Under förra veckan rapporterades det om Spotsave, ett program som gör det möjligt att spara musik från Spotify på din hårddisk, med bibehållen kvalitet. Spotsave arbetar i bakgrunden på din dator efter att du startat den och fungerar, enligt uppgift, mycket effektivt. Från din dator kan du sedan kopiera ljudspår i CD-kvalitet till din iPod, mobiltelefon, eller lägga ut musiken på fildelningssajter.

Men det är inte Spotify som sitter med Svarte Petter, utan det är skivbolagen. Spotify är som bekant den enda verkligt innovativa tjänsten som har skivbolagens medtycke och tillstånd, och skivbolagen har använt Spotify som exempel på hur teknikvänliga man är. Själv har jag som konsult arbetat med lagliga uppstickare inom musik och Internet som uppgett motsatsen.

Men med Spotsave så har plötsligt den som vill ladda ner musik olagligt ett bra alternativ till Pirate Bay (läs mer om rättegången förra veckan på same same but different). Två miljoner ljudspår med bra kvalitet som lägger sig behändigt i listor och mappar. Snyggt, enkelt och utan att behöva “smutsa ner sig” på fildelningssajter.

Den stora skillnaden mellan Spotify med Spotsave och Pirate Bay är att den förstnämnda är en samarbetspartner och inte en motpart i en rättegång.

Det här visar hur svårt det är med upphovsrätt på nätet, dels tekniskt, men även juridiskt. För hur skulle det se ut om skivbolagen helt plötsligt åtalade Spotify för att man med hjälp av den populära tjänsten kan begå olagligheter? Det skulle inte se bra ut kommunikativt. Men om man inte ska åtala en tjänst som kan användas för olaglig nedladdning kan man då, i konsekvensens namn, åtala den andra?

/Mattias Ronge

Intressant om rättegången:

Maria Abrahamsson på SvD skriver här att rättegången borde kunna följas av fler.

På DN Debatt får vi reda på att tre av fyra struntar i lagen om fildelning.

DN skriver också om Ipred-lagens konsekvenser här.

Opassande skriver ett inlägg om fildelning, datalagring och pirater och tar upp en intressant norsk synpunkt i debatten.

Och SvD fortsätter att rapportera om rättegången, som börjar igen under tisdagen.

Några tidigare inlägg som handlar om kommunikation och upphovsrätt:

Musikindustrin tvingar Sverige till rekonstruktion

Åtala filmindustrin för medhjälp

Rättighetsbråk kring Obama-affisch

Skivbranschen gungar i baktakt

Stängsel håller inga filmer ute

Filmindustrin vinner bara i rätten

Rättegången mot Pirate Bay pågår för fullt, om någon till äventyrs har missat det. Åklagaren tvingades ändra åtalsformuleringen redan efter ett dygn. Aftonbladets Lotta Gröning skriver här att kampen mot Pirate Bay är som att slåss mot väderkvarnar.

Svd belyser att Peter Danowsky, skivbolagens jurist i rättegången, bland annat pekar på den uteblivna försäljningen. Men juristen säger också så här: ”The Pirate Bays verksamhet leder till en typskada som innebär minskat intresse för att köpa cd-skivor, minskat intresse för onlineförsäljning, minskat intresse för att skapa lagliga tjänster, säger Danowsky”.

Här har Peter Danowsky fel.  De som ytterst är skyldiga för det minskade köpintresset, intresset att köpa online och intresset för att skapa lagliga tjänster är filmbolagen själva.

För tänk er en verklighet som såg ut så här: Filmbolagen släpper alla filmer i alla format (bio, dvd osv) samtidigt över hela världen. Den som inte vill gå på bio eller gå genom snömodd och hyra en film kan hyra den direkt över nätet.
Och tänk om filmen då kostade tio kronor att hyra för ett dygn.

Kanske skulle det då inte finnas en och en halv miljon svenskar som fildelade. Men detta är givetvis bara spekulationer. Jag kan ju omöjligen veta vad som skulle hända om det kom ett prisvärt och lagligt alternativ för att se nya filmer hemma. För filmbranschen har ju gjort noll och ingenting för att tillfredsställa målgruppens förändrade konsumtionsmönster.

Idag har vi SF Anytime som jag har kritiserat i “Filmindustrin vinner bara i rätten” och i “Stängsel håller inga filmer ute“. På den tjänsten, som jag närmast ser som en provokation (trots att jag igen hyrde en film där igen i förrgår), kostar filmerna det dubbla mot i den vanliga videobutiken. Man tar dessutom en femma för att jag vill betala med kort. Användarna måste till och med betala för att betala. Om inte det tydligt visar hur ointresserade filmbranschen är på att ta marknadsandelar på nätet så vet inte jag vad.

Under mina år som pr-konsult har jag stött på entreprenörer som har försökt göra sina versioner av Spotify. Alla vittnar om samma sak. Skivbranschen och Filmbranschen uppmuntrar nya idéer så länge dessa innebär noll procent risk för dem. En ny laglig musiktjänst, med den svåra uppgiften att ta marknadsandelar på en marknad där en och en halv miljon redan får samma produkt gratis, måste alltså garantera höga intäkter åt industrin. Från början.

Om Pirate Bay döms i rättegången föreslår jag att man i nästa steg åtalar musik- och filmindustrin för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen. För det är ytterst industrins ointresse för förändrade konsumtionsmönster, deras ogina och hotfulla inställning mot privata, lagliga alternativ och deras rädsla för allt nytt som gjort den illegala nedladdningen till en succé.

/Mattias Ronge

Läs också gärna intressanta inlägg av Sofia Mirjamsdotter, Anders Mildner och Mikael Zackrisson om Pirate Bay-rättegången.

Uppdatering

Linus Fremin på Resumé skriver om rättegången här, och hänvisar bland annat till David Orlic, Volontaire.

Taggat på bloggar.se:

pirate bay, spotify, fildelning, upphovsrätt

När Spotify lanserades var jag inte ensam om att tänka: den här tjänsten är för bra för att vara sann. Men steg för steg har jag tvingats omvärdera min syn på skivbolag som stela och rädda. När jag intervjuades i Dagens Media framhöll jag Spotify som en av pr-flipparna år 2008. Senast i veckan betonade jag i detta inlägg, att musikindustrin är bättre på att presentera lagliga alternativ till illegal nedladdning än vad filmindustrin är.

Vad som varit genialt (och sannolikt orättvist) är att Spotifys framgångar också varit skivbolagens framgångar. Det har inte gått att undantagslöst kritisera skivbolagsbranschen för att vara rigida och bakåtsträvande, inte när vi hade Spotify. Om Spotify var Springsteen blev skivbolagen lite som E-street Band, uppskattade, men i bakgrunden.

Men E-street Band var inte redo för framgångarna vilket vi kan läsa i exempelvis e24. De blev rädda. De vill dra sig tillbaka och plötsligt hamnar de i fokus, plötsligt får de allt strålkastarljus men i fel sammanhang.

Nu ska det införas restriktioner mellan länder och artister och låtar ska tas bort från tjänsten. Jag skrev i ett tidigare inlägg att skivbolagens stängsel inte håller filmer ute. Det samma gäller för musik. Den stora frågan är omfattningen av restriktioner från skivbolagen, i den här artikeln i DN låter det som att Spotify vill framhålla att det är business as usual som gäller. Tror att det blir svårt. Tror att många kommer tänka som Fred Forsell.

Det talades helt nyss om att Spotify snart kan nå mobilen vilket skulle vara en enorm fördel jämfört med dagens tjänst. Men när skivbolagen nu ändrar i själva grunderbjudandet, att lagligt kunna lyssna på all musik till ingen eller ringa kostnad, spelar en mobil applikation en underordnad roll. Kommunikationsmässigt begår skivbranschen nu harikiri, trots att Spotify själva så klart inte kan framföra den kritiken av rädsla för repressalier.

Många har spekulerat i vem som skulle bli Spotify-dödaren, alltså vilken aktör som skulle putta ner Spotify från tronen. Nu vet vi. Det blev skivindustrin. Grattis.

/Mattias Ronge

Tack alla ni som röstat på oss i bloggtävlingen YABA. Om du inte röstat, gå gärna in och lägg din röst på oss eller någon av de andra bloggarna.