Diskussionen om bloggarnas värde eller inte fortsätter och spännvidden i åsikterna är stor. Från att de är “snattrande idioter” till “De Nya Medierna” som ska ersätta stelbenta “Gammelmedier”.

Jag tycker uppdelningen i “Nya medier” och “Gammelmedier” är idiotisk och ungefär lika konstruktiv som denna extremfamilj vid matbordet: Fadern: “Håll käften och ät slyngel! Bli torr bakom öronen!” Sonen: “Håll käften gubbjävel! Sluta klappra med löständerna!

Så här säger den förr så intellektuellt spänstige Jan Guillou om bloggarna:

“Vi måste förhålla oss iskalla till påtryckningarna (från nätet) och försöka få snattrarna där ute att begripa, att i riktiga medier publicerar man det som är sant, det som är relevant, det som är kontrollerat och det som är i överensstämmelse med förtalslagar och sånt där. Det kan ta tid att få de här nissarna att begripa det.” (Sagt i SVT:s Babel)

Sant, relevant och kontrollerat var det, alltså. Pamela Andersons “tuttchock” i någon tidning häromdagen (ena bröstet råkade slinka ut) - Relevant? Mikael Persbrandts påstådda inläggning på alkoholisthem - Sant?

En gång beundrade jag Guillou som en journalistikens och medieretorikens Muhammed Ali: vass i repliken, snabb och tonsäker i analysen, med ett äkta patos för sanning och rätt. Idag är han, när det gäller bloggandet, precis som Ali i sitt Parkinsondrabbade slutskede: Trött, punchig och ringmärkt. Det är med vemod jag ser att Guillou inte längre vet vad han pratar om, eftersom han enligt egen utsaga inte ens går upp på nätet. Och då blir det snatter och goja.

Efter Katten Måns kommer Bill, i form av professor Bo Rothstein som högfärdigt försöker leda i bevis att bloggandet har noll och intet värde.

Sant som det är sagt tycker Bull, det vill säga Peter Fröberg Idling på tidningen VI, och talar om bloggandet som “amatörernas afton” samt anser att bloggarna saknar allt vad publicistisk idé heter.

Martin Schori på Dagens Media gläfser mest urskillningslöst (”bloggarnas kackafoni är outhärdlig”) och vinner ledigt priset i kategorin argaste blogghatare här i Newsmill.

Ändå finns (samtidigt med egocentriskt pladder, bakslug produktlansering och illa genomtänkta tankar) väldigt mycket intelligens, värdefull information, generösa länkningar till andra, samt tung opinionsbildning i de många bra bloggarna. Se här bara hur “Deeped” i sin blogg fullkomligt dräper Dagenzzz Nyheters påstådda scoop om kraferna bakom FRA-kampanjen med den enkla frågan: Vilka intressen betalade i så fall och i vilket syfte?

The real mymlan, Same, same but different, Deepedition, Uppstuds, Signerat Kjellberg, Mina Moderata Karameller, Beta Alfa, Magnus Tankar, Politikerbloggen, Promemorian, är bara några av de bloggar som jag värdesätter.

Bland de bästa bloggarna under senare år finns ju också journalister som Fredrik Virtanen och Martin Jönsson. Det gör just journalisters hets mot “kakafonin” och “snattret” ännu mer märkligt.

Ibland är det bra att ha en yttre fiende när man sluter fred. Jag tycker traditionella medier och bloggvärlden ska enas mot den värsta digitala parasithärden: Ocensurerade anonyma mobbande kommentatorer.

Det är uselt och slappt att som Martin Schori på Dagens Media gör bara släppa in dyngan. Ingen bloggare med självaktning gör så. Man kollar att inlägget inte är ärekränkande, bryter mot etiken eller uppenbart är skriven av någon så dyngrakt berusad så att bokstäverna dansar polka i kommentarsfältet.

Jag kollade Sofia Mirjamsdotter (Mymlan) när hon började blogga på Aftonbladet och såg direkt att hennes kommentarer granskas innan de publiceras. Detta gör alltså henne till en betydligt bättre och mer seriös publicist än Schori.

Min slutsats: Bloggarna ska hålla sig för goda att ge sig in i mediestofilernas pajkastning och att slänga infantila etiketter på media. Washington Times Post, Le Monde eller Svenska Dagbladet - “Gammelmedia”? Skärp er!

Här ser vi i alla fall Aftonbladets Jan Helin och Kalle Jungkvist i samspråk med några viktiga bloggare på Aftonbladets webb-tv och det är ett hoppfullt tecken i tiden.

Jag skulle vilja se sonen vid matbordet svara farsan: “Ta’t lugnt och tänk på blodtrycket. Men du FÅR gruffa litet. Jag älskar dig ändå”.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant i bloggvärlden.

Det är Alla hjärtans dag, fåglarna kvittrar utanför fönstret och min fru och jag förbereder en fin middag tillsammans.

Det känns som helt fel dag att skriva om Gömda-affären, som bara rymmer tragedi och förlorare och som nu har fått nytt stoff. Mia i Gömda har trätt fram och brutit sekretesskyddet, vilket resulterat i hittills 14 helsidor i Aftonbladet. Idag, lördag, med förstasidesrubriken: “Mias bevis för att boken Gömda är sann”.

Samtidigt säger Liza Marklund i en ny jättekrönika i Expressen (där hon åter får betalt för att skriva i egen sak, förra gången skrev jag om här) att hon nu äntligen kan ta bladet från munnen när Mia brytit källskyddet. Där fortsätter Marklund sin smygande reträtt från det tidigare lögnaktiga: “detta är den sanna berättelsen om Mia” till att “Mia står för sin historia. Jag står för min roman”
Simsalabim har “en sann berättelse” förvandlats till “en roman”.

Jag lade mig i den här historien långt efter det att bloggvärlden börjat rasa för att jag tyckte att media teg för att skydda Liza Marklund på grund av rent kameraderi. Jag skrev om det i den här bloggen där titeln var: “Är bloggarna de nya granskarna?”

Så småningom bröt debatten ut också i traditionella media, vilket var precis det jag ville. För min del handlade det aldrig om att vara tvärsäker om rätt eller fel i hela fallet, däremot var det ju uppenbart att Gömda inte var “en sann historia”, vilket Marklund efter lång tystnad också tillstod.
När Aftonbladets chefredaktör Jan Helin idag skriver: “Liza Marklund har i allt väsentligt varit tyst, med hänvisning till källskydd” så är det inte sant. Hon har kommenterat i medier som hon kunnat kontrollera (en devot “intervju” i Expressen, sin krönika i Expressen, en Expressenchatt, i Newsmill med mer) och besvarat det hon velat. Det som varit obekvämt att tala om har hon undvikit med hänvisning till källskyddet.

Vad är då det nya i scoopet som Aftonbladet presenterar? Viktigast är att vi får veta att Mia fick asyl i USA på grund av hot mot henne och hennes familj. Men gör det hennes berättelse mer sann? Amerikanarna kan väl rent logiskt inte ha gjort en mer uttömmande undersökning och haft mer på fötterna än myndigheterna i Oxelösund? De litade på deras (eller kanske andra uppgiftslämnares på ännu högre nivå) uppgifter. Bland myndigheterna finns Kommunen och Försäkringskassan. Vem har förtroende för Försäkringskassan i dessa dagar eller ens för 25 år sedan? Inte jag i alla fall.
Jag är kort sagt inte imponerad. Trätan om rätt eller fel lär fortsätta.

Det viktiga och beklämmande är att det är så tydligt att Aftonbladet slirar när tidningen låtsas att den inte har tagit ställning. 14 sidor talar sitt tydliga språk - hur många kommer “Sanningen om gömda”-författaren Monica Antonsson att få? Tidningen har också tagit stenhård ställning mot bloggvärlden i “Gömda-affären”.

Så här säger Jan Helin i Dagens Media: “Jag tycker att det är tänkvärt hur drevet har farit iväg åt ett håll, och drivits av en slags upphetsning över att vi nu äntligen har medborgarjournalistik och bloggar som styr upp mediernas skumma intressen. Det är inte riktigt så. Det här är en komplex historia”.
Så här skriver Aftonbladets reporter Kristina Edblom:
“Sedan Mia i går trädde fram i Aftonbladet kokar på nytt diskussionen i bloggar och på forum som Flashback och Familjeliv.
När tidningen hamnat i pappersinsamlingen fortsätter ni er envetna mangling.
Rykten, fakta, vilda fantasier, kvalificerade gissningar och rena lögner.
Allt blandas huller om buller – med en gemensam önskan att komma åt oss i media”.

Smaka på Helins ord “medborgarjournalistik”. Associera “medborgargarde”. Associera “lynchmobb, pöbel och drev”. Då har ni tonläget i Marklunds PR-konsult Niklas Lövkvists inlägg på Newsmill där han rasade mot att traditionella medier tog intryck av bloggvärlden, som jag skrev om här.
Aftonbladet och Expressen (som ju under hela denna affär på nyhetsplats varit en bastion för Liza Marklund) vill stenhårt försvara journalisternas monopol på att beskriva sanningen. Helin menar att journalister måste “vidimera” sina uppgifter. Jag tycker det räcker med att titta på alla fel och fejker som varit i kvällstidningar under årens lopp för att inte sätta sig på höga hästar mot bloggare. Helin kallar genomgående det som hänt för ett “bloggdrev”. Jag kan efter 14 år på båda kvällstidningarna intyga att det “drevet” är en västanfläkt jämfört med kvällstidningarnas: Det kan gälla Malm, Sahlin, Rosengren, Freivalds, you name it.

Att Aftonbladet just idag tänker lyssna på bloggvärlden känns därför extra falskt och insmickrande.
Det här är speciellt tråkigt eftersom jag uppfattar Helin som den idag mest resonerande och moderna chefredaktören, en Bo Strömstedt i vår tid. Han borde hitta ett bättre tilltal till bloggvärlden och inte med ryggmärgen försvara journalisternas medieenvälde.
Idag stavas Media och Makt Marklund.

/Paul Ronge
Andra skriver intressant om aftonbladet, expressen, marklund, pr-konsulter“>medier och samhälle.

Uppdatering 1: Här är Monica Antonssons svar på Mias nya uppgifter.

Liza Marklund har, precis som jag uppmanade henne i mitt förra blogginlägg, gjort en pudel här på Newsmill. De flesta trodde att Liza Marklund skulle fortsätta tiga och att bloggosfären var ganska maktlös, jag är glad att de fick fel. Men Marklunds svansföring är fortfande hög, någon “Kungspudel” som Sundsvalls Tidning skriver här, är det inte.

“Det small till så in i djävulen”, sa Newsmills Leo Lagercrantz här i Dagens Media när servern nästan brakade ihop av alla läsare.

Det är väldigt bra att Marklund lämnat sin “Kim Il Sung-linje” från Expressen den 12 december att för “första och enda gången kommentera bråket” med orden: “Jag har aldrig ljugit”. Att sluta tiga och ta debatten är hennes enda väg tillbaka att få en trovärdighet kring sitt personliga varumärke.

Så här ser själva ursäkten, i det långa inlägget ut i koncentrat:

“På ”Gömdas” omslag står det dock att boken är ”en sann historia”. Mer korrekt hade varit att skriva ”bygger på en sann historia”. Av all den kritik som framförts är detta den jag har tagit till mig. Att boken är en gestaltad berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde.”

Och:
“Om människor har uppfattat att ”Gömda” och ”Asyl” är korrekta ner i minsta detalj, då känner de sig förstås lurade. Jag är uppriktigt ledsen för detta.”

Sedan följer ett långt faktaspäckad resonemang som ska “bevisa” att det finns fog för uppgiften att Gömda och Asyl “bygger på en sann historia”.

Men Liza Marklund, en halv pudel kan inte vifta svans! Det duger inte att operera bort halva den inflammerade blindtarmen, du drar aldrig ut bara en halv visdomstand. Jag tror helt enkelt din “halva pudel “inte räcker. Denna “Vi borde gjort som i Hollywood”-vinkeln är ju precis vad Jan Guillou medgav här den 20 december. Och det fick inte stopp på den enorma proteststormen i bloggosfären.

En del av det Liza Marklund skriver är också ren demagogi enligt någon sorts “PR-handbokens formulär 1 A”.

Hon skriver till exempel i Newsmill om alla media som tagit upp Monica Antonssons bok, men nämner inte att de viktiga recensionerna och artiklarna i riksmedia kommit som ett rent resultat av bloggstormen. TheWitch länksamling visar hur kronologin ser ut. Alla landsortsmedia som radas upp har i stort sett tagit samma TT-notis, det handlar alltså om en artikel.

Men viktigast, meningen: “Att boken är en gestaltad berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde.” är helt enkelt inte sanningsenlig. Det är bara att läsa innantill till exempel här i en DN-intervju i september förra året: “Gömda var jag tvungen att skriva klar för Mias skull eftersom det är en sann historia”. Eller här där hon säger att “Ingenting är påhittat vare sig i Gömda eller Asyl” och “Ingenting har gjorts mer dramatiskt än det var, (det har inte behövts)”.

Det här är kärnfrågan som Liza Marklund måste hantera mer ödmjukt: Att Gömda lanserades som en sann berättelse betyder att 700.000 svenska läsare köpte boken under falska premisser och den garanterade “sanningshalten” ställde till ett helvete för enskilda människor (främst “Mannen med de svarta ögonen, Osama och Elisabeth Hermon).

Visst är det väl värt en rakare avbön och ursäkt till alla berörda?

På onsdag debatterar Neo Marklundaffären på temat “Mediemakt”. Och på måndag om en vecka tar Publicistklubben debatten.

Gå dit, förklara dig, be om ursäkt och gör pudeln hel, Liza Marklund! Då kanske den så småningom kan vifta på svansen igen.

Andra skriver också intressant om Liza Marklund-debatten.

/Paul Ronge

PS: Roligt för en rookie, vår blogg är nominerad som en av de bästa i PR-branschen. Om du håller med om det får du gärna gå in och rösta här.

Uppdatering 1: Monica Antonsson tycker här i DN att det är jättebra att Liza Marklund nu medger att “Gömda” inte är en sann berättelse.

Uppdatering 2: Sakligt och intressant blogginlägg av Mats Weman.

Spelet är slut och kejsaren är naken…..

Idag kom, tror jag, det sista och avgörande dråpslaget mot Liza Marklunds “Gömda-fejk”  som avslöjas i Monica Antonssons bok “Mia - Sanningen om Gömda”.  Isobel Hadley-Kamptz ledare i Expressen - Liza Marklunds eget husorgan”, citerar bland annat Marklunds förord till “Gömda”:

“Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter”.

Sedan massakrerar hon, med hjälp av Antonssons uppgifter, Marklunds story som “hittepå”.

Och domen är hård och glasklar:

“Antingen har Liza Marklund utnyttjat Mia och hennes närmaste för att göra en politisk poäng starkare eller också är hon en medioker  journalist som inte har kollat sina källor. Ingetdera är särskilt smickrande”.

Igår kom, som Dagens Media skriver, den första riktiga recensionen av Antonssons bok, i Sydsvenskan. Dagenszzz Nyheters kulturredaktion sover tyvärr fortfarande.

På onsdag håller Neo Magazine en debatt där Lena Mellin, högt respekterad samhällschef och tf ansvarig utgivare på Aftonbladet, samt TU:s VD Anna Serner ska delta enligt arrangörerna. Märk särskilt TheWichs referenslista över debatten som varit  och Jerbaz koncentrat av faktafel- imponerande!

Den 19 januari håller Publicistklubben en debatt på Kulturhuset. Flera tunga journalister deltar, däribland Aftonbladets Jan Helin, TV4:s reporter Annika Widebeck och Leo Lagercranz på Newsmill. Samtalsledare är PK:s ordförande Ulrika Knutson, prisbelönt journalist med stor integritet och ett oantastligt renommé i branschen. Jag har själv skrivit blogginlägg om Marklundaffären och har fått en personlig inbjudan till debatten från Ulrika. Den lovar att bli mycket intressant.

Flera anser att “proppen nu gått ur” . Jag håller med och går längre: Debatten håller nu på att tas över av journalisterna och författarna själva från oss bloggare och “amatördebattörer”.

Det är det bästa som kunde hända. Men det betyder också att spelet är slut för Liza Marklund.

Oavsett om hon sitter på Barbados eller i Spanien kan hon inte inte längre stoppa huvudet i sanden. Från och med nu kan det bara bli värre.

Liza har varit en god arbetskamrat. Jag skriver inte dessa rader i skadeglädje, utan med ett visst vemod. Så här är ett gott råd från en professionell kriskonsult:

Se detta som en inflammerad blindtarm, ett nageltrång eller vad du vill. Det måste fixas nu, pronto! Kom hem, skriv ett öppet brev eller vad som nu fungerar och be om ursäkt för att människor farit illa (allra viktigast är här Elisabeth Hermon och “Mannen med de svarta ögonen”), samt gör ordentlig avbön inför alla dem som köpt boken “Gömda” i tron att den var “en sann historia”. Erkänn att det var fel att i Expressen-”intervjun” säga att du ingenting ångrar.

Folk förlåter, glömmer och går vidare. Mona Sahlin blev partiledare till slut, Björn Rosengren har kommit tillbaka rejält efter “Tabu”. Självaste Jan Guillou gjorde en rejäl pudel när han bad Rickard Wolff om ursäkt för sin TV-tabbe att kalla honom “pederast”. Guillous ursäkt gick stort på någon av kvällstidningarnas förstasidor (minns inte vilken) och vem kommer ihåg det rabaldret idag? 

Om Guillou kan be om ursäkt så kan väl du?

/Paul Ronge

Läs även andras åsikter i debatten.

Uppdatering 1: Här recenserar Ulrika Stahre boken i Aftonbladet

Wikipedia och Falkvinge - spela först och tigga sen?

Jag har fått både positiva och negativa reaktioner på mastodontinlägget igår - att bra journalistik måste få kosta.  Här kommer en kort uppföljning: Sådana som mer än några andra gått i täten för att allt på nätet ska vara gratis drabbas ju nu själva.

Idag fortsätter Aftonbladet sin tuffa granskning av Kamprad, denna gång går Richard Aschberg igenom miljardimperiet. Och precis som igår får vi betala: Antingen 10 spänn för papperstidningen eller 19 kronor för en Plusprenumeration. Titta i länkraden, den avslutas med “teaser”. Det tycker jag är så läckert. Vi får ett hum om vad det handlar om. Men vill vi läsa så får vi slanta. 

Piratpartiets ordförande Rickard Falkvinge vädjar idag om pengar för att klara hyran nästa månad. Han har jobbat gratis i flera år och nu går det inte längre. Falkvinge ger ett oegennyttigt och sympatiskt intryck - en politiker som aldrig skulle sko sig på andra. Men vad är det för fel på en vanlig hederlig medlemsavgift? Nu slåss ju Falkvinge mot det som är själva grundbulten i hans parti för fri fildelning - att man inte behöver betala för andras arbete.

Och eldsjälen Joakim Jardenberg på Mindpark som startat en rörelse för att samla in pengar till Wikipedia, bra så, sajten behövs! Men vad är det för fel på att som Linda Skugge gjort med Vulkan och PM Nilsson & co är i full färd med att fixa med debattuppstickaren Newsmill att få lönsamhet även på nätet och betalt för hederligt arbete? Wikipedia har inte ens försökt med annonser. Men några administrerar väl sajten? Och de kan ju inte leva på luft.

Allt i livet är inte pengar, men jag förstår inte vitsen med den här blåögda idealismen. Nu får ju Falkvinge och Wikipedia gå med hatten och tigga pengar som vilka gatumusikanter som helst.

/Paul Ronge

Fredrik Virtanen har skrivit brev, apropå sitt extremt snåla förlag Newsmill till boken “Kraschad”. Som synes får han ingen förlagsfest utan bjuder människor att ta med sig eget rödtjut hem till honom och 120 kronor i fickan till boken.

Jag har läst den - och säger bara: Köp den! Jag skrev och berömde den lysande humoristiska artikeln i Newsmill där Virtanen förlorade 1,5 miljoner på börsen och “kräktes av självhat” när han insåg att han inte  var Sveriges svar på Gordon Gecko.

Nu har artikeln blivit en hel bok: Kraschad, utgiven av Newsmill som alltså inte har råd med ens en simpel förlagsfest. Nu finns alltså minst tre orsaker att köpa boken:

• Den är mer av samma: Virtanen fortsätter driva med sig själv och börsvärlden och blandar röda siffror med svarta känslor. Historiens röda tråd är en Mercedes. Mer vågar jag inte skriva eftersom recensionsdatum är den 8 december.
• Virtanen blir rikare och kan köpa ännu mer aktier och skriva ännu fler galna böcker när han förlorat dem också.
• Newsmill blir rikare och får råd att köpa ölbackar och rödvinsboxar så de också kan hålla sliriga förlagsfester. Vilket är bra för Newsmill är en riktigt frisk fläkt i den litterära ankdammen. 

/Paul Ronge