“Rena kennelklubben” lyder folkhumorn kring direktörer som nu “pudlar” i parad för sina mångmiljonbonusar, fantasipensioner och allmänna trixande i en egen ekonomisk gräddfil mitt i krisen.

Jag vet inte vilka kommunikationsrådgivare SEB:s Annika Falkengren, AMF Pensions  Christer Elmehagen eller Tredje AP-fondens Kerstin Hessius har haft under de senaste veckornas stormande.

Men om ni tittar på TV-inslagen ovan så tror jag ni, liksom jag, inte blir alltför imponerade.

De har haft fingrarna i syltburken, som jag skriver om här,  och går ur historierna med ordet “girighet” intatuerat i pannbenet och i flera fall förlorar de också pengarna.

En slentrianmässigt utförd “pudel” som en universallösning på folklig kritik och vrede kan till och med förvärra det hundliv bonusdirektörerna nu upplever. För den innebär helt enkelt ett underskattande av människors intelligens. Folk förstår ju att direktörerna med glädje hade behållit alla pengar - om de inte avslöjats “mitt i akten”.

“En bra pudel” ska innehålla en rejäl ursäkt, en acceptabel förklaring till det som hänt och en trovärdig plan för att förhindra att liknande fel upprepas.

Exempel på “bra pudlar” är Ingvar Kamprads handskrivna ursäkt till personalen om nazismen under hans ungdomstid, Gudrun Schymans framträdande om sin alkoholism i en morgonsoffa och Jan O Karlsson (pudelbegreppets upphovsman) när han avstår sin statsrådslön och krälar i stoftet för SVT:s Jarl Alfredius.

I samtliga fall ber de berörda om ursäkt och de förklarar sig. Att Kamprad skulle “återfalla” till nazism faller på sin orimlighet, Schyman tar in på ett alkoholisthem och Karlsson fortsätter jobba gratis som biståndsminister.

Riktigt usla pudlar är Ludmila Enqvists “Förlåt-mig-brev” till svenska folket när hon hade dopat sig för att vinna en bob-tävling och riksdagsman Jan Emanuel Johanssons nyligen efter försöken att göra fantasiklipp på sina fastigheter.

Vän av moral kommer kanske inte att gilla detta, men mitt råd hade varit att styrelseordföranden i SEB, AMF Pension och 3:e AP-fonden hade tagit hela den mediala smällen för bonusar och pensioner och låtit sina direktörer slippa “kennelklubben”. Att förklara att du är värd ersättningar på över 100 miljoner, som i Elmehagens fall, är snudd på omöjligt även för retoriska storstjärnor av Obamas och Churchills kaliber. 

Genom pudlarna har de, faktiskt ganska mycket i onödan, inte bara fått bära hundhuvudet utan dessutom blivit personliga symboler för mänsklig girighet. Frågan är om deras personliga varumärken någonsin helt och hållet kan återupprättas - tänk på ABB-chefen Percy Barnevik, vår kanske största industriella företagsledare innan han släpades i gruset efter sin pensionsskandal.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om kommunikation och bonusar.

SEB:s “Falkengrens-kris”, AMF Pensions chefsbonuskris, Volvoledningens bonusförslag mitt i varsel och nedskärningar samt Lars G Nordströms fantasilön på 900.000 har alla en gemensam nämnare. Låt oss kalla den “lose-lose”:

Fantasilönelyft och bonus dras tillbaka - som små kladdiga fingrar ur en syltburk.

Kvar står ertappade “girigbukar”, med skammens rodnad brännande på kinderna. De har blivit av både med dusören och äran.

Också spåren tillbaka i tiden förskräcker: ABB:s chef Percy Barnevik fick hela sin fantastiska yrkeskarriär krossad och tvingades avgå från Investor efter pensionen på cirka 900 miljoner 2002, trots att han senare betalade tillbaka cirka 550 miljoner.

Skandias Lars-Erik Pettersson har tillbringat större delen av detta årtionde i rättsprocesser efter det första bonusklippet på uppemot 100 miljoner år 2000 och de efterföljande skandalerna med miljardbonus till ledningen, lägenhetsrenoveringar osv. 2007 friades han, men är idag en märkt man.

Men är den allmänna bilden av de giriga direktörerna helt rättvis?

Jag tycker inte det. Hur många som läser detta skulle handen på hjärtat självmant avstå från högre lön, en vinstbonus eller en bättre pension?

Alldeles för litet ansvar läggs på bolagens styrelser som sätter lönerna för VD och accepterar den högsta ledningens bonusprogram.

Det var SEB:s ordförande Marcus Wallenberg som på bolagsstämman talade om ett “marginellt lönelyft”. Två miljoner eller 28 procent på ett år - marginellt? Som jag sade i radions P4 på söndagen: Hur ser i så fall ett rejält lönelyft ut?

Men här får SEB:s VD Annika Falkengren ta hela smällen i en tuff TV4-intervju.

Om kunderna flyr riskerar hon jobbet. I TV:s Rapport i fredags sade jag att om jag hade varit en av de varslade SAAB-arbetarna som hade SEB så hade jag bytt bank direkt.

Världen är som bekant inte rättvis och Falkengren talar säkert sanning när hon säger hur bittert hon ångrar att det blev så fel.

Många frågar - vad tänker de med? Kunde man inte på så svindlande höga nivåer som SEB:s ledarskikt representerar ha förutsett den kraftiga reaktionen?

Jag tror det här finns en psykologisk process där PR-konsulter med krishantering som specialitet kan spela en mycket stor roll. Tänk själva: Vilken informationsdirektör säger med glädje till sin högsta chef: “Jag tycker du ska avstå från lönelyftet, det kan sticka i ögonen!”. i värsta fall riskerar han/hon det egna jobbet.

Men om fristående konsulter, med erfarenhet och integritet, hade tagits in redan när styrelsen hade sin beslutsprocess så är jag övertygad om att skandalen kunnat undvikas. De hade säkert sagt: Just nu, i den här krisen, så är det helt fel tajming.

Sådana här proaktiva genomlysningar görs allt mer när det gäller CSR (Corporate Social Responsability).

Vi på Ronge Kommunikation får ofta i våra krishanteringar hantera situationer där budskap måste fram för att motivera obekväma beslut. Det är inte utan att jag ibland tänker att vissa beslut aldrig borde ha tagits.

Jag skulle vilja föreslå alla styrelser i åtminstone börsbolag att använda PR som ett verktyg att slippa “lose-lose”-läget där det förskräckliga ordspråket lätt slår in: “Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om samhälle och politik.

Det är Alla hjärtans dag, fåglarna kvittrar utanför fönstret och min fru och jag förbereder en fin middag tillsammans.

Det känns som helt fel dag att skriva om Gömda-affären, som bara rymmer tragedi och förlorare och som nu har fått nytt stoff. Mia i Gömda har trätt fram och brutit sekretesskyddet, vilket resulterat i hittills 14 helsidor i Aftonbladet. Idag, lördag, med förstasidesrubriken: “Mias bevis för att boken Gömda är sann”.

Samtidigt säger Liza Marklund i en ny jättekrönika i Expressen (där hon åter får betalt för att skriva i egen sak, förra gången skrev jag om här) att hon nu äntligen kan ta bladet från munnen när Mia brytit källskyddet. Där fortsätter Marklund sin smygande reträtt från det tidigare lögnaktiga: “detta är den sanna berättelsen om Mia” till att “Mia står för sin historia. Jag står för min roman”
Simsalabim har “en sann berättelse” förvandlats till “en roman”.

Jag lade mig i den här historien långt efter det att bloggvärlden börjat rasa för att jag tyckte att media teg för att skydda Liza Marklund på grund av rent kameraderi. Jag skrev om det i den här bloggen där titeln var: “Är bloggarna de nya granskarna?”

Så småningom bröt debatten ut också i traditionella media, vilket var precis det jag ville. För min del handlade det aldrig om att vara tvärsäker om rätt eller fel i hela fallet, däremot var det ju uppenbart att Gömda inte var “en sann historia”, vilket Marklund efter lång tystnad också tillstod.
När Aftonbladets chefredaktör Jan Helin idag skriver: “Liza Marklund har i allt väsentligt varit tyst, med hänvisning till källskydd” så är det inte sant. Hon har kommenterat i medier som hon kunnat kontrollera (en devot “intervju” i Expressen, sin krönika i Expressen, en Expressenchatt, i Newsmill med mer) och besvarat det hon velat. Det som varit obekvämt att tala om har hon undvikit med hänvisning till källskyddet.

Vad är då det nya i scoopet som Aftonbladet presenterar? Viktigast är att vi får veta att Mia fick asyl i USA på grund av hot mot henne och hennes familj. Men gör det hennes berättelse mer sann? Amerikanarna kan väl rent logiskt inte ha gjort en mer uttömmande undersökning och haft mer på fötterna än myndigheterna i Oxelösund? De litade på deras (eller kanske andra uppgiftslämnares på ännu högre nivå) uppgifter. Bland myndigheterna finns Kommunen och Försäkringskassan. Vem har förtroende för Försäkringskassan i dessa dagar eller ens för 25 år sedan? Inte jag i alla fall.
Jag är kort sagt inte imponerad. Trätan om rätt eller fel lär fortsätta.

Det viktiga och beklämmande är att det är så tydligt att Aftonbladet slirar när tidningen låtsas att den inte har tagit ställning. 14 sidor talar sitt tydliga språk - hur många kommer “Sanningen om gömda”-författaren Monica Antonsson att få? Tidningen har också tagit stenhård ställning mot bloggvärlden i “Gömda-affären”.

Så här säger Jan Helin i Dagens Media: “Jag tycker att det är tänkvärt hur drevet har farit iväg åt ett håll, och drivits av en slags upphetsning över att vi nu äntligen har medborgarjournalistik och bloggar som styr upp mediernas skumma intressen. Det är inte riktigt så. Det här är en komplex historia”.
Så här skriver Aftonbladets reporter Kristina Edblom:
“Sedan Mia i går trädde fram i Aftonbladet kokar på nytt diskussionen i bloggar och på forum som Flashback och Familjeliv.
När tidningen hamnat i pappersinsamlingen fortsätter ni er envetna mangling.
Rykten, fakta, vilda fantasier, kvalificerade gissningar och rena lögner.
Allt blandas huller om buller – med en gemensam önskan att komma åt oss i media”.

Smaka på Helins ord “medborgarjournalistik”. Associera “medborgargarde”. Associera “lynchmobb, pöbel och drev”. Då har ni tonläget i Marklunds PR-konsult Niklas Lövkvists inlägg på Newsmill där han rasade mot att traditionella medier tog intryck av bloggvärlden, som jag skrev om här.
Aftonbladet och Expressen (som ju under hela denna affär på nyhetsplats varit en bastion för Liza Marklund) vill stenhårt försvara journalisternas monopol på att beskriva sanningen. Helin menar att journalister måste “vidimera” sina uppgifter. Jag tycker det räcker med att titta på alla fel och fejker som varit i kvällstidningar under årens lopp för att inte sätta sig på höga hästar mot bloggare. Helin kallar genomgående det som hänt för ett “bloggdrev”. Jag kan efter 14 år på båda kvällstidningarna intyga att det “drevet” är en västanfläkt jämfört med kvällstidningarnas: Det kan gälla Malm, Sahlin, Rosengren, Freivalds, you name it.

Att Aftonbladet just idag tänker lyssna på bloggvärlden känns därför extra falskt och insmickrande.
Det här är speciellt tråkigt eftersom jag uppfattar Helin som den idag mest resonerande och moderna chefredaktören, en Bo Strömstedt i vår tid. Han borde hitta ett bättre tilltal till bloggvärlden och inte med ryggmärgen försvara journalisternas medieenvälde.
Idag stavas Media och Makt Marklund.

/Paul Ronge
Andra skriver intressant om aftonbladet, expressen, marklund, pr-konsulter“>medier och samhälle.

Uppdatering 1: Här är Monica Antonssons svar på Mias nya uppgifter.

När media snuvades på tolvtaggaren

Lisa Bjurwalds stora klavertramp i DN igår (se inklippt citat), då hon utsåg Hillary Clinton till USA:s första kvinnliga utrikesminister och “glömde bort” både Condoleeza Rice och Madeleine Albright kunde ha passerat som ett slarvfel, enligt principen “shit happens”.

Men den “fina tidningen” försökte mygla och smygkorrigera på nätet istället för att ärligt erkänna tabben och rätta. Först efter påstötningar lade den i slutet till att den rättat ett faktafel (med inte vilket).

Genast var bloggosfären, Deepedition som första bloggare och Billy McCormack som först på Twitter, där och stack hål på bubblan. DN.se:s redaktionschef Charlotta Friberg tvingas förklara sig här i Medievärlden och saken blev naturligtvis större än om DN hade låtit bli att mygla.

Detta är ett litet exempel. Ett större är Liza Marklund- affären som Marklund själv först, med benäget bistånd från sina mäktiga kompisar i traditionella medier försökte tiga ihjäl, men där bloggosfärens kraft slog hål på på den taktiken.

Det är helt enkelt inte som förr för den tredje statsmakten: Bloggosfären har nu tummen i ögat på de traditionella medierna och klarar de inte granskningen så får de dansa på glödande kol.

Kommer att tänka på bevakningen av Ericsson, (och här kommer en disclaimer: jag arbetar av och till med Ericsson) som i veckan hyllades för sitt fantastiska resultat, 3,9 miljarder trots finanskrisen. VD Carl-Henrik Svanberg framtonar genomgående som en mycket skicklig företagsledare som, genom nedskärningarna med 5000 personer, också visar beredskap för framtiden. Aktien rusar 12 procent, analytikerna gör vågen  och för att göra triumfen än större faller Nokia med 10 procent dagen efter.

 För bara drygt ett år sedan rullades Ericsson i tjära och fjädrar av vissa affärsjournalister.  Företaget hade inte koll på sin internkommunikation och var usel i den externa kommunikationen, skrev de. I E24 utlystes en nättävling: Vem får gå först av ledartrojkan Carl-Henric Svanberg, Michael Treschow och Henry Sténson?

DN:s börskommentator Pia Gripenberg påstod tvärsäkert den 23 november 2007 i papperstidningen att Ericsson “gjort fel”  i informationsgivningen på en kapitalmarknadsdag i New York och skulle fällas av Stockholmsbörsens ansvarsnämnd.

Ungefär samtidigt skrev bland andra DI och E24, med stöd från “sanningsvittnet “ och analytikern David Halldén på Chevreaux att Svanberg redan var avsatt.

E24:s reporter Andreas Cervenka erbjöd sig, under rubriken “Sluta snyfta Svanberg” att åka ut till Kista med pappersnäsdukar till den stackars Ericssondirektören.

Flera namnkunniga reportrar hade alltså riktigt duktigt fel, men ville inte erkänna det. Gripenberg skrev inte ens en notis om att Börsen faktiskt inte fällde Ericsson. Cervenka och Isacson har inte med ett ord berört hur det kunde bli så fel med den tvärsäkra nyheten att Svanberg var avsatt och levde på lånad tid.

De båda senare har faktiskt inte berört Ericsson alls sedan, ungefär som två kumpaner som har kört i diket och är för stolta för att erkänna det och ringa efter bärgningsbilen.

Jag har under mina 20 år som journalist och 10 år som PR-konsult aldrig sett en liknande come back för ett personligt varumärke som för  Carl-Henric Svanbergs. Efter att ha roterat i torktumlaren och varit så ifrågasatt är han nu starkare än när han efterträdde Curt Hellström.

Då fanns inte bloggosfären med den kraft den har idag. Men tänk om även då idoga bloggare - med kunskap om näringslivet - hade ropat “kejsaren är naken?” när traditionella medier spekulerade och fick fel.

Visst, det finns mycket trams och smörja och en del rättshaverister i bloggosfären, men de bloggar som är vassa är riktigt bra. Alla seriösa marknadsaktörer och kommunikatörer bör lära sig bloggosfären och hur sociala medier fungerar. Nästa gång är det kanske er tur att jagas. Bloggarna, tillsammans med god krishantering, kan då bli era bästa vänner.

/Paul Ronge

Här skriver andra intressant.

Humpty, Dumpty sat on a wall
Humpty Dumpty had a great fall
All the kings horses and all the kings men
Couldn’t put Humpty together again

Jag tror det är fler än jag som, i den enligt Jan Guillou så illiterata bloggvärlden, känner igen den gamla engelska barnramsan.
Precis som med barnramsans ägg, som kraschade i backen, tror jag det är svårt för Liza Marklund att nu göra sin halva pudel hel. Hon har varit alltför halstarrig, alltför prestigeladdad för att erkänna det som för nästan alla är uppenbart: Gömda bygger inte på en sann berättelse utan på en falsk berättelse.

Jag var på Neos debatt idag om Liza Marklund. Den var oerhört intressant och arrangörerna lovar att den kommer att kunna ses på webben.
Där sade Andreas Ekström, kulturjournalist på Sydsvenskan i ett inlägg som rev ned applåder ungefär så här:

”Man kan skriva en bok om Pearl Harbor och ändra vad folk åt eller vilka stridsflygplan som användes, men man kan inte skriva en historia om Pearl Harbor där japanerna inte anfaller.”

I debatten, både i panelen och bland publiken fanns namnkunniga journalister: Lena Mellin på Aftonbladet, Cecilia Hagen och Peter Kadhammar från Expressen, Annika Widebeck som gjorde inslaget från Oxelösund och Lennart Ekdal från TV4 och många fler.
I publiken fanns folk från Oxelösund, bland andra Mias son Michael Hjortsberg som lidit stor skada av böckerna. Varken Marklund, Piratförlaget eller Marklunds PR-konsult Niclas Lövkvist vågade vara där och försvara sig.

Jag gav mig in i den här debatten från början - trots att den inte angår mig och trots att jag alltid gillat Liza Marklund - för att jag ansåg att media teg och höll Liza om ryggen.
Det gäller inte längre. Spjället är öppet och debatten rasar nu för fullt både på kultur och nyhetssidor, precis som jag ville. Nu tycker jag inte det längre finns fog för kritik mot “gammelmedia” (usch för begreppet).

Men det är tack vare bloggarna det blev så.
Och då rasar Marklunds PR-konsult Niclas Lövkvist mot just “gammelmedia” för att de tog intryck av bloggvärlden: “Ett litet gäng som är väldigt aktivt och tongivande i smutskastningen” som Liza Marklund säger i Expressen idag. Lövkvist jämför med ett gäng demonstranter som står utanför Aftonbladet och skriker. Hans och hans uppdragsgivare Liza Marklunds förakt mot bloggarna, som i de flesta fall också är läsare av hennes böcker, är monumentalt.

Återstår då frågan om deras krishanteringen har varit god. Den kritiseras idag hårt på nätet. Jag har som krishanterare i PR-branschen sällan sett en sämre utförd krishantering:

När kritiken uppstod borde Marklund ha lyssnat, rannsakat sig själv och framför allt tänkt efter vilka delar av Monica Antonssons kritik det kunde finnas fog för: “Kan det finnas offer för det jag och Mia skrivit?” Och: “Vad kan jag göra för att ställa till rätta?, kan jag tala med dem? Ska jag konfrontera Mia igen om uppgifterna, har jag blivit lurad?”

Formulär 1 A i krishantering är att du anstränger dig för att rätta till och be om ursäkt om någon drabbats.
Marklund lät istället arrogant tiden gå och krisen växa. När hon till slut insåg att Monica Antonssons bok inte gick att tiga ihjäl gjorde hon en halv pudel. Istället för att dränka brasan hällde hon fotogen på den. Hon väckte fler frågor än hon besvarade.

Och nu öser Marklund och hennes konsult förakt över bloggvärlden, “pöbeln”: “Jag är väldigt illa berörd av det hat och den illvilja som rasar på nätet”, säger Marklund i Expressen.

Nu återstår för Marklund bara maktspråk och gammaldags makthavarteknik. Att utnyttja sin ställning på Expressen och hoppas att de flesta läsare inte har “bloggkoll”. Att skriva på DN Debatt (ska komma imorgon), men själv vägra att ta debatten i SvT Debatt, TV4 Nyhetsmorgon och i andra forum.
Här skriver Resumé om Marklunds vägran att medverka i SvT Debatt.
Hennes varumärke som den stora svenska journalisten jämte Jan Guillou som är ärlig, rättfram och på de utsattas sida är skjutet i sank.

Ungefär det här tänker jag säga på SvT Debatt, dit jag är inbjuden just som expert på krishantering, i morgon kväll.

Kvar blir bara en mångmiljonär som sitter på Spanska Solkusten och skriver bästsäljande kioskdeckare.
Jag tror inte det är vad Liza Marklund vill med sitt liv.
Det är sorgligt alltihop.
Humpty, Dumpty sat on the wall…

/Paul Ronge

marklund, guillou, pr-branschen, krishantering“>Andra skriverintressant.

Uppdatering 1: Eva Westerberg bloggar också från Neo och länkar till filmen från debatten som nu finns. Rappt, Eva!

Uppdatering 2: TT:s Carl Cato skriver intressant i bland annat DN Kultur idag om Neo-debatten och att “Gömda-Mias” son Michael kommer med en egen bok.

Uppdatering 3: Janne Josefsson i intressant AB-intervju inför SvT Debatt ikväll.

Uppdatering 4: Sydsvenskans kulturchef Per Svensson skriver mycket intressant och informativt om “Gömda” idag.

Nu har juristen/journalisten och TV4:s förra “etikorakel” Trond Sefastsson fått sin dom - han fälldes för mutbrott.

I en intervju för Lars Adaktusson i TV8 säger han att det är tveksamt om han kommer att överklaga domen eftersom han då får leva med “soppan ett halvår till”.

Den juridiska domen är ändå en smekning jämfört med den moraliska och yrkesmässiga domen: Sefastsson har sannolikt gjort sig omöjlig både som jurist och journalist. Om jag var han skulle jag överväga emigrering och en ny karriär som biodlare i Grekland.

Den viktigaste lärdomen av Sefastsson-fallet är att det är oerhört svårt att värja sig mot misstankar om att utnyttja sin ställning som journalist när man extraknäcker, det må vara som jurist eller som medietränare. Journalisten har en extrem maktposition. Och borde givetvis bevakas mycket hårdare än vad som sker idag.

När jag efter drygt 20 år som reporter för tio år sedan tog klivet över till PR, medieträning och krishantering var mitt första utspel i Resumé att journalister inte ska medieträna och att PR-folk som jag inte ska syssla med journalistik. Det var 1998 f.l (före länkandet) så Johan Såthes stort uppslagna intervju med mig finns nog bara i något gammalt dammigt arkiv.

Medieträning skulle ju kunna användas lika väl för att muta till sig pengar som juridisk hjälp: “Låt mig medieträna dig för 45 tkr så bjuder jag in dig till min talkshow”. Eller: Låt mig “medieträna dig så kan jag ju självklart inte granska dig och din företagsskandal i mitt nyhetsprogram, det vore ju jäv”.

Den här debatten måste hållas vid liv när vi nu får en ny generation mediemänniskor som gärna beskriver sig med en bukett med titlar: “journalist, författare, debattör, PR-konsult”.’

PR-konsulterna Lars-Ola Nordqvist på Comvision och Heinz Paul på Connect PR har skrivit utmärkt om detta ämne i Journalisten.

Den flitiga bloggaren Jonas Morian tycker annorlunda. Och PR-konsulten Jerry Silfwer föreslår en kompromiss: frilansjournalister ska kunna medieträna.

Här följer mina förslag till gränsdragningar efter mer än 30 år i “branschen”:

Journalister ska aldrig medieträna eller ta PR-uppdrag. Däremot kan frilansjournalister (och anställda med arbetsgivarens tillstånd) skriva i kundtidningar (köpta media), vara moderatorer och i olika sammanhang berätta hur journalister tänker, hur man värderar nyheter och så vidare.

PR-konsulten ska aldrig ta journalistiska uppdrag i oberoende media, men kan skriva i kundtidningar, skriva krönikor (vilket ställer moraliska krav att du inte gynnar uppdragsgivare), samt vara moderator.

Inga vattentäta skott alltså. Journalister och PR-folk kan mötas och konkurrera på arenor som kundtidningar och moderatorsuppdrag. Men den oberoende journalitiken, som är beroende av sin trovärdighet hos allmänheten , ska hållas ren från PR-folk.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Jerry Silfwer har uppdaterat med ett inlägg där han uppmanar till debatt kring frågan. Posta gärna egna synpunkter här i kommentarsfältet eller på Silfwers inlägg.

Updatering 2: Niclas Strandh och Sofia Mirjamsdotter tar upp diskussionen i sin veckorapport på Same Same But Different. En blogg som rekommenderas varmt, inte minst för veckorapporterna.