Nina Åkestam skriver en bra krönika i Resumé och jag håller med henne om mycket. Bland annat att modern framgångsrik marknadsföring bygger på att företagen fokuserar på vad kunderna vill höra, istället för att trumma in ett budskap.

Jag funderar sedan snabbt på om jag är en av de arga PR-konsulterna som hon nämner (skrev nämligen om Viking Line och Färjan här) men slår bort tanken. Jag är ju en glad PR-konsult.

Problemet i Nina Åkestams text är att hennes intelligenta teser inte passar in på Viking Lines marknadsföring. Viking Line var tydliga i Resumé, man menade att målet med Färjan var att tvätta bort fyllestämpeln på färjorna.

Det gick så där. Färjan blev en tittarsuccé som man ser på med skräckblandad förtjusning ungefär som på en trafikolycka. Eller på Big Brother. Programmet bekräftar vad alla trodde och de flesta visste. Det sups ordentligt på färjorna, det bråkas och det knullas. Det finns en massa Kalle Anka-typer på färjorna men få Alexander Lukas.

Om Viking Line ville nå en ny målgrupp och tvätta bort stämpeln av fyllebåt så är misslyckandet monumentalt. Men det är klart att det är ”bra tv” att se fylla och otrohet up close. Och det är klart att det är bra för affärerna att fler fyllskallar än någonsin vill åka båt. Så många vill vingla över landgången att Viking Lines reklam i förlängningen även hjälper konkurrenterna.

Och vem vet, i takt med att allt fler satt klistrade framför sina tv-apparater och allt fler löste biljetter till färjan dumpades kanske företagets tidigare målsättning i Östersjön.

Det genialiska, enligt Nina Åkestam, består alltså i att Viking Line med serien Färjan vunnit målgruppen som tycker om att festa på båt. Det är kul att Nina Åkestam tycker att det är genialiskt. Men om cheferna på Viking Line verkligen ville tvätta varumärket så borde man klaga hos någon. För här finns det en reklambyrå som inte följt tvättråden, och en färjebransch som nu är mer solkad än någonsin.

/Stefan Ronge

Tack, alla ni som röstade på vår blogg i YABA. Till slut hamnade vi på tredje plats, vilket är ett nästan oförskämt bra resultat. Andra duktiga PR-byråer som var nominerade, som JMW och Online PR, hamnade långt efter,  Vann vår kategori gjorde Please Copy Me efter en spännande spurtstrid med Johan Ronnestam. Det ska ärligt sägas att dessa båda bloggar under hela tävlingen har stått i en klass för sig vad gäller antalet röster.

Vi har under tävlingen nött armbågar med The Girls of Florida, och till slut puttade vi ner byrån med det roliga namnet till Sven Nylanders ständiga destination, fjärdeplatsen, med hjälp av alla er som röstade. Vi väntade oss en bronsapa, eller något annat bevis på framgången, men apan uteblev.

Den stora frågan är hur vi ska kunna hota Please copy me och Johan Ronnestam nästa år. Att vi nådde så högt upp redan nu beror ju till största delen på alla er som frågat, tyckt och läst. Är det då för bekvämt att lämna svaret i era händer och att i största möjliga utsträckning vara lyhörda för era tankar och förslag? Kanske är det bekvämt. Men det är också konverserande. Och det är väldigt 2009.

/Mattias Ronge

Idag rapporterar flera medier, bland andra Aftonbladet, om att musikern Nathan Smith har hittat en värdefull skatt som försvann för nära två hundra år sedan, då ett spanskt fartyg förliste . Redan där är det en bra historia. Men den blir bättre. Skatten lokaliserades nämligen via - google maps.

Hatten av, säger jag, om detta är på riktigt. När jag själv har använt Google Maps har jag med svårighet hittat mitt eget hus (tjänsten är bra, det är jag som har dåligt lokalsinne).

Men denna skattjägare satt alltså framför datorn och lade märke till ett mönster i det leriga deltalandskapet som inte var som det skulle. Sedan körde han raka vägen dit med metalldetektorn under armen. Uttalandet som citeras i Aftonbladet: “Vart vi än gick var det guld och silver” har alla möjligheter att bli klassiskt.

Jag vet inte hur en sådan där detektor fungerar, och hur han kan vara helt säker på att det inte är en rostig cykel han har hittat. Men någon som i den här historian redan har hittat guld är Google Maps. Utan att ha behövt använda varken metalldetektor eller grodfötter.

Som PR-byrå är det vår uppgift att hitta nyhetsvinklar för våra kunder, gärna oväntade, som sätter bolagens tjänster i fokus. Precis det har musikern och hans metalldetektor gjort. På ett så bra sätt att misstanken ligger nära till hands: Har Google agerat biträdande skattletare?

/Mattias Ronge

Det drar ihop sig för kampanjstart och de rödgröna har i veckan försökt verka väl så samtrimmade, glada och överens som alliansen gjorde hos Maud Olofsson för en halv evighet sedan. Detta beskrivs i alla större medier, bland annat på ledarsidan i Svenska Dagbladet.

I laguppställningarna finns hittills inga överraskningar. Säkra kort, människor som kan ha skandaler bakom sig men inte framför sig. I det tysta tar partierna fram fler personer som ska axla ansvar när kampanjerna sätts igång på allvar. Proffspolitiker som helst inte ska ha gått mot röd gubbe, laddat ner musik, fuskat med skatten, eller andra saker som vanliga Svenssons håller på med.

Det är inte lätt att hitta sådana personer, ens i vårt hederliga land. I regeringen Reinfeldt tvingades tre ministrar och två statssekreratere avgå redan under det första året. Någon drack i tjänsten, någon trixade med skatten och ett par struntade i TV-avgifterna.

Barack Obama har sina egna problem av samma slag. Tim Geither och Nancy Killefer samt nyckelpolitikern Tom Daschle som skulle göra om hela landets sjukförsäkringssystem har lämnat sina poster/kandidaturer i Obamas regering. Samtliga på grund av att ha fuskat med skatten.

David Brooks beskriver det så här i NY Times: ” Jag är riktigt irriterad på Tom Daschles tillbakadragande (av sin kanditatur). Vad är vi, en nation av oskulder?” Han skriver vidare: “Det är svårt att vara politiker på den nivån och bara ett fåtal har vad som krävs. Nu sorteras detta fåtal ut på gund av någon hyper-svensk standard som handlar om vem som är ren nog för politiken. Det är som att avskeda General Grant mitt under the civil war för att han drack några glas då och då.”

David Brooks antyder alltså att det är en svensk standard, att en yrkespolitiker inte får ha några skelett i garderoben. Är det så? Och ännu värre, medverkar en sådan puritansk inställning på politikers privatliv att vi inte får de allra bästa för att styra landet? Eller är det tvärtom, att moralisk resning är en överskuggande egenskap när det gäller att välja de högst styrande i ett land?

Frågorna är många men de självklara svaren är färre. Och på partihögkvarteren kommer blivande toppolitiker att förhöras, utredas och medietränas tills inga synliga skavanker finns kvar.

Jag är rädd att inga av dessa förberedelser kommer att hjälpa. Skandaler kommer att inträffa och avslöjanden kommer att göras. Helt enkelt eftersom de fortfarande är människor, politikerna. Än så länge.

/Mattias Ronge

Uppdatering

Tomas Linnala på e24 skriver tänkvärt att vi har de politiker vi förtjänar.

Som Elaine tidigare beskrev så är många besvikna på den svenska polisen idag. Rapporter om rasistiska tillmälen under polisutbildning har fått sällskap av skriverier om poliser på strippfest och om poliser som drev med en drogpåverkad man intagen på psykakuten.

Det är beklämmande och när Sveriges ordningsmakt, de som ska hålla uppsikt över oss, beter sig på det här sättet blir man nedstämd. Man kan lätt förledas att tro att polisen just den här veckan har tagits över av utklädda Sverigedemokrater, sexmissbrukare och av mobbare.

Så är det givetvis inte. Istället har vi fått ännu ett bevis på att poliser är som folk är mest men med vapen och sämre betalt. Vi ser också ett exempel på ännu en myndighet i stora problem, problem som givetvis blir mediala, precis som Försäkringskassans.

Ett påfrestande faktum när ett bolag eller en myndighet befinner sig i kris är att de negativa nyheterna avlöser varandra. Man hinner knappt hantera ett problem innan nästa uppstår. Man blir reaktiv istället för proaktiv. Bengt-Åke Gustafsson skulle kalla det för pucktvåa.

En sak är säker. Nedlagda förundersökningar är inte det som friar de kritiserade poliserna i allmänhetens ögon. Det gör bara goda exempel i uniform.

/Mattias Ronge

Som UNT avslöjade och som dessutom beskrivs i Expressen, med flera medier, har stjärnbloggare erbjudits skönhetsoperationer av företaget Q-Med i utbyte mot positiva blogginlägg.

När man läser om detta den första gången så förfäras man. Unga kvinnor, förebilder, ska skriva positivt om skönhetsoperationer mot att själva få förstora läppar eller bröst gratis. Kan det bli mer oetiskt? Nej, kanske inte. Kan det bli lika oetiskt? Absolut, hela tiden.

För om vi byter ut skönhetsoperationer mot smink, handväskor och hudkrämer så händer väl det varje dag? Vällästa bloggare får gratis produkter från företag och skriver om dessa.

Här kommer vi in på det spännande ordet etik. Är det oetiska i just det här fallet att det handlar om skönhetsoperationer? Eller är det oetiska att det handlar om smygreklam? Själv tror jag att det är skönhetsingreppet som sticker i ögonen.

Har en bloggare samma etiska ansvar som en traditionell publicist, eller står det bloggaren helt fritt att skriva och göra vad man vill och ta betalt för sina ord på det sätt man känner för? Jag tror att läsarna faller det avgörandet. En lurad kund/läsare blir inte återkommande. Blondinbella har fått en massa kritik för att röra sig i en etiskt gråzon men hon är ändå mer besökt än Lunarstorm.

Är en bloggare som marknadsför produkter som man fått gratis sämre än en veckotidning som gör samma sak? Givetvis inte. Vad gäller fallet med just skönhetsoperationer är det svårt att se en känd veckotidning gå med på samma upplägg även om man gladeligen tar emot högvis av gratisprodukter varje vecka. Att blogga, och dessutom få betalt för det, är nytt. Därmed är bloggarna lättare att kritisera.

Slutligen: Dagens yngre mediekonsumenter behöver inte ha samma syn på vad som är etisk marknadsföring som vi äldre har och det är lätt att glömma bort. Etik är ju inte ett fast värde som orört står emot tidens förändringar, och i samband med att mediekartan ritas om kanske även begreppet medieetik förändrats.

Min egen lärdom är att tidigt lära mina båda döttrar att bli kritiska mediekonsumenter, oavsett om de läser på papper eller på skärm. Först då kan man hoppas att de rynkar på näsan åt slugt marknadsförda näsjobb.

/Mattias Ronge

I samband med TV4:s avslöjande i Kalla Fakta, som visade hur fåglarna plockas levande har många svenska företag fått det hett om öronen. IKEA tar avstånd från dun plockat från levande fåglar (IKEA fick kritik för sitt CSR-arbete förra veckan som vi skrev om här). Åhléns har valt att ta bort dunprodukter ur sortimentet i avvaktan på försäkringar från underleverantörer som vi kan läsa i flera medier, bland annat i Dagens Nyheter.

Kommer detta avslöjande verkligen som en nyhet för ansvariga på bolag som har en omfattande försäljning av produkter som innehåller dun? Faktiskt kan det mycket väl vara så. Jag pratade med en kollega inom modeindustrin som var lika chockad som jag över reportagets innehåll.

De omnämnda bolagen har hittills i stort sett följt samma kommunikationsmall. Att ta avstånd från det inträffade och att be om tid för att ta reda på hur det står till längre ner i leverantörskedjan.

En del säger att inget bolag kan lämna hundraprocentiga garantier, som här i Expressen. Man ger därmed sken av att det i en omfattande distributionskedja är omöjligt att garantera sina produkter i samtliga led. Man vädjar till att journalister ska förstå att bolagens ansvarsområden inte kan sträcka sig till Indonesiens mörkaste skogar. Vi skrev här att bolagens CSR-arbete saknar roder.

Inblandade pr-konsulter och krisrådgivare som ger sina kunder rådet att försöka begränsa bolagens egna ansvarsområden borde tänka en gång till. Detta fungerade för tio år sedan. Kanske. Idag förutsätter vi att bolagen tar ansvar för sina produkter och det ansvaret börjar och slutar inte i butiken, inte innanför landets gränser, inte innanför EU, utan ansvaret måste tas globalt. Över hela tillverkningsprocessen och hela distributionskedjan.

Det är uppenbart att dun från levande fåglar är mer kostnadseffektivt för industrin eftersom man kan plocka de levande fåglarna fyra gånger och den döda fågeln endast en gång. Men verkligt kostnadseffektivt är att gå igenom bolagets produktions- och distributionskedja ur ett kommunikationsperspektiv innan kriserna uppstår.

/Mattias Ronge

Vi som arbetar på pr-byrå är vana att agera spökskrivare åt uppdragsgivare. Vi hjälper till med budskaps- och argumentationdokument och skriver debattartiklar.

Ingen tror att Barack Obama skriver alla sina tal själv. Han skulle inte ha tid med det. Ingen tror att Barack Obama förbereder sina nyckelbudskap själv, att han testar dessa, omformulerar, finslipar. En hel stab är upptagna med sådana uppgifter. Ingen som är insatt i hur näringsliv och media fungerar tror att beslutsfattare skriver sina egna debattartiklar. De är rekryterade för att styra och utveckla sina bolag, inte för sina stilistiska egenskaper.

Men vad gäller sociala medier och hur beslutsfattare och politiker samtalar där är reglerna ännu inte skrivna i sten. Är det samma sak när man använder en spökskrivare för en debattartikel, som att använda en spökskrivare på twitter? Åsikterna går isär och ämnet är hetare än någonsin sedan Mona Sahlin, som första partiledare, börjat twittra, vilket uppmärksammas från olika bloggar bland annat Signerat Kjellberg och Deepedition och oss själva.

Ytterst kanske det handlar om samtalets helgd. Man vill veta vem man pratar med, oavsett om det är i telefon eller på nätet. Å andra sidan, kan man då begära att politiker ska vara med på Twitter? Att de ska hinna skriva ett tiotal korta inlägg per dag? Eller är det bättre att de har spökskrivare som berättar vad de gör, för att man därmed faktiskt kommer så nära dessa upptagna beslutsfattare som det är möjligt? Ska det då tydligt framgå att man använder en spökskrivare eller dödar det intresset? Liana Evans skriver intressant om spökskrivarfenomenet här.

Frågorna är fler än svaren. Och kanske är det så enkelt att förväntningarna, både från beslutsfattarna och från intresserade och kunniga användare, inte har hunnit möta en gemensam verklighet. Just nu trevar politikerna sig fram på dessa nya sociala forum. Förhoppningsvis kommer man snart ha mer koll på HUR man ska använda sig av de olika tjänsterna än ATT man ska göra det. Om inte förr så när valkampanjerna sätter igång på allvar.

/Mattias Ronge

När Spotify lanserades var jag inte ensam om att tänka: den här tjänsten är för bra för att vara sann. Men steg för steg har jag tvingats omvärdera min syn på skivbolag som stela och rädda. När jag intervjuades i Dagens Media framhöll jag Spotify som en av pr-flipparna år 2008. Senast i veckan betonade jag i detta inlägg, att musikindustrin är bättre på att presentera lagliga alternativ till illegal nedladdning än vad filmindustrin är.

Vad som varit genialt (och sannolikt orättvist) är att Spotifys framgångar också varit skivbolagens framgångar. Det har inte gått att undantagslöst kritisera skivbolagsbranschen för att vara rigida och bakåtsträvande, inte när vi hade Spotify. Om Spotify var Springsteen blev skivbolagen lite som E-street Band, uppskattade, men i bakgrunden.

Men E-street Band var inte redo för framgångarna vilket vi kan läsa i exempelvis e24. De blev rädda. De vill dra sig tillbaka och plötsligt hamnar de i fokus, plötsligt får de allt strålkastarljus men i fel sammanhang.

Nu ska det införas restriktioner mellan länder och artister och låtar ska tas bort från tjänsten. Jag skrev i ett tidigare inlägg att skivbolagens stängsel inte håller filmer ute. Det samma gäller för musik. Den stora frågan är omfattningen av restriktioner från skivbolagen, i den här artikeln i DN låter det som att Spotify vill framhålla att det är business as usual som gäller. Tror att det blir svårt. Tror att många kommer tänka som Fred Forsell.

Det talades helt nyss om att Spotify snart kan nå mobilen vilket skulle vara en enorm fördel jämfört med dagens tjänst. Men när skivbolagen nu ändrar i själva grunderbjudandet, att lagligt kunna lyssna på all musik till ingen eller ringa kostnad, spelar en mobil applikation en underordnad roll. Kommunikationsmässigt begår skivbranschen nu harikiri, trots att Spotify själva så klart inte kan framföra den kritiken av rädsla för repressalier.

Många har spekulerat i vem som skulle bli Spotify-dödaren, alltså vilken aktör som skulle putta ner Spotify från tronen. Nu vet vi. Det blev skivindustrin. Grattis.

/Mattias Ronge

Tack alla ni som röstat på oss i bloggtävlingen YABA. Om du inte röstat, gå gärna in och lägg din röst på oss eller någon av de andra bloggarna.

Storbolagen får allt oftare kritik för sitt CSR-arbete och att du arbetar aktivt och har en uttalad strategi, betyder inte att man är immun mot kritik. I veckan var det IKEAs tur att kritiseras i en norsk granskning, bland annat i E24. IKEA brukar annars lyftas som ett gott exempel av oberoende granskare.

Att IKEA nu ställs i skamvrån kan ses som ett kvitto på 1) CSR är inget man någonsin blir färdig med. Arbetet med ansvars- och förtroendefrågor har ingen slutpunkt och 2) Inget bolag kan någonsin garantera att de alltid gör allt rätt i alla led överallt i verksamheten.

Vad som däremot går att garantera är transparens i verksamheten. Att visa öppet vad man står för inom CSR, vad man vill uppnå, och att kommunicera åtgärder och mål på ett tydligt sätt. Om man är ärlig i sitt CSR-arbete så är man tacksam när felaktigheterna hittas. För då får man en chans att rätta till felen.

I en helt annan bransch har Adobe, programvaruföretaget, vänt helt på begreppet kritik genom sin kampanj Dear Adobe. Där inbjuder man arga kunder att skriva av sig sin ilska kring bolagets produkter. Varje kommentar börjar med “Dear Adobe…”. Här hittar ni 100 toppfrågor. Adobe visar därmed att man har humor och självinsikt, att man tar kundernas ilska på allvar och man får en bra informationskälla för sin produktutveckling.

Tänk om de stora bolagen kunde visa samma öppenhet kring sitt CSR-arbete. Tyvärr är inga svenska bolag där idag, inte ens det goda exemplet IKEA. När vi igår gick upp på IKEAs sajt för att hitta mer information kring den norska rapporten fanns där inte ett ord om den.

/Mattias Ronge, Kjell Legernaes Stradvise