ut en teknikbloggare som hittat en bugg i lågprisbolagets bokningssystem. Här en artikel om händelsen i Resumé. Kvällspasset frågade hur detta påverkar Ryan Airs varumärke och mitt svar var, inte särskilt mycket.

Ryan Air har blivit stora genom att peka finger åt politiker (Boring Birgitta), åt marknadsdomstolen, en sexistisk annons var “en storm i en D-kupa”, och åt sina konkurrenter som man menar är dumma, slöa och dyra.

Alla jag känner (inklusive jag själv) som någon gång åkt med Ryan Air har en eller två bisarra historier om visar att de också pekar finger åt sina kunder. Varumärkesmässigt vore det en större katastrof om Ryan Air höjde sina priser, än om de retar upp bloggosfären.

Tills priserna höjs kommer tusentals svenskar fortsätta stå och vänta i den deprimerande avgångshallen i Skavsta. Oroliga för att de ska ha gjort något fel med bokningen, för att flyget ska bli inställt i sista minuten, eller för andra obehagliga överraskningar. Men nöjda över att man sparat några tusenlappar på biljetten.

Och elakingen Ryan Air fortsätter göra vinster medan snälla SAS får be staten om pengar. Vem sa att världen var rättvis?

/Mattias Ronge

Uppdatering

Och idag meddelar Ryan Air, enligt Aftonbladet och E24, att de ska börja ta betalt för toalettbesök på flygplanet.

Under förra veckan rapporterades det om Spotsave, ett program som gör det möjligt att spara musik från Spotify på din hårddisk, med bibehållen kvalitet. Spotsave arbetar i bakgrunden på din dator efter att du startat den och fungerar, enligt uppgift, mycket effektivt. Från din dator kan du sedan kopiera ljudspår i CD-kvalitet till din iPod, mobiltelefon, eller lägga ut musiken på fildelningssajter.

Men det är inte Spotify som sitter med Svarte Petter, utan det är skivbolagen. Spotify är som bekant den enda verkligt innovativa tjänsten som har skivbolagens medtycke och tillstånd, och skivbolagen har använt Spotify som exempel på hur teknikvänliga man är. Själv har jag som konsult arbetat med lagliga uppstickare inom musik och Internet som uppgett motsatsen.

Men med Spotsave så har plötsligt den som vill ladda ner musik olagligt ett bra alternativ till Pirate Bay (läs mer om rättegången förra veckan på same same but different). Två miljoner ljudspår med bra kvalitet som lägger sig behändigt i listor och mappar. Snyggt, enkelt och utan att behöva “smutsa ner sig” på fildelningssajter.

Den stora skillnaden mellan Spotify med Spotsave och Pirate Bay är att den förstnämnda är en samarbetspartner och inte en motpart i en rättegång.

Det här visar hur svårt det är med upphovsrätt på nätet, dels tekniskt, men även juridiskt. För hur skulle det se ut om skivbolagen helt plötsligt åtalade Spotify för att man med hjälp av den populära tjänsten kan begå olagligheter? Det skulle inte se bra ut kommunikativt. Men om man inte ska åtala en tjänst som kan användas för olaglig nedladdning kan man då, i konsekvensens namn, åtala den andra?

/Mattias Ronge

Intressant om rättegången:

Maria Abrahamsson på SvD skriver här att rättegången borde kunna följas av fler.

På DN Debatt får vi reda på att tre av fyra struntar i lagen om fildelning.

DN skriver också om Ipred-lagens konsekvenser här.

Opassande skriver ett inlägg om fildelning, datalagring och pirater och tar upp en intressant norsk synpunkt i debatten.

Och SvD fortsätter att rapportera om rättegången, som börjar igen under tisdagen.

Några tidigare inlägg som handlar om kommunikation och upphovsrätt:

Musikindustrin tvingar Sverige till rekonstruktion

Åtala filmindustrin för medhjälp

Rättighetsbråk kring Obama-affisch

Skivbranschen gungar i baktakt

Stängsel håller inga filmer ute

Filmindustrin vinner bara i rätten

Saab befinner sig i rekonstruktion, skriver bland andra SvD, och hela Trollhättan, och större delen av Sverige, håller andan. Tusentals människor riskerar att bli utan jobb mitt under en sällan skådad lågkonjunktur. Ingenjörer, svetsare, formgivare. Listan över yrken inom Saab kan göras lång. Det som förenar dessa yrken är att samtliga konkurrerar globalt och att konkurrensfördelarna i att vara just en svensk ingenjör, inte är helt tydliga.

Samtidigt riktas det internationella strålkastarljuset mot Sverige av en helt annan anledning. Rättegången mot The Pirate Bay var under ett tag igår mest uppmärkammat på hela Twitter. Sverige har i flera internationella medier de senaste åren utmålats som piraternas internationella mecka. Vissa menar att det beror på slapp lagstiftning och en tandlös ordningsmakt. Jag tror att det främst handlar om en hög Internetpenetration, vana att ta till sig nya tjänster på nätet, snabba bredbandsuppkopplingar och en stark entreprenörskraft vad gäller att ta fram och utveckla nya Internetrelaterade affärsidéer.

Pirate Bay är förvisso svenskt, men det är även Spotify, Chilirec och Tunerec och andra lagliga, tekniskt avancerade tjänster som låter allmänheten kostnadsfritt eller billigt lyssna på musik genom ny teknik. Gemensamt för dessa nya tjänster är att de bemöter förändrade konsumtionsmönster som skapats av den nya teknikens fördelar. Kännetecknande är också att Sverige, inom detta område, inte lever på gamla meriter som vi gör inom bilindustrin, utan att vi bryter ny mark på områden där skivindustrin normalt borde ha varit först.

Nu är skivindustrin, trots alla miljarder man förfogar över i forskning- och utvecklingskapital, hopplöst efter. Det visar inte minst åklagarsidans taffliga, snudd på oinitierade, uppträdande i den principiellt och internationellt viktiga rättegången mot Pirate Bay.

Insikten som hamnat lite i skymundan i denna rättegång är att svenska, små, entreprenörsstyrda bolag ligger längst fram inom konsumtion av film och musik på Internet. Vi leder utvecklingen på det här området, på samma sätt som vi tyvärr inte leder utvecklingen av att skapa framtidens bilar. Och den här marknaden är värd miljarder.

Och vad gör vi i Sverige för att behålla detta försprång? Vi antar Ipred-lagen med bred politisk majoritet. Vi låter den internationella film- och musikindustrin stoppa, strypa eller hota ner varje ny kreativ och laglig film- och musiktjänst på Internet. Vi går med på det förenklade budskapet att det är lagligt att köpa och olagligt att stjäla. Men ingen vill tala om att det faktiskt finns tjänster som nöjesindustrin upplever som olagliga men som rätten uppfattar som lagliga. Här är ett exempel på en rättegång som vanns av ett litet bolag (remote recording) mot hela den amerikanska filmindustrin i en domstol i New York

De besluten som svenska politiker fattar idag, handfallenheten mot den starka nöjesindustrin, och oviljan att underlätta för svenska entreprenörer visar oss tyvärr framtiden. Om några år kommer vårt försprång inom konsumtion av film och musik på Internet vara uppätet. Och istället för att vi får en ny framgångsindustri kommer vi också på detta område vara lika hopplöst marginaliserade som inom bilindustrin.

/Mattias Ronge

Uppdatering

Flera intressanta åsikter om rättegången.

Lotta Gröning skriver här att det är korkat att lagstifta mot teknisk utveckling.

Alexander Kuprijanko på Sydsvenskan menar här att tekniken kan knäcka åklagaren.

Jinge skriver bra om industrins ansvar här.

Psykbryt skriver att bokförlagen måste dra lärdomar av rättegången här, och jag kunde inte hålla med mer.

Mymlan skriver roligt här att upphovsrätt är bekväm ibland och obekväm ibland.

Björn Brånfelt förenklar i Dagbladet, och menar att allt handlar om att stjäla eller inte stjäla.

Rättegången mot Pirate Bay pågår för fullt, om någon till äventyrs har missat det. Åklagaren tvingades ändra åtalsformuleringen redan efter ett dygn. Aftonbladets Lotta Gröning skriver här att kampen mot Pirate Bay är som att slåss mot väderkvarnar.

Svd belyser att Peter Danowsky, skivbolagens jurist i rättegången, bland annat pekar på den uteblivna försäljningen. Men juristen säger också så här: ”The Pirate Bays verksamhet leder till en typskada som innebär minskat intresse för att köpa cd-skivor, minskat intresse för onlineförsäljning, minskat intresse för att skapa lagliga tjänster, säger Danowsky”.

Här har Peter Danowsky fel.  De som ytterst är skyldiga för det minskade köpintresset, intresset att köpa online och intresset för att skapa lagliga tjänster är filmbolagen själva.

För tänk er en verklighet som såg ut så här: Filmbolagen släpper alla filmer i alla format (bio, dvd osv) samtidigt över hela världen. Den som inte vill gå på bio eller gå genom snömodd och hyra en film kan hyra den direkt över nätet.
Och tänk om filmen då kostade tio kronor att hyra för ett dygn.

Kanske skulle det då inte finnas en och en halv miljon svenskar som fildelade. Men detta är givetvis bara spekulationer. Jag kan ju omöjligen veta vad som skulle hända om det kom ett prisvärt och lagligt alternativ för att se nya filmer hemma. För filmbranschen har ju gjort noll och ingenting för att tillfredsställa målgruppens förändrade konsumtionsmönster.

Idag har vi SF Anytime som jag har kritiserat i “Filmindustrin vinner bara i rätten” och i “Stängsel håller inga filmer ute“. På den tjänsten, som jag närmast ser som en provokation (trots att jag igen hyrde en film där igen i förrgår), kostar filmerna det dubbla mot i den vanliga videobutiken. Man tar dessutom en femma för att jag vill betala med kort. Användarna måste till och med betala för att betala. Om inte det tydligt visar hur ointresserade filmbranschen är på att ta marknadsandelar på nätet så vet inte jag vad.

Under mina år som pr-konsult har jag stött på entreprenörer som har försökt göra sina versioner av Spotify. Alla vittnar om samma sak. Skivbranschen och Filmbranschen uppmuntrar nya idéer så länge dessa innebär noll procent risk för dem. En ny laglig musiktjänst, med den svåra uppgiften att ta marknadsandelar på en marknad där en och en halv miljon redan får samma produkt gratis, måste alltså garantera höga intäkter åt industrin. Från början.

Om Pirate Bay döms i rättegången föreslår jag att man i nästa steg åtalar musik- och filmindustrin för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen. För det är ytterst industrins ointresse för förändrade konsumtionsmönster, deras ogina och hotfulla inställning mot privata, lagliga alternativ och deras rädsla för allt nytt som gjort den illegala nedladdningen till en succé.

/Mattias Ronge

Läs också gärna intressanta inlägg av Sofia Mirjamsdotter, Anders Mildner och Mikael Zackrisson om Pirate Bay-rättegången.

Uppdatering

Linus Fremin på Resumé skriver om rättegången här, och hänvisar bland annat till David Orlic, Volontaire.

Taggat på bloggar.se:

pirate bay, spotify, fildelning, upphovsrätt

Tack, alla ni som röstade på vår blogg i YABA. Till slut hamnade vi på tredje plats, vilket är ett nästan oförskämt bra resultat. Andra duktiga PR-byråer som var nominerade, som JMW och Online PR, hamnade långt efter,  Vann vår kategori gjorde Please Copy Me efter en spännande spurtstrid med Johan Ronnestam. Det ska ärligt sägas att dessa båda bloggar under hela tävlingen har stått i en klass för sig vad gäller antalet röster.

Vi har under tävlingen nött armbågar med The Girls of Florida, och till slut puttade vi ner byrån med det roliga namnet till Sven Nylanders ständiga destination, fjärdeplatsen, med hjälp av alla er som röstade. Vi väntade oss en bronsapa, eller något annat bevis på framgången, men apan uteblev.

Den stora frågan är hur vi ska kunna hota Please copy me och Johan Ronnestam nästa år. Att vi nådde så högt upp redan nu beror ju till största delen på alla er som frågat, tyckt och läst. Är det då för bekvämt att lämna svaret i era händer och att i största möjliga utsträckning vara lyhörda för era tankar och förslag? Kanske är det bekvämt. Men det är också konverserande. Och det är väldigt 2009.

/Mattias Ronge

Idag rapporterar flera medier, bland andra Aftonbladet, om att musikern Nathan Smith har hittat en värdefull skatt som försvann för nära två hundra år sedan, då ett spanskt fartyg förliste . Redan där är det en bra historia. Men den blir bättre. Skatten lokaliserades nämligen via - google maps.

Hatten av, säger jag, om detta är på riktigt. När jag själv har använt Google Maps har jag med svårighet hittat mitt eget hus (tjänsten är bra, det är jag som har dåligt lokalsinne).

Men denna skattjägare satt alltså framför datorn och lade märke till ett mönster i det leriga deltalandskapet som inte var som det skulle. Sedan körde han raka vägen dit med metalldetektorn under armen. Uttalandet som citeras i Aftonbladet: “Vart vi än gick var det guld och silver” har alla möjligheter att bli klassiskt.

Jag vet inte hur en sådan där detektor fungerar, och hur han kan vara helt säker på att det inte är en rostig cykel han har hittat. Men någon som i den här historian redan har hittat guld är Google Maps. Utan att ha behövt använda varken metalldetektor eller grodfötter.

Som PR-byrå är det vår uppgift att hitta nyhetsvinklar för våra kunder, gärna oväntade, som sätter bolagens tjänster i fokus. Precis det har musikern och hans metalldetektor gjort. På ett så bra sätt att misstanken ligger nära till hands: Har Google agerat biträdande skattletare?

/Mattias Ronge

Det drar ihop sig för kampanjstart och de rödgröna har i veckan försökt verka väl så samtrimmade, glada och överens som alliansen gjorde hos Maud Olofsson för en halv evighet sedan. Detta beskrivs i alla större medier, bland annat på ledarsidan i Svenska Dagbladet.

I laguppställningarna finns hittills inga överraskningar. Säkra kort, människor som kan ha skandaler bakom sig men inte framför sig. I det tysta tar partierna fram fler personer som ska axla ansvar när kampanjerna sätts igång på allvar. Proffspolitiker som helst inte ska ha gått mot röd gubbe, laddat ner musik, fuskat med skatten, eller andra saker som vanliga Svenssons håller på med.

Det är inte lätt att hitta sådana personer, ens i vårt hederliga land. I regeringen Reinfeldt tvingades tre ministrar och två statssekreratere avgå redan under det första året. Någon drack i tjänsten, någon trixade med skatten och ett par struntade i TV-avgifterna.

Barack Obama har sina egna problem av samma slag. Tim Geither och Nancy Killefer samt nyckelpolitikern Tom Daschle som skulle göra om hela landets sjukförsäkringssystem har lämnat sina poster/kandidaturer i Obamas regering. Samtliga på grund av att ha fuskat med skatten.

David Brooks beskriver det så här i NY Times: ” Jag är riktigt irriterad på Tom Daschles tillbakadragande (av sin kanditatur). Vad är vi, en nation av oskulder?” Han skriver vidare: “Det är svårt att vara politiker på den nivån och bara ett fåtal har vad som krävs. Nu sorteras detta fåtal ut på gund av någon hyper-svensk standard som handlar om vem som är ren nog för politiken. Det är som att avskeda General Grant mitt under the civil war för att han drack några glas då och då.”

David Brooks antyder alltså att det är en svensk standard, att en yrkespolitiker inte får ha några skelett i garderoben. Är det så? Och ännu värre, medverkar en sådan puritansk inställning på politikers privatliv att vi inte får de allra bästa för att styra landet? Eller är det tvärtom, att moralisk resning är en överskuggande egenskap när det gäller att välja de högst styrande i ett land?

Frågorna är många men de självklara svaren är färre. Och på partihögkvarteren kommer blivande toppolitiker att förhöras, utredas och medietränas tills inga synliga skavanker finns kvar.

Jag är rädd att inga av dessa förberedelser kommer att hjälpa. Skandaler kommer att inträffa och avslöjanden kommer att göras. Helt enkelt eftersom de fortfarande är människor, politikerna. Än så länge.

/Mattias Ronge

Uppdatering

Tomas Linnala på e24 skriver tänkvärt att vi har de politiker vi förtjänar.

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om konstnären Shepard Fairey som hamnat i blåsväder för ett verk föreställande president Barack Obama. AP menar att rättigheterna för fotografiet som verket bygger på är deras. Och de ville ha både ersättning och erkännande.

Nu verkar det som att de får - ingetdera. Istället stämmer Shepard Fairey AP, vilket bland annat E24 skriver om här. Faireys advokater, som dessutom verkar vara riktiga konstälskare, beskriver verket så här: “en häpnadsväckande, abstraherad och idealiserad visuell bild som skapat en kraftfull ny mening”.

Ganska långt från paragrafer och juristspråk.

Och kanske är det ett av problemen i upphovsrättsdebatten. Paragraferna och juristspråket som talar över huvudet på 100 000-tals svenskar som fildelar. Kanske gör detta att alla parter hamnar långt ifrån varandra i frågan om upphovsrättens helgd.

För att det inte är glasklart borde ju detta fall visa. AP stämmer en konstnär för intrång i upphovsrätten och konstnären gör sedan en motstämning som bygger på fair use undantaget (bygger inte på Fairey, alltså efternamnet). Ingen kan med trovärdighet säga att upphovsrätten på Internet är glasklar.

Piraterna, en ny bok om Pirate Bay, som fått mycket positiv uppmärksamhet, beskriver förändringen av synen på intellektuellt arbete. Läs utdrag ur recensioner på ordfronts hemsida.

När en hel generation ser upphovsrätten på ett nytt sätt samtidigt som jurister och bolagens talespersoner tolkar intrång i upphovsrätten på gammalt sätt så skapas ingen förståelse för lagen. Och då kan det faktiskt bli så konstigt, att det plötsligt är konstnären som stämmer rättighetsinnehavaren.

/Mattias Ronge

Som Elaine tidigare beskrev så är många besvikna på den svenska polisen idag. Rapporter om rasistiska tillmälen under polisutbildning har fått sällskap av skriverier om poliser på strippfest och om poliser som drev med en drogpåverkad man intagen på psykakuten.

Det är beklämmande och när Sveriges ordningsmakt, de som ska hålla uppsikt över oss, beter sig på det här sättet blir man nedstämd. Man kan lätt förledas att tro att polisen just den här veckan har tagits över av utklädda Sverigedemokrater, sexmissbrukare och av mobbare.

Så är det givetvis inte. Istället har vi fått ännu ett bevis på att poliser är som folk är mest men med vapen och sämre betalt. Vi ser också ett exempel på ännu en myndighet i stora problem, problem som givetvis blir mediala, precis som Försäkringskassans.

Ett påfrestande faktum när ett bolag eller en myndighet befinner sig i kris är att de negativa nyheterna avlöser varandra. Man hinner knappt hantera ett problem innan nästa uppstår. Man blir reaktiv istället för proaktiv. Bengt-Åke Gustafsson skulle kalla det för pucktvåa.

En sak är säker. Nedlagda förundersökningar är inte det som friar de kritiserade poliserna i allmänhetens ögon. Det gör bara goda exempel i uniform.

/Mattias Ronge