Det finns riktiga krig och ordkrig.

När Israel massakrerar palestinier pÃ¥ Gazaremsan är det pÃ¥ riktigt, när Liza Marklund kallar fildelare för “lata parasiter” är det pÃ¥ papper. Ord som kanske sÃ¥rar, men knappast dödar.

När pirater mördar och tar gisslan i Indiska Oceanen är det på riktigt, stölder av hela tankbåtar, mord och kidnappningar. När Piratförlagets superstjärnor Liza och Jan anklagar Piratpartiets medlemmar för att vara nättjuvar (att jämföra med butikssnattare och cykeltjuvar) är det en storm i ett vattenglas, inte ett sjöslag ute på öppet vatten.

Både när det gäller riktiga krig och ordkrig måste man lägga ner vapen och stämma ner tonen för att hitta kompromisser och någon typ av fred.

Jag hamnar i en mellanställning då jag tycker att man måste få betalt för hederligt arbete även på nätet. Det har jag förfäktat när det gäller den seriösa journalistiken och där är jag rätt ensam. När det gäller musik, böcker och filmer är kören från superstars och mäktiga produktionsbolag desto mer öronbedövande.

Jag har fått många inlägg och kommentarer på mina senaste bloggar som tangerat den minerade marken om fildelning och gratis nedladdning, bland annat utifrån Piratpartiets Rick Falkvinges vädjan om bidrag för att klara sin ekonomi.

Kjell Häglund har tagit ett intressant historiskt perspektiv på frågan och jämför med när vi gick från hästdroskor till bilar.

Bloggaren wrongy ger ett antal argument för varför man laddar ner och menar att det visst går att få betalt för vettiga nedladdningstjänster som Spotify och Itune.

Signaturen “Infallsvinkel” tar fram vinkeln att 700.000 svenskar enligt SCB laddar ner och att Piratpartiets motsvarande siffra är 2,2 miljoner. Om uppsÃ¥t saknas och man knappt ens vet att nedladdningen är olaglig - är man kriminell dÃ¥?

Jag kommer aldrig att bli en ledande debattör på det här minfältet, men en sak vet jag: Jag har ett hyfsat renommé som PR-strateg.

Och jag har sällan sett en sÃ¥ negativ personlig PR som den Jan Guillou och Liza Marklund gör för sig själva i sina rasande angrepp, smädande invektiv och pÃ¥hopp pÃ¥ fildelarna. Snacka om att gÃ¥ frÃ¥n Publika Relationer till Publika Konfrontationer! Det är 700.000 eller 2,2 miljoner vanliga människor (vilken siffra jag än väljer är det en stor del av befolkningen) som Jan och Liza i sina krönikor stämplar som “stollar, kriminella, banditer, nättjuvar, lata parasiter” och sÃ¥ vidare.

Vi kan inte läsa Jan Guillous krönikor i Aftonbladet på nätet , men i det här blogginlägget finns en del citat som visar tonen.

Marklund har tidigare skrivit om avundsjukan hon möter sedan hon blev mÃ¥ngmiljonär och där förstÃ¥r jag henne. Men varför hon dÃ¥, frÃ¥n sin sköna tillvaro pÃ¥ Spanska solkusten, slÃ¥r pÃ¥ en massa svenskar och dessutom gör det frÃ¥n en välbetald krönika som ger henne makthavarstatus är för mig obegripligt PR-tänkande. När hon dessutom är i blÃ¥sväder för osanningarna i boken “Gömda” och för att hon skyddas av kompisjournalister som TV 4:s nyhetschef Jonas Gummesson. Om Marklund och Guillou uppfattas som “Goliat” mot “David” riskerar de den värsta smällen mot plÃ¥nböckerna: Att folk inte är stolta över att ha deras böcker i bokhyllorna längre eller synas med dem pÃ¥ tÃ¥g och flygplan.

Mesta slugger att missa målet är nog ändå Andreas Ekström , kulturskribent, som i Journalisten utan att skämta jämför Piratpartiet med Ny Demokrati. Jag bevakade Ny Demokrati mer än någon annan reporter på 1990-talet och jag kan intyga att de båda partierna är ungefär lika lika som Snoddas och Thomas DiLeva.

Vi kan kanske inte lösa Mellersta Östern-konflikten, men vi borde verkligen kunna finna konkreta kompromissförslag för legala fildelningsmodeller betalda på rimlig nivå. Där tycker jag till exempel att Itune är på tok för dyrt. En tia för att ladda ner en låt när man inte längre måste bränna, distribuera och sälja skivor över disk är ocker - ändå betalar ju folk. Alla som har kontruktiva förslag är välkomna med kommentarer. Och Guillou och Marklund - stäm ner tonen innan ni alldeles gör bort er!

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Läs Monica Antonssons blogg. Hennes bok “Sanningen om Gömda” kan beställas här.

Uppdatering 2: Författaren Ramona Fransson bloggar här om “Gömda”.

Wikipedia och Falkvinge - spela först och tigga sen?

Jag har fått både positiva och negativa reaktioner på mastodontinlägget igår - att bra journalistik måste få kosta.  Här kommer en kort uppföljning: Sådana som mer än några andra gått i täten för att allt på nätet ska vara gratis drabbas ju nu själva.

Idag fortsätter Aftonbladet sin tuffa granskning av Kamprad, denna gÃ¥ng gÃ¥r Richard Aschberg igenom miljardimperiet. Och precis som igÃ¥r fÃ¥r vi betala: Antingen 10 spänn för papperstidningen eller 19 kronor för en Plusprenumeration. Titta i länkraden, den avslutas med “teaser”. Det tycker jag är sÃ¥ läckert. Vi fÃ¥r ett hum om vad det handlar om. Men vill vi läsa sÃ¥ fÃ¥r vi slanta. 

Piratpartiets ordförande Rickard Falkvinge vädjar idag om pengar för att klara hyran nästa månad. Han har jobbat gratis i flera år och nu går det inte längre. Falkvinge ger ett oegennyttigt och sympatiskt intryck - en politiker som aldrig skulle sko sig på andra. Men vad är det för fel på en vanlig hederlig medlemsavgift? Nu slåss ju Falkvinge mot det som är själva grundbulten i hans parti för fri fildelning - att man inte behöver betala för andras arbete.

Och eldsjälen Joakim Jardenberg på Mindpark som startat en rörelse för att samla in pengar till Wikipedia, bra så, sajten behövs! Men vad är det för fel på att som Linda Skugge gjort med Vulkan och PM Nilsson & co är i full färd med att fixa med debattuppstickaren Newsmill att få lönsamhet även på nätet och betalt för hederligt arbete? Wikipedia har inte ens försökt med annonser. Men några administrerar väl sajten? Och de kan ju inte leva på luft.

Allt i livet är inte pengar, men jag förstår inte vitsen med den här blåögda idealismen. Nu får ju Falkvinge och Wikipedia gå med hatten och tigga pengar som vilka gatumusikanter som helst.

/Paul Ronge