Humpty, Dumpty sat on a wall
Humpty Dumpty had a great fall
All the kings horses and all the kings men
Couldn’t put Humpty together again

Jag tror det är fler än jag som, i den enligt Jan Guillou så illiterata bloggvärlden, känner igen den gamla engelska barnramsan.
Precis som med barnramsans ägg, som kraschade i backen, tror jag det är svårt för Liza Marklund att nu göra sin halva pudel hel. Hon har varit alltför halstarrig, alltför prestigeladdad för att erkänna det som för nästan alla är uppenbart: Gömda bygger inte på en sann berättelse utan på en falsk berättelse.

Jag var på Neos debatt idag om Liza Marklund. Den var oerhört intressant och arrangörerna lovar att den kommer att kunna ses på webben.
Där sade Andreas Ekström, kulturjournalist på Sydsvenskan i ett inlägg som rev ned applåder ungefär så här:

”Man kan skriva en bok om Pearl Harbor och ändra vad folk åt eller vilka stridsflygplan som användes, men man kan inte skriva en historia om Pearl Harbor där japanerna inte anfaller.”

I debatten, både i panelen och bland publiken fanns namnkunniga journalister: Lena Mellin på Aftonbladet, Cecilia Hagen och Peter Kadhammar från Expressen, Annika Widebeck som gjorde inslaget från Oxelösund och Lennart Ekdal från TV4 och många fler.
I publiken fanns folk från Oxelösund, bland andra Mias son Michael Hjortsberg som lidit stor skada av böckerna. Varken Marklund, Piratförlaget eller Marklunds PR-konsult Niclas Lövkvist vågade vara där och försvara sig.

Jag gav mig in i den här debatten från början - trots att den inte angår mig och trots att jag alltid gillat Liza Marklund - för att jag ansåg att media teg och höll Liza om ryggen.
Det gäller inte längre. Spjället är öppet och debatten rasar nu för fullt både på kultur och nyhetssidor, precis som jag ville. Nu tycker jag inte det längre finns fog för kritik mot “gammelmedia” (usch för begreppet).

Men det är tack vare bloggarna det blev så.
Och då rasar Marklunds PR-konsult Niclas Lövkvist mot just “gammelmedia” för att de tog intryck av bloggvärlden: “Ett litet gäng som är väldigt aktivt och tongivande i smutskastningen” som Liza Marklund säger i Expressen idag. Lövkvist jämför med ett gäng demonstranter som står utanför Aftonbladet och skriker. Hans och hans uppdragsgivare Liza Marklunds förakt mot bloggarna, som i de flesta fall också är läsare av hennes böcker, är monumentalt.

Återstår då frågan om deras krishanteringen har varit god. Den kritiseras idag hårt på nätet. Jag har som krishanterare i PR-branschen sällan sett en sämre utförd krishantering:

När kritiken uppstod borde Marklund ha lyssnat, rannsakat sig själv och framför allt tänkt efter vilka delar av Monica Antonssons kritik det kunde finnas fog för: “Kan det finnas offer för det jag och Mia skrivit?” Och: “Vad kan jag göra för att ställa till rätta?, kan jag tala med dem? Ska jag konfrontera Mia igen om uppgifterna, har jag blivit lurad?”

Formulär 1 A i krishantering är att du anstränger dig för att rätta till och be om ursäkt om någon drabbats.
Marklund lät istället arrogant tiden gå och krisen växa. När hon till slut insåg att Monica Antonssons bok inte gick att tiga ihjäl gjorde hon en halv pudel. Istället för att dränka brasan hällde hon fotogen på den. Hon väckte fler frågor än hon besvarade.

Och nu öser Marklund och hennes konsult förakt över bloggvärlden, “pöbeln”: “Jag är väldigt illa berörd av det hat och den illvilja som rasar på nätet”, säger Marklund i Expressen.

Nu återstår för Marklund bara maktspråk och gammaldags makthavarteknik. Att utnyttja sin ställning på Expressen och hoppas att de flesta läsare inte har “bloggkoll”. Att skriva på DN Debatt (ska komma imorgon), men själv vägra att ta debatten i SvT Debatt, TV4 Nyhetsmorgon och i andra forum.
Här skriver Resumé om Marklunds vägran att medverka i SvT Debatt.
Hennes varumärke som den stora svenska journalisten jämte Jan Guillou som är ärlig, rättfram och på de utsattas sida är skjutet i sank.

Ungefär det här tänker jag säga på SvT Debatt, dit jag är inbjuden just som expert på krishantering, i morgon kväll.

Kvar blir bara en mångmiljonär som sitter på Spanska Solkusten och skriver bästsäljande kioskdeckare.
Jag tror inte det är vad Liza Marklund vill med sitt liv.
Det är sorgligt alltihop.
Humpty, Dumpty sat on the wall…

/Paul Ronge

marklund, guillou, pr-branschen, krishantering“>Andra skriverintressant.

Uppdatering 1: Eva Westerberg bloggar också från Neo och länkar till filmen från debatten som nu finns. Rappt, Eva!

Uppdatering 2: TT:s Carl Cato skriver intressant i bland annat DN Kultur idag om Neo-debatten och att “Gömda-Mias” son Michael kommer med en egen bok.

Uppdatering 3: Janne Josefsson i intressant AB-intervju inför SvT Debatt ikväll.

Uppdatering 4: Sydsvenskans kulturchef Per Svensson skriver mycket intressant och informativt om “Gömda” idag.

Journalisterna - den tredje statsmakten - måste granskas lika hårt som alla andra makthavare - det är en sanning allt fler skriver under på.

Och journalister gillar inte granskning av sig själva. Ingen har beskrivit detta bättre än Liza Marklund själv i en krönika med titeln “Journalister ska inte komma undan”.

Ändå är det precis det hon försöker göra och ingen kan vara mer “ömtåad” än hon när hon, enligt Expressen för första och enda gången, tar till orda om Gömda-skandalen.

Jag kan som gammal reporter se hur språket “slirar” i ovanstående intervju. Det är mycket “Antonsson påstår” och artikeln vinklas utifrån att det skulle handla om “två partsinlagor”, när så mycket är rena faktafrågor av typen: Är det som påstås av Mia i “Gömda” sant eller falskt?

Bloggaren Jerry har lagt ner ett hästjobb på att ur Antonssons bok göra ett koncenterat av det som är falskt i “Gömda”. Han har också ett komplett artikelarkiv om det som har skrivits i frågan.

Trots att Marklund försöker tiga ihjäl skandalen så dör den inte. Den tar exempelvis ny fart idag när “The witch” får Blue Publishing att lova kontrakt till alla författare som lämnar Piratförlaget.

4932 personer har, när detta skrivs, sett Annika Widebecks utmärkta program i TV4 Nyhetsmorgon på Youtube.

Men Widebeck, Johanne Hildebrandt och Staffan Heimerson tillhör undantagen i journalistkåren. Den är inte bra på att granska sig själv - för att uttrycka det milt.

Hur Liza Marklund och Piratförlaget än försöker blanda bort korten så var det hennes trovärdighet i rollen som journalist som gjorde att “Gömda” uppfattades som en sann historia och som gjorde att den därför blev en sådan bestseller och som gjorde författarna stormrika.

En annan journalist, mutmisstänkt för att ha utnyttjat sin roll som journalist för att tjäna pengar, är Trond Sefastsson. Han får nu nytt jobb av Patrik Engellau i “Den nya välfärden” i ett projekt som kallas “Mediegranskarna”. Jag tycker visserligen det är att sätta bocken som trädgårdsmästare. Men det ligger verkligen i tiden med mediegranskning. Här är ytterligare ett exempel, sajten Second Opinion ska ge de som misshandlas i media en chans att lägga till rätta. Hittills har den inte imponerat på mig, men den kanske tar sig när sajten lanseras på allvar.

De som hittills imponerat mest på mig är Monica Antonsson och alla bloggare som Jerry, The Witch, Ingrid Carlqvist, Thomas Hartman med In The Pendent, Ramona Fransson med sin namninsamling och alla andra som grävt, redovisat fakta och hållit grytan kokande. Jag har själv funderat väldigt mycket på detta och skulle jättegärna vilja få in synpunkter och förslag: Vad gör man för att få en mer hållbar och effektiv mediegranskning överlag?

Kanske är det ett “Lex Liza Marklund” att bloggarna är de nya granskarna (av granskarna är det kanske bäst att lägga till)?

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Här skriver Dagens Media om min kritik.

Uppdatering 2: Tidningsutgivarnas VD Anna Serner börjar syna Marklundaffären.

Uppdatering 3: Här skriver Eva Westerberg om Marklundaffären. Hon länkpuffar också för Neos debatt om Mediemakt på torsdag.

Kille med vissa problem att tala sanning…

I all min medierådgivning och krishantering lär jag ut att det är katastrof att ljuga - även “små” lögner kan leda till dramatiska konsekvenser. Jag har hånats för att rådet är så enkelt. Ändå verkar det så svårt att följa.

Refaat El Sayed förlorade heder och företag när han ljög om sin doktorshatt, Mona Sahlin tvingades avgå efter en lögn om kontokort, Ulrika Schenström förlorade jobbet hos Reinfeldt när hon ljög om sin fylla med TV4-reportern Anders Pihlblad.

Jan Guillou skriver i Aftonbladet angående Quick-skandalen att journalisterna är “medskyldiga till att Quick dömdes”:

“Som journalist möter man ständigt lögnaktiga berättelser eller tips och det tillhör grunderna i vår yrkeskunskap att genomskåda sådant” .

De här orden kunde Guillou lika gärna ha riktat till sin kompanjon i Piratförlaget, Liza Marklund, apropå debatten om lögnerna i boken “Gömda”.

Oavsett om Liza Marklund blivit lurad av “Mia” eller själv har ljugit så är uppgifterna i Monica Antonssons bok “Mia - Sanningen om Gömda” oerhört graverande för hennes personliga varumärke.

Nu väljer Marklund en klassisk makthavartaktik - hon vägrar ta debatten mot Antonsson och hoppas att kunna tiga ihjäl kritiken tills den blåser över.

Om det lyckas så beror det helt och hållet på journalistkårens kameraderi. Hade någon annan bestseller-författare utsatts för samma anklagelse, att en påstått sann historia är fejk och har ödelagt andra människors liv, så skulle kvällspressen haft krigsrubriker.

Jag kan på ett sätt förstå media, jag har själv jobbat med Liza Marklund på redaktionsgolvet och hon är den bussigaste arbetskamrat man kan tänka sig.

Men för journalistkårens trovärdighet är det förödande. Liza Marklund är en tung opinionsbildare och en offentlig person. Tittar vi på nyhetskriterier (vad som gör en nyhet till en nyhet) så har storyn om fejken med Gömda allt: Den är oväntad, den rör en känd person, den innehåller konflikt och drama och inte så litet skandal och den berör eftersom människor har farit illa.

Om Marklund kommer undan att ta debatten om anklagelserna, exempelvis genom att fortsätta vägra möta Antonsson i SvT Debatt, är det en lika stor skandal som journalisternas medverkan i att Quick fälldes.

Håller du inte med, Jan Guillou..?

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Idag skriver Dagens Media om boken “Mia - Sanningen om Gömda”.

Uppdatering 2: Bloggen Signerat Kjellberg skriver intressant om Annika Marklunds kritik mot Linda Skugge och kopplar till kritiken idag mot hennes mor Liza.

Det finns riktiga krig och ordkrig.

När Israel massakrerar palestinier på Gazaremsan är det på riktigt, när Liza Marklund kallar fildelare för “lata parasiter” är det på papper. Ord som kanske sårar, men knappast dödar.

När pirater mördar och tar gisslan i Indiska Oceanen är det på riktigt, stölder av hela tankbåtar, mord och kidnappningar. När Piratförlagets superstjärnor Liza och Jan anklagar Piratpartiets medlemmar för att vara nättjuvar (att jämföra med butikssnattare och cykeltjuvar) är det en storm i ett vattenglas, inte ett sjöslag ute på öppet vatten.

Både när det gäller riktiga krig och ordkrig måste man lägga ner vapen och stämma ner tonen för att hitta kompromisser och någon typ av fred.

Jag hamnar i en mellanställning då jag tycker att man måste få betalt för hederligt arbete även på nätet. Det har jag förfäktat när det gäller den seriösa journalistiken och där är jag rätt ensam. När det gäller musik, böcker och filmer är kören från superstars och mäktiga produktionsbolag desto mer öronbedövande.

Jag har fått många inlägg och kommentarer på mina senaste bloggar som tangerat den minerade marken om fildelning och gratis nedladdning, bland annat utifrån Piratpartiets Rick Falkvinges vädjan om bidrag för att klara sin ekonomi.

Kjell Häglund har tagit ett intressant historiskt perspektiv på frågan och jämför med när vi gick från hästdroskor till bilar.

Bloggaren wrongy ger ett antal argument för varför man laddar ner och menar att det visst går att få betalt för vettiga nedladdningstjänster som Spotify och Itune.

Signaturen “Infallsvinkel” tar fram vinkeln att 700.000 svenskar enligt SCB laddar ner och att Piratpartiets motsvarande siffra är 2,2 miljoner. Om uppsåt saknas och man knappt ens vet att nedladdningen är olaglig - är man kriminell då?

Jag kommer aldrig att bli en ledande debattör på det här minfältet, men en sak vet jag: Jag har ett hyfsat renommé som PR-strateg.

Och jag har sällan sett en så negativ personlig PR som den Jan Guillou och Liza Marklund gör för sig själva i sina rasande angrepp, smädande invektiv och påhopp på fildelarna. Snacka om att gå från Publika Relationer till Publika Konfrontationer! Det är 700.000 eller 2,2 miljoner vanliga människor (vilken siffra jag än väljer är det en stor del av befolkningen) som Jan och Liza i sina krönikor stämplar som “stollar, kriminella, banditer, nättjuvar, lata parasiter” och så vidare.

Vi kan inte läsa Jan Guillous krönikor i Aftonbladet på nätet , men i det här blogginlägget finns en del citat som visar tonen.

Marklund har tidigare skrivit om avundsjukan hon möter sedan hon blev mångmiljonär och där förstår jag henne. Men varför hon då, från sin sköna tillvaro på Spanska solkusten, slår på en massa svenskar och dessutom gör det från en välbetald krönika som ger henne makthavarstatus är för mig obegripligt PR-tänkande. När hon dessutom är i blåsväder för osanningarna i boken “Gömda” och för att hon skyddas av kompisjournalister som TV 4:s nyhetschef Jonas Gummesson. Om Marklund och Guillou uppfattas som “Goliat” mot “David” riskerar de den värsta smällen mot plånböckerna: Att folk inte är stolta över att ha deras böcker i bokhyllorna längre eller synas med dem på tåg och flygplan.

Mesta slugger att missa målet är nog ändå Andreas Ekström , kulturskribent, som i Journalisten utan att skämta jämför Piratpartiet med Ny Demokrati. Jag bevakade Ny Demokrati mer än någon annan reporter på 1990-talet och jag kan intyga att de båda partierna är ungefär lika lika som Snoddas och Thomas DiLeva.

Vi kan kanske inte lösa Mellersta Östern-konflikten, men vi borde verkligen kunna finna konkreta kompromissförslag för legala fildelningsmodeller betalda på rimlig nivå. Där tycker jag till exempel att Itune är på tok för dyrt. En tia för att ladda ner en låt när man inte längre måste bränna, distribuera och sälja skivor över disk är ocker - ändå betalar ju folk. Alla som har kontruktiva förslag är välkomna med kommentarer. Och Guillou och Marklund - stäm ner tonen innan ni alldeles gör bort er!

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Läs Monica Antonssons blogg. Hennes bok “Sanningen om Gömda” kan beställas här.

Uppdatering 2: Författaren Ramona Fransson bloggar här om “Gömda”.