Så har då den engelska politikerskandalen med kostnadsersättningar för bland annat porrfilmer, kristallkronor, byxpressar och trädgårdsskötsel formligen exploderat med talmannen Michael Martins avgång. Tala om att fälla en tolvtaggare, Martin är den första engelska talman som tvingas från sin post på 300 år!

Historien får britterna att rasa - mitt i brinnande finanskris avslöjas hur politiker fingerfärdigt skott sig med fantasifulla upplägg som ibland tangerat det bedrägliga - som att begära ersättning för räntor för redan betalda hus. Politikerföraktet frodas och fler huvuden lär rulla.

Över till Sverige: Mona Sahlin fick vänta i 12 år  på att bli socialdemokraternas ordförande på grund av en Tobleroneaffär, som också verkar ha skadeskjutit henne hårt. Jag tycker visserligen vi journalister då piskade upp en storm i ett vattenglas, men sprängkraften i symboliken kring chokladen, blöjorna, de sent betalda dagisräkningarna och alla P-böter ska inte underskattas.

Nu menar jag att en av de viktigaste frÃ¥gorna för svenska politiker som vill bli valda till Europaparlamentet den 7 juni är att dra ner pÃ¥ sminket, stajlandet och inställsamma “välj mig”-affischer och tänka till: Varför röstar bara cirka 40 procent av svenskarna i EP-valet? Kan det möjligtvis ha att göra med att folk (ganska klokt faktiskt) ser att när politiker kommer nÃ¥gra hundra mil frÃ¥n sina väljare sÃ¥ är det skattefria schablonersättningar pÃ¥ upp till 100.000 kronor i mÃ¥naden som hägrar, medan det svenska EP-politiker hittills uträttat i Bryssel är minimalt? Och varför ska jag dÃ¥ traska till valurnan - vad ligger det i det för mig som väljare om jag hjälper till att göra Gunnar Hökmark, Marita Ulvskog, Marit Paulsen eller  Ella Bohlin till EP-miljonärer? Jag kommenterar de tvÃ¥ sistnämnda kandidaternas reklamfilmer här i Dagens Media. 

Jag skrev om de skattefria schablonersättningarna här (första gången gjorde jag det faktiskt i Expressen i mitten på 1990-talet).  Även då vägrade politikerna kommentera och vissa (som Maj-Britt Theorin och Maj-Lis Lööv vill jag minnas) valde att koppla bort mobilsamtalen. Nu har Expressen tagit upp tråden igen och visar alltså att ingenting hänt på 15 år!

Hanne Kjöller på Dagens Nyheter gillar inte alls att Expressen återigen avslöjar hur EP-politiker skor sig och väljer att raljera.

Jag har hittills bara sett tvÃ¥ kandidater kommentera schablonrofferiet. Gunnar Hökmark, Moderat, som avfärdar ämnet som en “ickefrÃ¥ga” och Gudrun Schyman som svarade mig pÃ¥ Twitter sÃ¥ här: “Rofferi o korruption inom EU-systemet vittnar mÃ¥nga om. Det borde rensas upp rejält. MÃ¥nga mörkar. Hökmark ocksÃ¥”.

Är detta dÃ¥ en “ickefrÃ¥ga”, som Hökmark, och ocksÃ¥ DN:s maktkramare Hanne Kjöller, tycks mena?

Jag tycker det räcker med att peka på Mona Sahlin och den engelska talmannens öde. Och EP-ersättningarna är värre eftersom de är kvittolösa. Gör du mindre kan du stoppa mer i fickan. En extra resa för att möta väljare belastar din privata plånbok!

Begär av det parti och den kandidat du tänker rösta på att de agerar mot de kvittolösa schablonersättningarna. Precis som i alla moderna företag och som i svenska riksdagen ska ersättning ske mot kvitton. Hävdar politikern att det är onödig byråkrati kan du ju peka på när de ville fastställa vinkeln på krökningen av bananer eller försöker förbjuda svenskar att snusa.

Observera: Detta handlar inte om någon vulgär avundsjukekampanj. För min del får de gärna dubbla EP-politikernas löner. Men de ska vara transparanta och skattepliktiga. Och ersättningar ska betalas mot kvitton. Så tar man bort möjligheter till mygel som är politikerföraktets främsta grogrund.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik och samhälle.

Valet till Europaparlamentet den 7 juni står i Fokus - i dubbel bemärkelse:

Politiker, tänkare och allehanda experter lägger pannan i djupa veck och funderar på vårt låga valdeltagande.

I tidningen Fokus har de hittills mest intressanta analyserna stått om hur den snitslade banan till makten, härligheten och köttgrytorna i Bryssel kan te sig.

Här analyseras till exempel Junilistan som inspirationskälla och hur partierna myglar med sina provval (följ flera länkar inne pÃ¥ sajten - det lÃ¥nga reportaget är uppdelat i flera “aptitretare”)

Själv har jag i TV4 Nyhetsmorgon med kandidaten Åsa Westlund (S) diskuterat vad politiker kan göra för att öka intresset kring sig själva och valet.

Jag tog fram pennan och skrev tre råd på blocket: Var kaxig, var oväntad, ha humor!

Jag är ganska säker pÃ¥ att en huvudorsak till det usla valdeltagandet är en utpräglad misstro mot EU-parlamentet och vad det betyder för att förbättra svenskarnas vardag. Känslan av att kandidaterna framför allt vill till Bryssel för att fÃ¥ en plats vid köttgrytorna. Att deras möjligheter att pÃ¥verka i ett Europa där ekonomiska stormakter som Tyskland, Frankrike, England, Spanien och Italien dominerar och roffar Ã¥t sig är försvinnande smÃ¥. Där egocentriska “Duracell-Sarkozy“ och excentriska “Se det som en camping”-Berlusconi tar all plats.

Det politikerföraktet är i så fall i högsta grad berättigat.

När jag var reporter pÃ¥ Expressen kring 1995 avslöjade jag de skattefria förmÃ¥ner de svenska EU-politikerna hade. De fick betalt för att flyga reguljärt, men snÃ¥lade sig hem pÃ¥ röda avgÃ¥ngar och stoppade mellanskillnaden i fickan. De fick dÃ¥ runt 40.000 i mÃ¥naden för “omkostnader” som de inte behövde redovisa. Fick rundlig schablonersättning för boende och bodde i kyffen (vart mellanskillnaden hamnade vet ni…) Snacka om det kvittolösa samhället - allt “svart”, men lagligt! Och känslan var: Flytta politikerna nÃ¥gra hundra mil frÃ¥n väljarna och de börjar roffa Ã¥t sig.

Nu har en del förmåner tagits bort och istället har den fasta lönen höjts kraftigt (känns det igen från bonusdebatten?). Även vissa politiker känner olust.

Den enda riktigt uppenbara fördelen med EU är att vi snackar med varandra istället för att ha ihjäl varandra i krig. Och det är i och för sig ingen liten fråga i den ekonomiska recession vi befinner oss i.

Jag tror kort sagt att bästa chansen att vinna ett personval till Bryssel är en inställning av “kick ass” - att vara kaxig och slÃ¥ mot överheten. Att erkänna att man är en liten kämpande underdog i ett cementhäckarnas paradis. Att man kanske inte kan göra sÃ¥ mycket, men att man tänker göra sÃ¥ gott man kan.

Marit Paulsen (FP) är nog det mest lyckade exemplet hittills på en vinnande mix av skarpsinne, distans och humor. Det är inte förvånande att så många litar på henne.

“Pizzabagarkandidaten” Evin Cetin (S) har ocksÃ¥ alla förutsättningar. Hon vill göra arbetsmarknaden i EU mer flexibel och att fler länder än Sverige ska ta emot politiska flyktingar.

En som idag borde ha alla förutsättningar att lyckas i sin personvalskampanj är FI:s Gudrun Schyman. “EU är en gubbhylla, rena slipsparaden”, sade hon senast i Falun.

Hon bloggar, hon finns på Twitter som @gudschy och hon far land och rike runt på valmöten.

Kampanjen har humor: “Skicka mig till Bryssel sÃ¥ är ni av med mig”. Den är kaxig: “Ut med slipsarna, in med högklackat”. Och den är delvis oväntad, eftersom den drivs med sÃ¥ gott humör. Alla fördomar om “bitterfittefeminism” kommer pÃ¥ skam.

“Förskola och äldreomsorg - inte fler hemmafruar”, “Bort med pÃ¥ven frÃ¥n politiken”, “Sätt sexköpslagen pÃ¥ export” och “Säkerhetspolitik för kvinnor” är paroller jag kan leva med, även som övre medelÃ¥lders hyfsat konservativ man.

SÃ¥ fort jag läser om EU (miljardrullningen till jordbruket, gigantiska skrytprojekt, flyttkarusellen mellan Bryssel och Strassbourg) tänker jag fortfarande “kick ass”.

Och det får för min del gärna ske med en riktigt sylvass hög klack.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik och samhälle.

http://www.skickaschymantillbryssel.nu/