Om du ställer dig upp och kastar en sten är chansen stor att du träffar en keynote-presentation om sociala medier. Och i många av alla dessa presentationer framhålls, med rätta, lyssningsaspekten som central i kommunikation på den sociala webben. Rätt använd, menar presentationerna, är den sociala webben en ständigt pågående fokusgrupp, där människor berättar vad de anser om dina produkter eller tjänster. Jag håller med - och har skrivit om verktyg för att lyssna på konversationer online tidigare. Men idag förblir stora, viktiga områden obevakade eftersom de saknar stöd för RSS (Forum) eller saknar sökfunktioner överhuvudtaget (artikelkommentarer på mediesajter).

Gemensamt för forum som familjeliv.se och artikelkommentarer på mediesajter är att de är notoriskt svårbevakade. Vill jag bevaka bloggkommentarer finns det en tjänst för det. Medieartiklar - en tjänst. Bloggar, mikrobloggar, videoinnehåll, bilder, events, bokmärken: check, check, dubbelcheck. För amerikanska forum finns tjänsten Boardtracker men den fungerar inte ens hjälpligt för svenska ändamål. En svensk tjänst som försöker sig på detta är forumsök.se. Sökmotorn baseras på Google-tjänsten (Beta) Google anpassad sökning. Initiativet är lovvärt men sökmotorn hittar inte till inlägg på stora forum som Familjeliv och saknar det viktigaste: stöd för RSS på sökningar.

Alltså: om du arbetar för exempelvis Brio, är intresserad av vad som sägs om barnvagnarna på ett av Sveriges största forum -  Familjeliv.se, kan du inte gå den enkla vägen att göra en sökning på Brio och andra relevanta sökord direkt på Familjeliv för att sedan spara RSS-flödet för sökningen. Av den enkla anledningen att Familjeliv, liksom majoriteten av forum inte har support för RSS på sökningar. Därför är du  tvungen att göra en sökning på Google, välj att söka av enbart domänen www.familjeliv.se i avancerade sökningar, spara adressen till sökningen, gå till tjänsten feedmysearch.com (tjänsten ligger just nu nere), klistra in Google-adressen, spara RSS. Lösningen är långt ifrån optimal.

Ett annat, ofta bespottat område, själva badlands på den sociala webben, är artikelkommentarer på traditionella mediers sajter. Här är aktiviteten febril, här representeras bredare demografier än på bloggar eller mikrobloggar, här blandas grovarbetare med akademiker, här blandas barnvagnstips med varumärkesavrättningar a la carte.

Aftonbladet.se får varje månad 80 000 kommentarer på sina artiklar. Över 2 600 kommentarer per dag. Över 100 kommentarer per timme.

Hur exponerar Aftonbladet alla dessa åsikter? Ett elakt svar är inte alls. På bloggar är vi vana vid att se widgets där de senaste kommentarerna på innehållet dyker upp. På Aftonbladet liksom andra mediesajter göms kommentarerna undan på varje artikel. Och - kommentarerna är, liksom på andra stora mediesajter, inte ens sökbara. Utan att dra för stora växlar på detta undrar jag om inte den anonyma tillvaron medverkar till nivån på kommentarerna. Kackerlackor trivs bäst under stenar.

Vad detta betyder för mediers hushållning med befintliga värden är en viktig framtidsfråga. Bloggen Same Same But Different ställer frågan “Men hur fångas dessa kommentarer upp?” i sin veckosammanfattning. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin väcker själv frågan om hur läsarkommentarer och läsarmedverkan bättre kan utnyttjas. Och viljan att lyfta fram och använda läsarmedverkan finns där.

En annan fråga är vad bristen på tillgänglighet betyder för möjligheterna att använda alla dessa åsikter för att lyssna. Självklart är det hyperintressant för företag att läsa kommentarer på artiklar om företaget eller konkurrenter. Eller andra artiklar där företaget plötsligt nämns i en kommentar. Men hur bevakar vi förekomsten av nyckelord i artikelkommentarer automatiskt? Det går inte. Inte ens genom att spara en RSS-sökning där enbart mediesajten söks av på Google. Google hittar nämligen inte artikelkommentarerna.

När Twitter fortfarande har en begränsad, om än stadigt växande, grupp av användare med yrken där du ofta har ständig tillgång till dator alternativt know-how och möjlighet att utnyttja tjänsten från mobiltelefon; när Facebook fortfarande är en gated community, om än självvald sådan; när bloggläsare fortfarande utgörs av långt ifrån alla samhällsgrupper - då blir kommentarer på traditionella mediers artiklar och inlägg i forumtrådar pusselbitar som saknas för att få hela bilden.

Från att ha doppat tårna i vattnet börjar nu allt fler gå i med hull och hår i ett socialt beteende genom Internet. Det är verklighet. Expressen får varje dygn 2000-3000 kommentarer på artiklar. Familjelivs 125 000 medlemmar skriver cirka 40 000 foruminlägg per dag och på sajten finns cirka 45 miljoner (!) foruminlägg totalt.

En strid ström av värdefullt babbel.

Alltså: När kommer svenska forum in i matchen och lägger till RSS-stöd?
Alltså: När tillåter svenska medier sökningar, med RSS-stöd, på artikelkommentarer? När börjar Eniro och Nyhetr.se indexera artikelkommentarer?

Hittebarnen förtjänar att komma in i värmen.

/Stefan Ronge

På Twitter: @stefanronge

Uppdatering: Johan Ronnestam tipsar om en Netvibes-baserad lösning för att sätta upp en snabb omvärldsbevakning. Min Google Reader/Feedly-lösning hittar ni som sagt här.

Uppdatering 2: Martin Jönsson, redaktionschef på SvD skriver ett mycket intressant blogginlägg på Mindpark.se (en del av 100 inlägg på 100 dagar-satsningen). Just interaktivitet och läsarmedverkan löper som en ryggrad genom inlägget. Utdrag:

“Några år senare sade DN:s nyblivne chefredaktör Jan Wifstrand ungefär samma sak, då om artikelkommentarer till nyhetsartiklar på dn.se. Han talade om “struntpratsdiskussioner” och hävdade att “de läsare som bara vill spy ur sig i största allmänhet gärna får göra det någon annanstans, de skulle inte smutsa ner DN:s spalter”.

Den här hållningen till läsarnas röster och deltagande har dessvärre levt kvar på alltför många håll under en alltför stor del av decenniet.” Läs hela inlägget på Mindpark. Måsteläsning.

Diskussionen om bloggarnas värde eller inte fortsätter och spännvidden i åsikterna är stor. Från att de är “snattrande idioter” till “De Nya Medierna” som ska ersätta stelbenta “Gammelmedier”.

Jag tycker uppdelningen i “Nya medier” och “Gammelmedier” är idiotisk och ungefär lika konstruktiv som denna extremfamilj vid matbordet: Fadern: “Håll käften och ät slyngel! Bli torr bakom öronen!” Sonen: “Håll käften gubbjävel! Sluta klappra med löständerna!

Så här säger den förr så intellektuellt spänstige Jan Guillou om bloggarna:

“Vi måste förhålla oss iskalla till påtryckningarna (från nätet) och försöka få snattrarna där ute att begripa, att i riktiga medier publicerar man det som är sant, det som är relevant, det som är kontrollerat och det som är i överensstämmelse med förtalslagar och sånt där. Det kan ta tid att få de här nissarna att begripa det.” (Sagt i SVT:s Babel)

Sant, relevant och kontrollerat var det, alltså. Pamela Andersons “tuttchock” i någon tidning häromdagen (ena bröstet råkade slinka ut) - Relevant? Mikael Persbrandts påstådda inläggning på alkoholisthem - Sant?

En gång beundrade jag Guillou som en journalistikens och medieretorikens Muhammed Ali: vass i repliken, snabb och tonsäker i analysen, med ett äkta patos för sanning och rätt. Idag är han, när det gäller bloggandet, precis som Ali i sitt Parkinsondrabbade slutskede: Trött, punchig och ringmärkt. Det är med vemod jag ser att Guillou inte längre vet vad han pratar om, eftersom han enligt egen utsaga inte ens går upp på nätet. Och då blir det snatter och goja.

Efter Katten Måns kommer Bill, i form av professor Bo Rothstein som högfärdigt försöker leda i bevis att bloggandet har noll och intet värde.

Sant som det är sagt tycker Bull, det vill säga Peter Fröberg Idling på tidningen VI, och talar om bloggandet som “amatörernas afton” samt anser att bloggarna saknar allt vad publicistisk idé heter.

Martin Schori på Dagens Media gläfser mest urskillningslöst (”bloggarnas kackafoni är outhärdlig”) och vinner ledigt priset i kategorin argaste blogghatare här i Newsmill.

Ändå finns (samtidigt med egocentriskt pladder, bakslug produktlansering och illa genomtänkta tankar) väldigt mycket intelligens, värdefull information, generösa länkningar till andra, samt tung opinionsbildning i de många bra bloggarna. Se här bara hur “Deeped” i sin blogg fullkomligt dräper Dagenzzz Nyheters påstådda scoop om kraferna bakom FRA-kampanjen med den enkla frågan: Vilka intressen betalade i så fall och i vilket syfte?

The real mymlan, Same, same but different, Deepedition, Uppstuds, Signerat Kjellberg, Mina Moderata Karameller, Beta Alfa, Magnus Tankar, Politikerbloggen, Promemorian, är bara några av de bloggar som jag värdesätter.

Bland de bästa bloggarna under senare år finns ju också journalister som Fredrik Virtanen och Martin Jönsson. Det gör just journalisters hets mot “kakafonin” och “snattret” ännu mer märkligt.

Ibland är det bra att ha en yttre fiende när man sluter fred. Jag tycker traditionella medier och bloggvärlden ska enas mot den värsta digitala parasithärden: Ocensurerade anonyma mobbande kommentatorer.

Det är uselt och slappt att som Martin Schori på Dagens Media gör bara släppa in dyngan. Ingen bloggare med självaktning gör så. Man kollar att inlägget inte är ärekränkande, bryter mot etiken eller uppenbart är skriven av någon så dyngrakt berusad så att bokstäverna dansar polka i kommentarsfältet.

Jag kollade Sofia Mirjamsdotter (Mymlan) när hon började blogga på Aftonbladet och såg direkt att hennes kommentarer granskas innan de publiceras. Detta gör alltså henne till en betydligt bättre och mer seriös publicist än Schori.

Min slutsats: Bloggarna ska hålla sig för goda att ge sig in i mediestofilernas pajkastning och att slänga infantila etiketter på media. Washington Times Post, Le Monde eller Svenska Dagbladet - “Gammelmedia”? Skärp er!

Här ser vi i alla fall Aftonbladets Jan Helin och Kalle Jungkvist i samspråk med några viktiga bloggare på Aftonbladets webb-tv och det är ett hoppfullt tecken i tiden.

Jag skulle vilja se sonen vid matbordet svara farsan: “Ta’t lugnt och tänk på blodtrycket. Men du FÅR gruffa litet. Jag älskar dig ändå”.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant i bloggvärlden.

Det är Alla hjärtans dag, fåglarna kvittrar utanför fönstret och min fru och jag förbereder en fin middag tillsammans.

Det känns som helt fel dag att skriva om Gömda-affären, som bara rymmer tragedi och förlorare och som nu har fått nytt stoff. Mia i Gömda har trätt fram och brutit sekretesskyddet, vilket resulterat i hittills 14 helsidor i Aftonbladet. Idag, lördag, med förstasidesrubriken: “Mias bevis för att boken Gömda är sann”.

Samtidigt säger Liza Marklund i en ny jättekrönika i Expressen (där hon åter får betalt för att skriva i egen sak, förra gången skrev jag om här) att hon nu äntligen kan ta bladet från munnen när Mia brytit källskyddet. Där fortsätter Marklund sin smygande reträtt från det tidigare lögnaktiga: “detta är den sanna berättelsen om Mia” till att “Mia står för sin historia. Jag står för min roman”
Simsalabim har “en sann berättelse” förvandlats till “en roman”.

Jag lade mig i den här historien långt efter det att bloggvärlden börjat rasa för att jag tyckte att media teg för att skydda Liza Marklund på grund av rent kameraderi. Jag skrev om det i den här bloggen där titeln var: “Är bloggarna de nya granskarna?”

Så småningom bröt debatten ut också i traditionella media, vilket var precis det jag ville. För min del handlade det aldrig om att vara tvärsäker om rätt eller fel i hela fallet, däremot var det ju uppenbart att Gömda inte var “en sann historia”, vilket Marklund efter lång tystnad också tillstod.
När Aftonbladets chefredaktör Jan Helin idag skriver: “Liza Marklund har i allt väsentligt varit tyst, med hänvisning till källskydd” så är det inte sant. Hon har kommenterat i medier som hon kunnat kontrollera (en devot “intervju” i Expressen, sin krönika i Expressen, en Expressenchatt, i Newsmill med mer) och besvarat det hon velat. Det som varit obekvämt att tala om har hon undvikit med hänvisning till källskyddet.

Vad är då det nya i scoopet som Aftonbladet presenterar? Viktigast är att vi får veta att Mia fick asyl i USA på grund av hot mot henne och hennes familj. Men gör det hennes berättelse mer sann? Amerikanarna kan väl rent logiskt inte ha gjort en mer uttömmande undersökning och haft mer på fötterna än myndigheterna i Oxelösund? De litade på deras (eller kanske andra uppgiftslämnares på ännu högre nivå) uppgifter. Bland myndigheterna finns Kommunen och Försäkringskassan. Vem har förtroende för Försäkringskassan i dessa dagar eller ens för 25 år sedan? Inte jag i alla fall.
Jag är kort sagt inte imponerad. Trätan om rätt eller fel lär fortsätta.

Det viktiga och beklämmande är att det är så tydligt att Aftonbladet slirar när tidningen låtsas att den inte har tagit ställning. 14 sidor talar sitt tydliga språk - hur många kommer “Sanningen om gömda”-författaren Monica Antonsson att få? Tidningen har också tagit stenhård ställning mot bloggvärlden i “Gömda-affären”.

Så här säger Jan Helin i Dagens Media: “Jag tycker att det är tänkvärt hur drevet har farit iväg åt ett håll, och drivits av en slags upphetsning över att vi nu äntligen har medborgarjournalistik och bloggar som styr upp mediernas skumma intressen. Det är inte riktigt så. Det här är en komplex historia”.
Så här skriver Aftonbladets reporter Kristina Edblom:
“Sedan Mia i går trädde fram i Aftonbladet kokar på nytt diskussionen i bloggar och på forum som Flashback och Familjeliv.
När tidningen hamnat i pappersinsamlingen fortsätter ni er envetna mangling.
Rykten, fakta, vilda fantasier, kvalificerade gissningar och rena lögner.
Allt blandas huller om buller – med en gemensam önskan att komma åt oss i media”.

Smaka på Helins ord “medborgarjournalistik”. Associera “medborgargarde”. Associera “lynchmobb, pöbel och drev”. Då har ni tonläget i Marklunds PR-konsult Niklas Lövkvists inlägg på Newsmill där han rasade mot att traditionella medier tog intryck av bloggvärlden, som jag skrev om här.
Aftonbladet och Expressen (som ju under hela denna affär på nyhetsplats varit en bastion för Liza Marklund) vill stenhårt försvara journalisternas monopol på att beskriva sanningen. Helin menar att journalister måste “vidimera” sina uppgifter. Jag tycker det räcker med att titta på alla fel och fejker som varit i kvällstidningar under årens lopp för att inte sätta sig på höga hästar mot bloggare. Helin kallar genomgående det som hänt för ett “bloggdrev”. Jag kan efter 14 år på båda kvällstidningarna intyga att det “drevet” är en västanfläkt jämfört med kvällstidningarnas: Det kan gälla Malm, Sahlin, Rosengren, Freivalds, you name it.

Att Aftonbladet just idag tänker lyssna på bloggvärlden känns därför extra falskt och insmickrande.
Det här är speciellt tråkigt eftersom jag uppfattar Helin som den idag mest resonerande och moderna chefredaktören, en Bo Strömstedt i vår tid. Han borde hitta ett bättre tilltal till bloggvärlden och inte med ryggmärgen försvara journalisternas medieenvälde.
Idag stavas Media och Makt Marklund.

/Paul Ronge
Andra skriver intressant om aftonbladet, expressen, marklund, pr-konsulter“>medier och samhälle.

Uppdatering 1: Här är Monica Antonssons svar på Mias nya uppgifter.

Att publicera eller inte publicera - det är frågan!

När är det rätt att publicera namn och bild vid jätteskandaler i media - Läs: när är det rätt att eventuellt kvadda liv och torpedera karriärer?

Det är en ödesfråga på alla redaktioner och gudarna ska veta att den inte är enkel. Besluten tas ofta snabbt och med ryggmärgen. Ibland blir det rätt och ibland blir det fel. jag var med på Aftonbladet sommaren 1988 när Åmselemördaren Juha Valjakkala (nyligen frigiven förresten) hängdes ut på löpsedlarna med argumentet att han var livsfarlig för allmänheten under sin flyktväg genom Sverige. Helt rätt. Lika fel blev det 2005 när Expressen helt felaktigt påstod att Mikael Persbrandt var akut alkoholförgiftad och inlagd på behandlingshem. Tidningen fälldes för förtal och lider fortfarande av stora trovärdighetsproblem.

“Ryggmärgen” när traditionella medier tar korrekta beslut handlar om yrkesskicklighet som ackumulerats i decennier, en erfarenhetsbank som enkelt kan uttryckas som “fingertoppskänsla”. Tuffast är det för kvällspressen som hela tiden balanserar på slak lina, som måste sälja för att inte gå under.

Igår påmindes jag om den här problematiken när Nyheter 24 på Twitter (översätts “kvitter” och handlar om snabb kommunikation på nätet via mikrobloggande) länkade iväg en riktigt saftig historia om en journalist som nu hamnar i ett förtalsmål. Vi som kan ankdammen vet naturligtvis direkt vem det handlar om. Men nättidningen Nyheter 24 publicerade inte namnet och när jag frågade varför fick jag svaret i korthet: inte tillräckligt känd, inget större allmänintresse, sannolikt inte i mental balans. Ett klokt och genomtänkt svar.

Samtidigt är det just Nyheter 24 som, tillsammans med nättidningen Realtid.se, för en tid sedan hängde ut en helt ostraffad person (men i vissa kretsar känd) som hamnat i en polisrazzia, innan det ens fanns något resultat av brott, än mindre ett åtal. Jag tänker inte länka eller vara mer specifik än så för att inte bidra till att sprida “nyheten”. Men för mig är de publiceringarna hål i huvudet. Som att hänga ut en kändis för “misstänkt rattfylla” innan han ens hunnit blåsa i ballongen.

Slutsats: Den eviga frågan om “vara eller inte vara” när det gäller publiceringar av namn och bild kommer att fortsätta vara samma ödesfråga oavsett om det handlar om traditionella papperstidningar eller moderna nätmedia.

När jag var nykläckt reporter i mitten av 1970-talet lärde jag mig följande mening utantill (och levde sedan ett yrkesliv efter det):

“Undvik onödig namn och bildpublicering såvida icke ett oavvisligt allmänintresse så påbjuder”.

Säkert är denna formulering hämtad ur de pressetiska reglerna från “annu dazumal”. Här har du de pressetiska reglerna i modernare tappning.

Men oavsett gammal eller ny formulering, oavsett nät eller papper, gäller den förbanne mig fortfarande.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om kommunikation och medier.

När media snuvades på tolvtaggaren

Lisa Bjurwalds stora klavertramp i DN igår (se inklippt citat), då hon utsåg Hillary Clinton till USA:s första kvinnliga utrikesminister och “glömde bort” både Condoleeza Rice och Madeleine Albright kunde ha passerat som ett slarvfel, enligt principen “shit happens”.

Men den “fina tidningen” försökte mygla och smygkorrigera på nätet istället för att ärligt erkänna tabben och rätta. Först efter påstötningar lade den i slutet till att den rättat ett faktafel (med inte vilket).

Genast var bloggosfären, Deepedition som första bloggare och Billy McCormack som först på Twitter, där och stack hål på bubblan. DN.se:s redaktionschef Charlotta Friberg tvingas förklara sig här i Medievärlden och saken blev naturligtvis större än om DN hade låtit bli att mygla.

Detta är ett litet exempel. Ett större är Liza Marklund- affären som Marklund själv först, med benäget bistånd från sina mäktiga kompisar i traditionella medier försökte tiga ihjäl, men där bloggosfärens kraft slog hål på på den taktiken.

Det är helt enkelt inte som förr för den tredje statsmakten: Bloggosfären har nu tummen i ögat på de traditionella medierna och klarar de inte granskningen så får de dansa på glödande kol.

Kommer att tänka på bevakningen av Ericsson, (och här kommer en disclaimer: jag arbetar av och till med Ericsson) som i veckan hyllades för sitt fantastiska resultat, 3,9 miljarder trots finanskrisen. VD Carl-Henrik Svanberg framtonar genomgående som en mycket skicklig företagsledare som, genom nedskärningarna med 5000 personer, också visar beredskap för framtiden. Aktien rusar 12 procent, analytikerna gör vågen  och för att göra triumfen än större faller Nokia med 10 procent dagen efter.

 För bara drygt ett år sedan rullades Ericsson i tjära och fjädrar av vissa affärsjournalister.  Företaget hade inte koll på sin internkommunikation och var usel i den externa kommunikationen, skrev de. I E24 utlystes en nättävling: Vem får gå först av ledartrojkan Carl-Henric Svanberg, Michael Treschow och Henry Sténson?

DN:s börskommentator Pia Gripenberg påstod tvärsäkert den 23 november 2007 i papperstidningen att Ericsson “gjort fel”  i informationsgivningen på en kapitalmarknadsdag i New York och skulle fällas av Stockholmsbörsens ansvarsnämnd.

Ungefär samtidigt skrev bland andra DI och E24, med stöd från “sanningsvittnet “ och analytikern David Halldén på Chevreaux att Svanberg redan var avsatt.

E24:s reporter Andreas Cervenka erbjöd sig, under rubriken “Sluta snyfta Svanberg” att åka ut till Kista med pappersnäsdukar till den stackars Ericssondirektören.

Flera namnkunniga reportrar hade alltså riktigt duktigt fel, men ville inte erkänna det. Gripenberg skrev inte ens en notis om att Börsen faktiskt inte fällde Ericsson. Cervenka och Isacson har inte med ett ord berört hur det kunde bli så fel med den tvärsäkra nyheten att Svanberg var avsatt och levde på lånad tid.

De båda senare har faktiskt inte berört Ericsson alls sedan, ungefär som två kumpaner som har kört i diket och är för stolta för att erkänna det och ringa efter bärgningsbilen.

Jag har under mina 20 år som journalist och 10 år som PR-konsult aldrig sett en liknande come back för ett personligt varumärke som för  Carl-Henric Svanbergs. Efter att ha roterat i torktumlaren och varit så ifrågasatt är han nu starkare än när han efterträdde Curt Hellström.

Då fanns inte bloggosfären med den kraft den har idag. Men tänk om även då idoga bloggare - med kunskap om näringslivet - hade ropat “kejsaren är naken?” när traditionella medier spekulerade och fick fel.

Visst, det finns mycket trams och smörja och en del rättshaverister i bloggosfären, men de bloggar som är vassa är riktigt bra. Alla seriösa marknadsaktörer och kommunikatörer bör lära sig bloggosfären och hur sociala medier fungerar. Nästa gång är det kanske er tur att jagas. Bloggarna, tillsammans med god krishantering, kan då bli era bästa vänner.

/Paul Ronge

Här skriver andra intressant.

Via Vassa Eggen, som alltid är en pålitlig källa när det gäller nyheter från medievärlden, fastnar jag i två artiklar. Den ena kommer från Slate och den andra från The Atlantic. Bägge tar upp den amerikanska tidningsdöden. Michael Hirschorn i Atlantic-artikeln menar att giganten The New York Times kan vara på väg mot nedläggning, i bästa fall enbart av papperstidningen, i värsta fall helt och hållet. Slates skribent Jack Schafer tar upp, och motbevisar, en allmän tes om att dagstidningarna historiskt skulle varit teknikfientliga och ovilliga till förändring. Han menar dock att ett stort misstag som faktiskt begåtts av amerikanska dagstidningar är att de inte tog chansen att helt förnya publiceringsformen, när de samtidigt var ute på banan så tidigt.

Paul tog upp problemet med hur den seriösa journalistiken ska finansieras på Internet. Frågan är alldeles för viktig för att hamna i en polemiserande debatt om Internet vs papper. De som debatterar problemet har olika åsikter när det gäller kur men ligger rätt nära varandra i analys av sjukdomsbild: tidningshusen behöver fungerande affärsmodeller på webben.

Problemet som jag ser det just nu är att paradigmskiftet som tidningar fortfarande befinner sig i när det gäller dalande försäljningssiffror för papperstidningen och höga besökssiffror men låga annonsintäkter per besökare på Internet ibland bemöts med fel frågeställning. Hur ska en tidning överleva denna nya situation? Istället för: hur ska en ny, modern tidning se ut? Det vill säga grundproblemet som bägge dessa journalister tar upp från olika infallsvinklar.

Problemet med färre egna (dyra) granskande, nyhetsledande artiklar har, vill jag påstå, funnits under en längre tid även i papperstidningen. Det är, enligt min åsikt, inte ett problem som helt uppstår på grund av Internets intåg och gratis nyheter på webben. Det är tidningarna som skär i det som blir minst lönsamt när annonsintäkterna minskar.

Men om löp med sensationella bantningsråd, kändisar i slagsmål eller tuttchocker tidigare fått bära den dyrare, varumärkesbyggande journalistiken i print (på kvällstidningar)- vad är det som säger att en modern tidning inte kan göra samma sak på webben. Alltså bygga upp affärsmodeller som fungerar, med slimmade redaktioner, aggregerad information från andra medier och bloggare (som exempelvis framgångsrika The Huffington Post) och sedan bygga varumärket och det egna existensberättigandet med egen seriös journalistik?

Hirschorn skriver “Clearly, over the short run, there would be a culling of the journalistic herd. If 80 percent of The Times staff ends up laid off, many of them won’t find their way to new reporting jobs. But over the long run, a world in which journalism is no longer weighed down by the need to fold an omnibus news product into a larger lifestyle-tastic package might turn out to be one in which actual reportage could make the case for why it matters, and why it might even be worth paying for. The best journalists will survive, and eventually thrive.”  och avslutar sin artikel med orden:
“Ultimately, the death of The New YorkTimes—or at least its print edition—would be a sentimental moment, and a severe blow to American journalism. But a disaster? In the long run, maybe not.”

Jag tror inte man ska låsa sig vid en viss affärsmodell. I vissa fall kanske vi kommer att ha grävande journalistkollektiv i Sverige där artiklarna betalas av läsarna, i andra fall betalas journalistiken av kringtjänster (ex Blocket), modern annonsering och annat. Läs gärna Joakim Jardenbergs inlägg (och kommentarerna) om metoder för tidningshus att tjäna pengar på webben här eller marknadsanalysen som Erik Forsberg på samma företag delar med sig av här.

Jag tror till sist att frågan om kvalitetsjournalistikens fortlevande inte nödvändigtvis behöver vara synonym med de stora tidningshusen. Ett roligt exempel på kvalitetsjournalistik utanför de traditionella mediehusen som, enligt Atlantic-artikeln, lönar sig är Talking Points Memo. 2008 vann den lilla nyhetssajten Talking Points Memo en Polk Award (http://en.wikipedia.org/wiki/Polk_Award) för sin bevakning av skandalen kring ett antal amerikanska riksåklagare.

/Stefan Ronge

Läsvärt i samma ämne:
Jeff Jarvis, professor i journalistik på City University of New York beskriver hur tidningssituationen kan se ut 2020.

Clay Shirky menar att det behövs experimentlusta inte nostalgi.

Uppdatering 1: Sofia Mirjamsdotter på Same Same But Different problematiserar frågan nät vs papper och föreslår att nätjournalistiken ska vara den drivande kraften i tidningsproduktionen.

Uppdatering 2: Sören Karlsson, ansvarig utgivare för hd.se, skriver mer om samma fråga där han också refererar till ett inlägg från Expressen.se:s chefredaktör Thomas Mattsson.

När Aftonbladet idag attackerar Ingvar Kamprad är det inte som att svära i kyrkan - det är som att hälla en tunna skit över Gud.

Kamprad är en svensk nationalklenod i stil med Astrid Lindgren, midsommar, röd stuga med vita knutar, svenska kräftor, köttbullar, julskinka och Absolut. Snål, småländsk bondpojk med båda fötterna på IKEA-golvet. Gud nåde den som ger sig på honom! För ett antal år sedan f.l (före länkandet) var det någon morgontidning som försökte skriva om hans gods i Schweiz. Den fick blixtsnabbt retirera för svenska folkets vrede. Realtid spekulerar, inte utan viss förväntan, i en repris - Aftonbladet kommer att få storstryk för sitt tilltag.

Jag har som medietränare ofta tagit upp Kamprad som ett exempel på en unik överlevare i mediala kriser. När media gullar med och hissar kändisar, makthavare och varumärken ( Mona Sahlin, Refaat el Sayed, Percy Barnevik, Ludmila Enqvist, Carl-Henric Svanberg, ICA och så vidare) så blir de också tolvtaggare som journalister brinner för att fälla och dra i smutsen.

Kamprad har inte bara varit en man av folket, han har också hyllats för sin öppenhet. Med rätta: Han har talat ut om nazisthistorien, han har berättat att han har alkoholproblem, han har ganska öppenhjärtigt beskrivit hur svårt han har att lita på och lämna över sitt livsverk till sina barn.

Men varför har han då så svårt att erkänna att han är rik, att han har miljarders miljarder? Om han vill satsa sina pengar på en 100-miljoners vingård (där ligger du i lä Göran Persson!) så har han väl samma rätt till det som Jan Stenbeck hade att bygga en magnifik inomhusskjutbana i sitt schweiziska palats?

Här är Kamprads akilleshäl. Han måste kunna stå för både att han är en snåljåp som lunchar med två korvar i bröd på IKEA-restaurangen och att han gillar att rulla vin för 1000-tals kronor centilitern i gommen. Annars krackelerar det egna varumärket.  Det är motsägelsen, eller dubbelmoralen om man så vill, som är den vanligaste orsaken till att näringslivets och politikens “hjältar” faller som furor. Att försöka förmå chefredaktör Jan Helin att stoppa publiceringen var det värsta misstag Kamprad kunde göra.

Aftonbladets artikelserie om Kamprad har också en annan viktig dimension. Tidningen vill ha betalt!

Artikelserien går som en Plustjänst på nätet: betala 19 spänn i månaden eller köp papperstidningen!

Jag har i tidigare blogginlägg raljerat över Plustjänstens brister och verkar nu bli bönhörd.

Så här skrev jag bland annat:

“För att understryka hur olika saker värderas: Jag kan läsa Peter Kadhammars reportage om människornas framtidstro i Bengtsfors gratis på Aftonbladet.se. Men vill jag läsa om hur Claes Malmberg sniffade kokain på sitt barns dagistoalett heter det Plus och då får jag betala.”

Det är ett stort fall framåt att Helin och Aftonbladet.se:s chefredaktör Kalle Jungkvist denna gång väljer att ta betalt för riktig journalistik. Det är inte gratis att skicka reportern Jill Sjölund till Frankrike för att övernatta på Kamprads vingård och det kostar arbetstimmar att granska en miljardförmögenhet.

Den förhärskande trenden idag är att journalistiken ska vara bra och framför allt gratis. En ledande och retoriskt skicklig förespråkare för den linjen är bloggaren, opinionsbildaren och VD:n för Mindpark Joakim Jardenberg.

I tidningen Journalisten argumenterar också frilansreportern Nanok Bie för att journalister ska länka mer till varandra och dela med sig.

De har rätt i mycket, framförallt i att framtiden finns på nätet och att papperstidningen nog på sikt är död. Men när jag var med i Journalistförbundets centrala förhandlingsdelegation för 20 år sedan hade vi mottot: “Bra journalistik måste få kosta”. Idag är det “Bra journalistik ska vara gratis” som gäller.

Jag vägrar tro att vi kommer att ha riktiga utrikesreportrar i Gaza-området, svenska journalister som bevakar amerikanska presidentval och murvlar som sätter tummen i ögat på makthavare även i kommersiella medier i fortsättningen om ingen betalar.”There is no such thing as a free lunch”.

Det sticker till i samvetet varje gång jag härjar runt på franska TV5,  Financial Times, Washington Post,  TV Español  och alla de svenska nyhetssajterna i vetskapen att jag kan inte betala även om jag skulle vilja. Och kom inte och säg att den seriösa samhällsjournalistiken kan överleva bara med hjälp av kommersiella banners.

Det här är för mig en långt mer brännande fråga än det eviga nedladdningsgrälet mellan pirater och piratjägare.

Jag hittar åtminstone en röst i bloggosfären som verkar tycka litet som jag, men vi är ropande röster i öknen.

Så Joakim Jardenberg (jag vet att du nu, säkert mycket välförtjänt, njuter din solsemester i Viña del Mar i Chile): Kan du, när du kommer hem, förklara för mig hur och var vi ska kunna hitta nya och andra inkomstkällor att betala för en seriös (och dyr) samhällsjournalistik som nu håller på att ersättas med vem som storgrälar med vem i “Bonde söker fru” och vilkas silikonbröst som är de senaste i raden att spricka? 

Paul Ronge

Där fick jag er uppmärksamhet. Men för att göra er besvikna, rubriken syftar
på journalisters deltagande i sociala medier och kommentarsfält på bloggar.

Traditionella medier tar ordentliga kliv mot att riva tegelväggen som avgränsning mot bloggvärlden/sociala medier/läsare med blogglänkar, länkar till ytterligare information och referenser till blogginlägg.

Men enskilda journalister tar snarare babysteps.

När Mattias Dahlström, musikskribent på DN, kommenterar ett blogginlägg på bloggen Annika Flynner (skrivs av Nicolas Ringskog Ferrada Noli) är han en del av en minoritet journalister som vågar visa sig utanför den egna tidningssajten.

Det finns ett antal journalister som bloggar och får naturliga relationer med läsarkretsen och andra bloggare (ex Sydsvenskans Anders Mildner, frilansskribenten, mestadels på Expressen, Isobel Hadley-Kamptz). Men det tillhör inte vanligheterna att journalister har öppna dialoger med sina läsare. Utöver Dahlström har jag sett Svd:s ledarskribent Paulina Neuding svara (i kommentarsfältet på Caroline Ringskog Ferrada Nolis blogg, syster till nämnda Nicolas) på ett kritisk blogginlägg och en handfull andra journalister (oftast sociala medier-insatta eller webbchefer) som deltagit i diskussioner eller hjälpt till med frågeställningar som uppstått efter publicerade artiklar.

En stor del av mervärdet, som inte utnyttjas tillräckligt av mediehusen, är ju att en publicerad artikel inte är morgondagens fiskpapper. En story, en artikel, kan hållas aktuell genom Twingly-länkar och kommentarer, genom uppdateringar av befintliga artiklar eller genom att diskussionen fortsätter på microbloggar och i blogginlägg utanför tidningen, genom matnyttiga länkar i artikeln som kan hjälpa läsaren vidare till mer information.

Det monumentala ointresse hos enskilda journalister, inte alla tack och lov, för det som händer efter att artikeln är skriven är kanske roten till motsättningarna mellan traditionella medier och bloggvärlden.

Läsarkontakter har aldrig varit enklare än nu. Med Google Friend Connect och Facebook Connect på ingång på tidningssajterna kommer journalister exempelvis få möjlighet att diskutera artikeln med sina läsare i chattform utan att lämna den kära hemsidan. Här skriver Joakim Jardenberg på Mindpark om tjänsterna och listar användningsområden: “… Research: Journalisten kan använda connectverktygen i sin research och i arbetet med att hitta relevanta källor för intervjuer. Connect kan fungera som en motor för att hitta intressanta uppslag till artiklar.”

Den dagen när journalisterna själva börjar visa större intresse för det som skrivs om deras artiklar (och då menar jag inte bara ego-knuffning), deltar i diskussioner och debatter som uppstår och följer andras tankar och insikter om ämnet som de bevakar kommer det att hända saker.

Snabbtips för journalister som är intresserade av att riva tegelväggen:

1. Bevaka dig själv och dina artiklar (och dina ämnesområden förstås). Det gör du bäst genom att spara rss för sökningar på knuff/twingly/google bloggsök/social mention. Vill du vara mer avancerad kan du använda dig av Yahoo Pipes. Läs kommentarerna på din artikel. Klicka på blogglänkar på din artikel om det finns.
2. Fyll i luckorna. Har en bloggskribent funderingar som din artikel inte besvarar?
Svara. Finns bra tips på uppföljningar på din vinkel? Mejla privat. Kan det vara en
bra framtida källa? Skapa relation.
3. Lyssna. Det finns en triljon specialister därute som har den tid som inte du har.
Lyssna och lär. Gör det du är bra på: koka ned, plocka russinen ur kakan, gör
begripligt, vinkla.
4. Blogga, microblogga. Ett bra sätt att vårda ditt eget varumärke och samtidigt ha en bas som du utgår från när du bygger relationer till läsare/källor/kollegor etc.
5. ? (fortsätt gärna listan i kommentarsfältet eller i eget blogginlägg)

Joakim Jardenberg ger 10 förslag på nya redaktörstjänster som en modern tidning bör tillsätta
Anders Mildner har skrivit ett bra inlägg om “socialt utanförskap” på redaktionerna.
Det är inte bara journalister som kan lära av läsarna. Journalisten Anita Bruzzese skriver gästblogg hos Chris Brogan och listar 10 råd för medborgarjournalister/bloggare.
Nanook Bie skriver en krönika i Journalisten med titeln “ingen fara att länka bort”
Bisonblog skrev redan 2006 ett inlägg med rubriken “Alla journalister borde blogga” där han citerar Googles europachef Nikesh Arora

/Stefan Ronge

Måndag förra veckan: 30-talsdepression, bankkrascher, finansiell naturkatastrof.
Måndag denna vecka: Värsta börsrallyt på tio år.
Svängningarna är som den värsta Rainbow , Lisebergs åkattraktion som förbjöds i somras då 26 personer slungades ur, som tur var skadade ingen sig allvarligt.

En som “slungats ur” den pågående finanskrisen och elegantare och mer humoristiskt än någon annan hittills beskrivit sin vanmakt är Fredrik Virtanen. Från en miljon kronor till 100.000 på ett år. Han beskriver hur han tappar fattningen, säljer och springer på toaletten där han “kräks av självhat”. Och nu kommer krishumorn på bred front, den riktigt svarta.

Göteborgaren Rikard Furublad har bildat gruppen “Finanskris” på Facebook. Han har också en grupp som heter “Vi som åkt Rainbow utan att trilla av”. Visst är Mårten Holmberg en pärla: “Jag har haft en egen finanskris i hela mitt liv så det känns bra att världen äntligen har kommit i kapp”. Dagens Industri berättar om hur den svarta humorn sprider sig i världens finanskretsar och hur man på dubbeltydig engelska bäst definierar skillnaden mellan en börsmäklare och en duva i relationen till en Ferrari.

Finanshajar och Gecco-typer mår nog bra av litet humor och självdistans. Då finns det arbetslösa som sitter med skyhöga bostadslån och inte kan sälja huset som har lättare att hålla sig för skratt.
Eller som någon påpekade till en som förlorade miljoner under IT-bubblan för sju år sedan: “Var du glad att du har råd att förlora så mycket pengar”.

/Paul Ronge

En riktigt bra egen nyhet, en obegriplig och en pikant.

Nyheter24 stövlar kaxigt in på den svenska mediescenen - som en aftonbladet.se i turbo - ännu mer forcerad, ännu kortare nyheter, ännu flåsigare. Nyheter24 ska gå med vinst om ett år, säger de. Kanske får de tvärtom bara ett år innan det blir näsan i vädret.

Först den egna: Mutartikeln om BMW som låter Andreas Carlgren med fler ratta gratis är bra och underbyggd.

Den obegripliga: Per Nuder kräver presskonferens. Jag trodde jag aldrig, aldrig skulle få se en sådan rubrik. So what, alltså.

Den pikanta: Alex Schulman har en ny tjej och det maffiga bröllopet i Polen var en bluff.

Inget av det här motiverar en ny tidning där det redan gällt snabbtalande tonläget som råder i nättidningarna skruvats upp till Kalle Anka-nivå.

Jag tror inte läsarna köper det här, att de tycker Nyheter24 slår den bredd och det djup som trots allt fortfarande finns i kvällstidningsjournalistiken mitt ibland alla spruckna silikonbröst, saftiga mord och kändisskandaler.

Det som kanske skulle kunna ge Nyheter24 en egen profil vore att man utvecklade arbetet med länkar till relevanta artiklar i andra medier (och bloggar). Det gör man redan i dag på vissa artiklar, men man måste göra det bättre och mer. Massor av smarta relevanta länkningar till andra medier, fördjupande, utländska och högkvalitativa. Att man mera utmanar den journalistiska egotrippen: “Titta vi är först, vi är bäst”, genom att länka till andra. Washington Post har till exempel bestämt sig för att pröva  konceptet att länka till andra mediers nyheter på sin politiksida.

Tyvärr tyder ju alla de tre huvudnyheterna: Den egna, den obegripliga och den pikanta, på att Nyheter24 vill slåss om att vara först med exklusiva nyheter med en “treminutersdeadline”.

Det riskerar att bli som i historien om den norska räkan som ratades av Ishavsfiskarna för att han var för liten:
“Jej är en hummer, jej är en hummer” gastade han från relingen.

/Paul Ronge

Svd:s Martin Jönsson har skrivit mer om Nyheter24 här

Nyheten om Washington Posts satsning på att länka till andra mediers nyheter upphittad på bloggen Same Same But Different

Resumé låter Aftonbladet och Expressen kommentera Nyheter24 här

Uppdatering: Olle Lidbom på Vassa Eggen skriver att Nyheter24:s treminutersdeadline nu är en fyraminutersdeadline