Alltsedan min och Björn Hägers debatt pÃ¥ Bokmässan, “När skjutjärnsjournalisten anfaller”, som beskrivs i denna blogg, har vÃ¥r diskussion fortsatt. Bara “slagfältet” har växlat - bloggkommentarer, Twitter och Facebook.

Jag hävdar att en stor del av journalisternas bristande trovärdighet hos allmänheten stÃ¥r att söka i inställningen att “ändamÃ¥len helgar medlen”, eller som Häger skriver i sin bok Reporter: “Det är tillÃ¥tet att ljuga”. Det ljugs ganska glatt, framför allt frÃ¥n kvällspress och sÃ¥ kallade granskande program, för dem som ska “sättas dit”: Goliat, den definierade skurken, som ska schavottera i vÃ¥r tids stupstock - massmedia.

Ibland ljugs det till och med för tittare, lyssnare och läsare, vilket alla som inte är journalistromantiker nog har klart för sig.

Idag fick jag ett trÃ¥kigt kvitto för sanningen i denna tes. Aftonbladet lanserar “scoopet” att tidningen och Robert Aschberg “avslöjar” att politiker lÃ¥ter sig bjudas pÃ¥ “mutmiddagar”. Inte nog med att politikerna “avslöjas”, de fÃ¥r ocksÃ¥ moloket vandra frÃ¥n tillställningen, utan att ens ha fÃ¥tt smaka pÃ¥ gourmetmenyn, rapporterar Aftonbladet glatt.

Vilket tarvligt, lågt och i grunden värdelöst reportage! Ljug som journalistisk affärsidé! Sedan fortsätter det med att reportrarna Richard Aschberg och Elisabeth Marmorstein avslöjar en exposé av resor, middagar etcetera som ska visa att de folkvalda är mutade.

Intressant är att journalister leder ligan när det gäller mutmiddagar. Jag var i branschen i över 20 år, den journalist som ville kunde äta gratismiddagar när som helst. Politiker på kongress fick kanske två drinkbiljetter, strikt ransonerade. Journalister kunde få en knippe att stoppa i fickan. Att avstå från bjudresor handlade bara om man (vilket jag alltid gjort) jobbade på rika och stora medier. Antalet journalister som låtit sig bjudas på så kallade mutresor på fattigare medier är nog betydligt större än antalet politiker.

Richard Aschberg, som jobbade samtidigt med mig i många år på Aftonbladet, vet ju att jag har rätt. Han borde ta ett personligt ansvar, som senior reporter, mot att skriva sådant här trams.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin borde som utgivare skämmas över att ha tillÃ¥tit publiceringen av det här “scoopet”.

Politiker har rätt att träffa folk och att bli bjudna till och med på riktigt fina middagar och tillställningar. Minst lika stor rätt som den tredje statsmaktens journalister som här fullständigt excellerar i dubbelmoral och självgodhet.

När jag diskuterade Mona Sahlins resa till Micael Bindefelds födelsedagsfest på Mallorca handlade det om något helt annat - varumärkesvård och vilken image Mona Sahlin vill ha om hon ska få chansen att bli statsminister 2010.

Den goda middagen, champagnen, glädjen och festen har jag aldrig missunnat henne!

/Paul Ronge

PS: tycker att Makthavare.se som också finns på Twitter borde granska och avslöja journalisters förhållande till gratismiddagar, bjudningar och gratisdrickande. Varför inte börja med Aftonbladet och Expressen?

Så har då den engelska politikerskandalen med kostnadsersättningar för bland annat porrfilmer, kristallkronor, byxpressar och trädgårdsskötsel formligen exploderat med talmannen Michael Martins avgång. Tala om att fälla en tolvtaggare, Martin är den första engelska talman som tvingas från sin post på 300 år!

Historien får britterna att rasa - mitt i brinnande finanskris avslöjas hur politiker fingerfärdigt skott sig med fantasifulla upplägg som ibland tangerat det bedrägliga - som att begära ersättning för räntor för redan betalda hus. Politikerföraktet frodas och fler huvuden lär rulla.

Över till Sverige: Mona Sahlin fick vänta i 12 år  på att bli socialdemokraternas ordförande på grund av en Tobleroneaffär, som också verkar ha skadeskjutit henne hårt. Jag tycker visserligen vi journalister då piskade upp en storm i ett vattenglas, men sprängkraften i symboliken kring chokladen, blöjorna, de sent betalda dagisräkningarna och alla P-böter ska inte underskattas.

Nu menar jag att en av de viktigaste frÃ¥gorna för svenska politiker som vill bli valda till Europaparlamentet den 7 juni är att dra ner pÃ¥ sminket, stajlandet och inställsamma “välj mig”-affischer och tänka till: Varför röstar bara cirka 40 procent av svenskarna i EP-valet? Kan det möjligtvis ha att göra med att folk (ganska klokt faktiskt) ser att när politiker kommer nÃ¥gra hundra mil frÃ¥n sina väljare sÃ¥ är det skattefria schablonersättningar pÃ¥ upp till 100.000 kronor i mÃ¥naden som hägrar, medan det svenska EP-politiker hittills uträttat i Bryssel är minimalt? Och varför ska jag dÃ¥ traska till valurnan - vad ligger det i det för mig som väljare om jag hjälper till att göra Gunnar Hökmark, Marita Ulvskog, Marit Paulsen eller  Ella Bohlin till EP-miljonärer? Jag kommenterar de tvÃ¥ sistnämnda kandidaternas reklamfilmer här i Dagens Media. 

Jag skrev om de skattefria schablonersättningarna här (första gången gjorde jag det faktiskt i Expressen i mitten på 1990-talet).  Även då vägrade politikerna kommentera och vissa (som Maj-Britt Theorin och Maj-Lis Lööv vill jag minnas) valde att koppla bort mobilsamtalen. Nu har Expressen tagit upp tråden igen och visar alltså att ingenting hänt på 15 år!

Hanne Kjöller på Dagens Nyheter gillar inte alls att Expressen återigen avslöjar hur EP-politiker skor sig och väljer att raljera.

Jag har hittills bara sett tvÃ¥ kandidater kommentera schablonrofferiet. Gunnar Hökmark, Moderat, som avfärdar ämnet som en “ickefrÃ¥ga” och Gudrun Schyman som svarade mig pÃ¥ Twitter sÃ¥ här: “Rofferi o korruption inom EU-systemet vittnar mÃ¥nga om. Det borde rensas upp rejält. MÃ¥nga mörkar. Hökmark ocksÃ¥”.

Är detta dÃ¥ en “ickefrÃ¥ga”, som Hökmark, och ocksÃ¥ DN:s maktkramare Hanne Kjöller, tycks mena?

Jag tycker det räcker med att peka på Mona Sahlin och den engelska talmannens öde. Och EP-ersättningarna är värre eftersom de är kvittolösa. Gör du mindre kan du stoppa mer i fickan. En extra resa för att möta väljare belastar din privata plånbok!

Begär av det parti och den kandidat du tänker rösta på att de agerar mot de kvittolösa schablonersättningarna. Precis som i alla moderna företag och som i svenska riksdagen ska ersättning ske mot kvitton. Hävdar politikern att det är onödig byråkrati kan du ju peka på när de ville fastställa vinkeln på krökningen av bananer eller försöker förbjuda svenskar att snusa.

Observera: Detta handlar inte om någon vulgär avundsjukekampanj. För min del får de gärna dubbla EP-politikernas löner. Men de ska vara transparanta och skattepliktiga. Och ersättningar ska betalas mot kvitton. Så tar man bort möjligheter till mygel som är politikerföraktets främsta grogrund.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik och samhälle.

Så har krutröken kring vårens kriser skingrats.

LO-basen Wanja Lundby-Wedin sitter kvar, vingklippt och luggsliten. Räkna med frostiga hälsningar när hon råkar partiledaren Mona Sahlin på nästa möte för Socialdemokraternas verkställande utskott.

AMF:s avgångne VD Christer Elmehagen försökte det omöjliga: Att förklara varför han var värd 104 miljoner kronor i pension - direkt från krisdrabbade  pensionärers pengar. Nu återstår sannolikt en förnedrande juridisk process där en skadeskjuten Lundby-Wedin kommer att göra allt för att kräva tillbaka pengar.

SEB:s VD Annika Falkengren tappade både ansiktet och pengarna. Hon tvingades avstå lönelyftet på två  miljoner kronor, pudlade i TV 4 och har ändå en lång uppförsbacke att tvätta bort stämpeln som girig  direktör. Fortfarande återstår frågan om kommunikationsdirektören Odd Eiken - som uppenbarligen ser som sin viktigaste uppgift att INTE kommunicera, åtminstone inte med media - har kvar jobbet efter en fullständigt urusel krishantering. 

Själv har jag haft så mycket att göra med medierådgivning och krishantering att jag inte hunnit blogga på flera veckor.

 Vad lär vi oss av kriserna?

Det viktigaste: Kommunikationsexperter måste in redan när besluten ska fattas. Då kan en styrelse, som vill belöna sin VD med bonus och pensionsförmåner, verkligen väga in hur beslutet kan komma att uppfattas av omvärlden. Hade detta skett i SEB:s fall är jag övertygad om att både Marcus Wallenberg som mörkade påslaget för aktieägarna och Annika Falkengren hade kunnat förmås inse att tajmingen för lönelyft på flera miljoner kunde vara bättre än mitt under brinnande finanskris.

Är det nÃ¥gon gÃ¥ng ett företag har nytta av externa experter sÃ¥ är det i ett sÃ¥dant läge. Det kräver stort mod av en informationschef att säga till sin högsta chef och VD: “Du, jag tycker du ska avstÃ¥ lönelyft i det här läget.” Han eller hon riskerar att hamna i onÃ¥d och kanske till och med förlora jobbet.

Lättare  dÃ¥ att säga: “Jag har tagit in en konsult som tycker du bör avstÃ¥ frÃ¥n pengarna för att värna ditt personliga varumärke. Ska vi diskutera detta?”

Jag har tidigare skrivit att styrelser måste ta sitt ansvar. Handen på hjärtat: Skulle du tacka nej till ett erbjudande om högre lön, bonus eller bättre pension? Det är arbetsgivaren som ska hålla igen. I direktörernas fall har styrelseordförande huvudansvaret.

Hade det skett i SEB och AMF Pension så hade kriserna kanske helt kunnat undvikas.

Men människor gör fel, katastrofer händer och kriser kommer alltid att uppstå.

Då bör en kris hanteras i den här ordningen :

1. Börja med att fördomsfritt analysera vad som hänt, gå inte direkt i försvarsställning.

2. Undersök snabbt om någon drabbats och vilka skador som skett. Åtgärda dem direkt.

3. Nu är det dags att möta media, som tidigare fått besked att de måste avvakta medan ni analyserar det som hänt och åtgärdar eventuella skador. Till media reder man ut vad som hänt, tar på sig skuld om det är rimligt och pekar på andra faktorer som orsakat krisen.

4. Efter analys återkommer man med besked till media vad man gör varaktigt för att en liknande kris inte ska uppstå igen. Då har man satt tryckförband på krisen och såren kan läka.

5. Man bygger på denna nya grund förtroendefulla relationer med sin personal, kunder, leverantörer och andra omvärldsaktörer samt media.

Låter det lätt? Det är det inte. Men just detta mönster följer all framgångsrik krishantering under senare år.

SÃ¥ smÃ¥ningom, om kunder tillÃ¥ter, kanske jag kan ge exempel…

/Paul Ronge

 Andra skriver intressant om krishantering och politik.

Dagens Nyheter redovisar idag i en DN/ Synovate-undersökning nya katastrofsiffor för Mona Sahlin.

Hennes popularitet har minskat med 15 procent sedan förra mätningen i september i fjol. Det är nu till och med lägre nu än när hon valdes till socialdemokraternas partiledare i mars 2007. Bara två av 10 tycker att hon som statsminister bäst skulle leda Sverige och företräda landet utomlands. Motsvarande siffra för Fredrik Reinfeldt är två av tre - för ett halvår sedan var duellen mellan ärkerivalerna jämn!

Undra på att moderaternas partisekreterare Per Schlingman triumferar.

Bloggaren Henrik Axelsson talar om ett “(s) i fritt fall” och menar att den senaste klantigheten i raden var att hävda att utnämningen av “olyckan Baylan” var enhällig - det satte istället fingret pÃ¥ motsättningarna i partiet.

Jag tror att Mona Sahlins ökenvandring började med den olycksaliga karusellen kring “de rödgröna”, där Sahlin först ville regera bara med miljöpartiet, för att sedan av starka partikrafter tvingas ta med även vänsterpartiet. Detta skrev jag om här den 5 december 2008, under rubriken “Om att trampa i klaveret och fastna med foten“.

Genast blev nÃ¥gra “gammelsossar” skogstokiga och pÃ¥stod att det jag och andra drev var en “Mosa Mona-kampanj”, det bemötte jag här under rubriken: “Vem hatar Mona”. Där skrev jag ocksÃ¥:

“Sahlin mÃ¥ste ha undermÃ¥liga eller fega rÃ¥dgivare, annars hade inte den rödgröna röran om vem som ska regera med vem kunnat inträffa.”

Läget är mycket allvarligt för Sahlin, att vrida klockan tillbaka går ju inte. Men hur hon ska vinna mittenväljarna - framgångsreceptet för Obama, Blair och alla andra framgångsrika ledare - med vänsterpartiet i regeringsalternativet övergår mitt förstånd.

Att Per Nuder lämnar riksdagen och lovar att inte kandidera 2010 kan tolkas som att han lämnar alla drömmar om partiledarposten, som rutinerade ekoreportern Inger Arenander spekulerar i här.

Å andra sidan stannar Nuder i det mäktiga verkställande utskottet. Skulle det fortsätta gå illa för Sahlin blir Nuder nu en än mer obunden kritiker.

Efter det senaste halvårets ras borde Sahlin se över sin rådgivarstab - vilka bollar hon med, hur kompetenta är de och hur ärliga är de? Antingen bär hon själv hela ansvaret för att oppositionspolitiken hittills varit så misslyckad och då är situationen ohjälplig. Eller så har hon lyssnat för mycket på fel personer och då kanske läget kan förbättras.

Den värsta sortens “rÃ¥dgivare” för alla partiledare är hejaklacken, lismarna och hycklarna. Aftonbladets debattredaktör Lotta Gröning tycker att kappvändarna i partiledningen borde avgÃ¥:

“Politiken är inte ärlig”, skriver hon med Ã¥rets hittills kanske värsta underdrift.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Distriktsordföranden om Sahlins försvagning.

Uppdatering 2: Mina och andras råd till Sahlin i Aftonbladet.

Andra bloggar intressant om politik och samhälle.

Det är Alla hjärtans dag, fåglarna kvittrar utanför fönstret och min fru och jag förbereder en fin middag tillsammans.

Det känns som helt fel dag att skriva om Gömda-affären, som bara rymmer tragedi och förlorare och som nu har fÃ¥tt nytt stoff. Mia i Gömda har trätt fram och brutit sekretesskyddet, vilket resulterat i hittills 14 helsidor i Aftonbladet. Idag, lördag, med förstasidesrubriken: “Mias bevis för att boken Gömda är sann”.

Samtidigt säger Liza Marklund i en ny jättekrönika i Expressen (där hon Ã¥ter fÃ¥r betalt för att skriva i egen sak, förra gÃ¥ngen skrev jag om här) att hon nu äntligen kan ta bladet frÃ¥n munnen när Mia brytit källskyddet. Där fortsätter Marklund sin smygande reträtt frÃ¥n det tidigare lögnaktiga: “detta är den sanna berättelsen om Mia” till att “Mia stÃ¥r för sin historia. Jag stÃ¥r för min roman”
Simsalabim har “en sann berättelse” förvandlats till “en roman”.

Jag lade mig i den här historien lÃ¥ngt efter det att bloggvärlden börjat rasa för att jag tyckte att media teg för att skydda Liza Marklund pÃ¥ grund av rent kameraderi. Jag skrev om det i den här bloggen där titeln var: “Är bloggarna de nya granskarna?”

SÃ¥ smÃ¥ningom bröt debatten ut ocksÃ¥ i traditionella media, vilket var precis det jag ville. För min del handlade det aldrig om att vara tvärsäker om rätt eller fel i hela fallet, däremot var det ju uppenbart att Gömda inte var “en sann historia”, vilket Marklund efter lÃ¥ng tystnad ocksÃ¥ tillstod.
När Aftonbladets chefredaktör Jan Helin idag skriver: “Liza Marklund har i allt väsentligt varit tyst, med hänvisning till källskydd” sÃ¥ är det inte sant. Hon har kommenterat i medier som hon kunnat kontrollera (en devot “intervju” i Expressen, sin krönika i Expressen, en Expressenchatt, i Newsmill med mer) och besvarat det hon velat. Det som varit obekvämt att tala om har hon undvikit med hänvisning till källskyddet.

Vad är då det nya i scoopet som Aftonbladet presenterar? Viktigast är att vi får veta att Mia fick asyl i USA på grund av hot mot henne och hennes familj. Men gör det hennes berättelse mer sann? Amerikanarna kan väl rent logiskt inte ha gjort en mer uttömmande undersökning och haft mer på fötterna än myndigheterna i Oxelösund? De litade på deras (eller kanske andra uppgiftslämnares på ännu högre nivå) uppgifter. Bland myndigheterna finns Kommunen och Försäkringskassan. Vem har förtroende för Försäkringskassan i dessa dagar eller ens för 25 år sedan? Inte jag i alla fall.
Jag är kort sagt inte imponerad. Trätan om rätt eller fel lär fortsätta.

Det viktiga och beklämmande är att det är sÃ¥ tydligt att Aftonbladet slirar när tidningen lÃ¥tsas att den inte har tagit ställning. 14 sidor talar sitt tydliga sprÃ¥k - hur mÃ¥nga kommer “Sanningen om gömda”-författaren Monica Antonsson att fÃ¥? Tidningen har ocksÃ¥ tagit stenhÃ¥rd ställning mot bloggvärlden i “Gömda-affären”.

SÃ¥ här säger Jan Helin i Dagens Media: “Jag tycker att det är tänkvärt hur drevet har farit iväg Ã¥t ett hÃ¥ll, och drivits av en slags upphetsning över att vi nu äntligen har medborgarjournalistik och bloggar som styr upp mediernas skumma intressen. Det är inte riktigt sÃ¥. Det här är en komplex historia”.
Så här skriver Aftonbladets reporter Kristina Edblom:
“Sedan Mia i gÃ¥r trädde fram i Aftonbladet kokar pÃ¥ nytt diskussionen i bloggar och pÃ¥ forum som Flashback och Familjeliv.
När tidningen hamnat i pappersinsamlingen fortsätter ni er envetna mangling.
Rykten, fakta, vilda fantasier, kvalificerade gissningar och rena lögner.
Allt blandas huller om buller – med en gemensam önskan att komma Ã¥t oss i media”.

Smaka pÃ¥ Helins ord “medborgarjournalistik”. Associera “medborgargarde”. Associera “lynchmobb, pöbel och drev”. DÃ¥ har ni tonläget i Marklunds PR-konsult Niklas Lövkvists inlägg pÃ¥ Newsmill där han rasade mot att traditionella medier tog intryck av bloggvärlden, som jag skrev om här.
Aftonbladet och Expressen (som ju under hela denna affär pÃ¥ nyhetsplats varit en bastion för Liza Marklund) vill stenhÃ¥rt försvara journalisternas monopol pÃ¥ att beskriva sanningen. Helin menar att journalister mÃ¥ste “vidimera” sina uppgifter. Jag tycker det räcker med att titta pÃ¥ alla fel och fejker som varit i kvällstidningar under Ã¥rens lopp för att inte sätta sig pÃ¥ höga hästar mot bloggare. Helin kallar genomgÃ¥ende det som hänt för ett “bloggdrev”. Jag kan efter 14 Ã¥r pÃ¥ bÃ¥da kvällstidningarna intyga att det “drevet” är en västanfläkt jämfört med kvällstidningarnas: Det kan gälla Malm, Sahlin, Rosengren, Freivalds, you name it.

Att Aftonbladet just idag tänker lyssna på bloggvärlden känns därför extra falskt och insmickrande.
Det här är speciellt tråkigt eftersom jag uppfattar Helin som den idag mest resonerande och moderna chefredaktören, en Bo Strömstedt i vår tid. Han borde hitta ett bättre tilltal till bloggvärlden och inte med ryggmärgen försvara journalisternas medieenvälde.
Idag stavas Media och Makt Marklund.

/Paul Ronge
Andra skriver intressant om aftonbladet, expressen, marklund, pr-konsulter“>medier och samhälle.

Uppdatering 1: Här är Monica Antonssons svar på Mias nya uppgifter.

Lika som bär: MAD:s X & Y och Calle & Mona?

Mitt i bloggosfären har kvittret ökat så att det slår lock för öronen. Going mad anyone..?

Kvitter är översättning av engelskans Twitter som är ett mikrobloggforum där politiker trängs med en stor mängd  “vanligt folk” och där allt mÃ¥ste kunna sägas inom 140 tecken. Det länkas hejvilt och genom bland annat bit.ly sÃ¥ kortas länkarna sÃ¥ att de ryms.

Jag har varit uppe nu nÃ¥gra veckor som paulronge och slÃ¥s av hur snabb och smart diskussionen ofta är och hur generösa alla är, bÃ¥de med tekniska tips och förmedlande av kunskap. Jag skrev första gÃ¥ngen om fenomenet här i bloggen “It takes two to twitter.

Där vädjade jag till Mona Sahlin, första partiledaren pÃ¥ plats, att börja “adda”, det vill säga följa dem som följde henne, för att visa att hon inte bara ville utnyttja Twitter för att basunera ut sin politik utan ocksÃ¥ lyssna pÃ¥ andra. Flera “twittrare” hakade pÃ¥. Och nu, efter bara nÃ¥gra dagar, sÃ¥ följer Mona Sahlin faktiskt fler än jag gör. Bra!

Nästa frÃ¥ga är: Kommer hon att svara pÃ¥ frÃ¥gor eller synpunkter frÃ¥n andra “kvittrare” som undrar över exempelvis energipolitiken och behovet av kärnkraft, eller om hon har problem med den rödgröna röran?

Jag skickade en liten hälsning till henne i fredags som såg ut så här:

“@msahlin Jag och @byBalsam delar samma känsla: “Äntligen fredag”. Hur är det med dig, Mona? Nöjd med energidebatten?#svpt” (svpt stÃ¥r för: svenska pÃ¥ twitter).

Jag fick inget svar och det är naturligtvis helt okej. Sahlin har säkert viktigare saker för sig än att surra med mig en fredagskväll. Men om hon fÃ¥r ett antal inlägg frÃ¥n olika hÃ¥ll under lÃ¥t säga en mÃ¥nads tid och inte svarar nÃ¥gon genom att trycka pÃ¥ “reply” nÃ¥gon enda gÃ¥ng, sÃ¥ blir det allvarligt. DÃ¥ bevisar hon ju att hon inte läser inläggen och är ointresserad av vad Twitter-mÃ¥lgruppen tycker.

DÃ¥ kan jag tänka mig att lansera parollen: “Mona, sluta megafÃ¥na” pÃ¥ Twitter. Ryms jättebra inom 140 tecken.

Jag blev intervjuad av TV4:s Anders Pihlblad förra veckan och fick frÃ¥gan vad jag tycker om partiernas Obamamani - det vill säga att försöka härma hans internetsuccé här i Sverige. Jag svarade: De fÃ¥r gärna inspireras, men inte kopiera. Att peka med hela handen och säga: “Följ mig” fungerar i ett JantebefriatUSA, men knappast här där inte ens personvalen har blivit riktigt accepterade.

En svensk partiledare som leker Obama riskerar att bli som i skämtet om den norska räkan som blir ratad av trÃ¥laren och i vredesmod hojtar “Jej är en hummer, jej är en hummer!”

Roligast just nu på Twitter är att Carl Bildt (@carbildt) i skrivande stund har 80 som följer honom, men själv följer han bara en - Mona Sahlin! Varför? Är det skuggpolitik? Vill han etablera en skuggregering? Är han hemligt kär? Vad har Mona som vi andra inte har? Lämnar hon hemliga spår som i Da Vincikoden? Jag kommer att tänka på spionerna X & Y i gamla MAD som följdes åt som ler och långhalm och försökte förgöra varandra med list och bomber. Vem är Bildt - är han X eller Y?

Skulle bli jättetacksam om ni, läsare av bloggen och av Dagensps.se kunde dela med er av teorier om detta maniska (moniska?) Sahlinintresse från Carl Bildt?

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik och media.

Kvittret ökar i bloggosfären

Twitter, Jaiku, Bloggy.se, Nanoblogg, nu kommer mikrobloggandet på bred front.

Själv har jag nu varit uppe pÃ¥ Twitter i nÃ¥gra veckor och fÃ¥tt nya vänner, samt en del “nygamla” frÃ¥n bloggosfären. Magnus Ljungkvist och Jonas Morian har idag laserat “twixdagen” (ordvits pÃ¥ twitter och riksdagen) som en uppvärmning inför Almedalsbloggen. Där har man järnkoll pÃ¥ twittrande politiker. Kort sagt: Kreativiteten sjuder.

Här är fördelarna med mikrobloggandet på Twitter som jag ser dem:

• En rasande snabb konversation och diskussion med andra i realtid, där längden begränsas till 140 tecken..

• Möjligheten att via exempelvis bit.ly förkorta länkar gör att det fullständigt sprakar av läs/&Youtube-tips.

• Utbudet av politiskt aktiva, samhällsorienterade och tekniskt avancerade användare är stort jämfört med genomsnittet i bloggosfären.

• Du kan följa nyhetsflashar frÃ¥n Al Jazeera, BreakingNewsOn, themediaisdying och sÃ¥ vidare.

Tydligt inspirerade av Obamas framgÃ¥ngar (”s we can” som Sahlin sa pÃ¥ socialdemokraternas vÃ¥rdkonferens i VästerÃ¥s) har partierna invaderat Twitter. Mona Sahlin är den första partiledaren pÃ¥ plats.

Debattens vågor har gått heta om hon har en spökskrivare eller inte. Jag tycker som Deepedition att det är mindre viktigt än huruvida hon följer någon också och inte bara trumpetar ut sitt eget budskap. Här får Mona Sahlin utomordentligt bra Twittertips. Men hur ska hon kunna lära från dem om hon inte följer någon?

När detta skrivs har kändisar som exempelvis Sahlin och Linda Skugge bara “followers” och inga “following”. Jag kan inte tänka mig att följa nÃ¥gon som inte lyssnar pÃ¥ andra pÃ¥ Twitter, eftersom just tvÃ¥vägskommunikationen är hela poängen.

Snälla kändisar, ta nÃ¥gra sekunder pÃ¥ er och “adda” de som följer er! Det är god ton, det kommer att bli ruskigt lärorikt  och det betyder inte att ni behöver hänga över datorn hela tiden för att kolla “replies”.

Det är som allt annat i den kommunikativa världen: TV, dator, mobiltelefon, I-pod, det  finns alltid en avstängningsknapp.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om Twitter och politik

Vilken hund bör Barack Obama välja åt sina döttrar? Det var frågan Patti Hansén ställde i P3 Morgonpasset Helg. Jag rekommenderade bland andra raser en kinesisk nakenhund, eftersom en dotter är allergisk och eftersom Obama måste stärka relationerna med det stora landet i öst. Eller en amerikansk bulldog som är snäll och tolerant mot främlingar, vilket kan bli en nystart i amerikansk utrikespolitik.
Men egentligen tror jag att det är en dålig idé att köpa en hund. Barack Obama får tillräckligt att göra utan att behöva ta ut en hundvalp varannan timme. Dock, för väljarsiffrorna i ett presidentval är det bevisligen bra att tala hund. Hundar engagerar väljarna.
Och kanske är det en vägvisare också för våra svenska partiledare inför valet 2010?
I så fall föreslår jag att Reinfeldt skaffar en Napolitansk Mastiff. De är bestämda hundar, som alltid ser allvarliga ut. Reinfeldt har ju fått kritik för att le och skratta för lite. Bredvid en Mastiff kommer han alltid att vara den glade.
Mona Sahlin kan skaffa en Collie. En Collie är expert på att få även de mest bångstyriga fåren att rätta in sig i skocken och det kan behövas både inom det egna stora partiet och i samarbetet med MP och V.
/Mattias Ronge