Samtliga stora tidningar tar idag upp två separata undersökningar från analysföretaget Economist Intelligence Unit och Ledarna (Novus Opinion) som visar att chefer är oroliga över användning av sociala medier på arbetplatsen. Ledarna-undersökningen visar att nästan hälften av cheferna (1091 respondenter) ser användning av sociala medier på nätet som en störande faktor. Allt fler av våra kunder väcker liknande frågor. Hur ska vi förhålla oss till Facebook-användning? hur ska vi förhålla oss till bloggande medarbetare och informationsläckor?

Nu skulle vi kunna raljera över ignoranta chefer som inte förstår kraften i sociala medier. Förresten, det har jag redan gjort. Men trots min kommentar har jag full förståelse för att det här inte är någon lätt fråga att hantera. Det är trots allt en av de större beteendeförändringarna i modern historia, hästlängder framför när var man började gå med en mobiltelefon på fickan på 90-talet.

För att kunna hantera möjligheterna som beteendeförändringen medför måste vi konstatera vad som inte går att förändra. Få arbetsplatser om några har ett förbud mot mobiltelefoner. Medarbetare tar emot och skickar sms under arbetsdagen. Samma mobiltelefon kan idag användas för att socialisera via Facebook eller Twitter, uppdatera sin Wordpress-blogg eller läsa favoritbloggarnas senaste inlägg. Sociala tjänster är inte synonymt med fasta datorer, Internet finns på fickan. Människor bär runt på sitt sociala liv online.

Samtidigt flyttar många arbetsuppgifter online. Kundtjänster som sköttes på telefon blir chattar eller uppsökande service på sociala tjänster, konsumenter kommer med pull-klagomål där företaget måste hitta till klagomålet - på en blogg eller i en forumtråd. Medarbetare som arbetar med utveckling av produkter eller tjänster gör det i en beta-anda där konsumenter löpande kan delta och ge feedback, där utvecklare finner idéer hos entusiaster. Jag är obotlig scifi-romantiker men inte helt verklighetsfrånvänd. Självklart har vi yrken och arbetsuppgifter som är analoga och kommer så att förbli (nåja). Men jag tror att vi måste  se att utvecklingen går mot en värld där en allt större del av våra sociala liv förläggs online, där en allt större del av våra arbetsuppgifter förläggs online.

En del av problematiken med slösurfande och FarmVille-spelande misstänker jag kan lösas när medarbetare får större möjligheter att delta i servicefrågor, affärsutveckling och ambassadörskap online. Om istället arbetsuppgifterna är helt analoga, exempelvis kundtjänst via telefon, blir ofta Internet synonymt med e-post, Aftonbladet.se och Facebook.

Om den sociala utvecklingen online är irreversibel, vilket jag tror den är, om ett företag inte vill genomföra ett totalförbud av användning av sociala tjänster, vilket jag tror att de flesta företag inte kommer att göra; då behöver vi utforma policies och riktlinjer och arbetsuppgifter som gör att vi tar till vara på beteendeförändringen.

Och självfallet ska det finnas tydliga målsättningar om vad medarbetare ska åstadkomma när det gäller arbetsuppgifter och produktivitet. Och självfallet ska företag tillsammans med medarbetarna ta fram riktlinjer om hur sociala tjänster används under arbetstid, riktlinjer som stipulerar att vi inte läcker detaljer om nya produkter eller riktlinjer som säger att vi inte spelar FarmVille eller Mafia Wars på arbetstid. Tydlighet och utbildning kring dessa frågor gör att många krockar och konflikter kan undvikas.

Riktlinjer som säger att medarbetarna inte får uppdatera sin status på Facebook eller svara på en tweet på Twitter tror jag lika lite på som ett mobilförbud. Det finns ingen universalpolicy som går att använda för alla företag eller organisationer, men det finns som så ofta när det gäller ofrånkomlig utveckling en viktig grundbult - hur använder vi utvecklingen istället för att försöka motarbeta den.

Här bjuder jag på en första punkt till er nya sociala medier-policy:

Medarbetare som spelar Mafia Wars på arbetstid får sova med fiskarna.

/Stefan Ronge

På Twitter: @stefanronge

Läs gärna Brian Solis inlägg om “social media guidelines”. För att se hur andra företag tänker när det gäller policies, kolla upp Intel och IBM som har vänligheten att öppet redovisa sina riktlinjer.

Om du ställer dig upp och kastar en sten är chansen stor att du träffar en keynote-presentation om sociala medier. Och i många av alla dessa presentationer framhålls, med rätta, lyssningsaspekten som central i kommunikation på den sociala webben. Rätt använd, menar presentationerna, är den sociala webben en ständigt pågående fokusgrupp, där människor berättar vad de anser om dina produkter eller tjänster. Jag håller med - och har skrivit om verktyg för att lyssna på konversationer online tidigare. Men idag förblir stora, viktiga områden obevakade eftersom de saknar stöd för RSS (Forum) eller saknar sökfunktioner överhuvudtaget (artikelkommentarer på mediesajter).

Gemensamt för forum som familjeliv.se och artikelkommentarer på mediesajter är att de är notoriskt svårbevakade. Vill jag bevaka bloggkommentarer finns det en tjänst för det. Medieartiklar - en tjänst. Bloggar, mikrobloggar, videoinnehåll, bilder, events, bokmärken: check, check, dubbelcheck. För amerikanska forum finns tjänsten Boardtracker men den fungerar inte ens hjälpligt för svenska ändamål. En svensk tjänst som försöker sig på detta är forumsök.se. Sökmotorn baseras på Google-tjänsten (Beta) Google anpassad sökning. Initiativet är lovvärt men sökmotorn hittar inte till inlägg på stora forum som Familjeliv och saknar det viktigaste: stöd för RSS på sökningar.

Alltså: om du arbetar för exempelvis Brio, är intresserad av vad som sägs om barnvagnarna på ett av Sveriges största forum -  Familjeliv.se, kan du inte gå den enkla vägen att göra en sökning på Brio och andra relevanta sökord direkt på Familjeliv för att sedan spara RSS-flödet för sökningen. Av den enkla anledningen att Familjeliv, liksom majoriteten av forum inte har support för RSS på sökningar. Därför är du  tvungen att göra en sökning på Google, välj att söka av enbart domänen www.familjeliv.se i avancerade sökningar, spara adressen till sökningen, gå till tjänsten feedmysearch.com (tjänsten ligger just nu nere), klistra in Google-adressen, spara RSS. Lösningen är långt ifrån optimal.

Ett annat, ofta bespottat område, själva badlands på den sociala webben, är artikelkommentarer på traditionella mediers sajter. Här är aktiviteten febril, här representeras bredare demografier än på bloggar eller mikrobloggar, här blandas grovarbetare med akademiker, här blandas barnvagnstips med varumärkesavrättningar a la carte.

Aftonbladet.se får varje månad 80 000 kommentarer på sina artiklar. Över 2 600 kommentarer per dag. Över 100 kommentarer per timme.

Hur exponerar Aftonbladet alla dessa åsikter? Ett elakt svar är inte alls. På bloggar är vi vana vid att se widgets där de senaste kommentarerna på innehållet dyker upp. På Aftonbladet liksom andra mediesajter göms kommentarerna undan på varje artikel. Och - kommentarerna är, liksom på andra stora mediesajter, inte ens sökbara. Utan att dra för stora växlar på detta undrar jag om inte den anonyma tillvaron medverkar till nivån på kommentarerna. Kackerlackor trivs bäst under stenar.

Vad detta betyder för mediers hushållning med befintliga värden är en viktig framtidsfråga. Bloggen Same Same But Different ställer frågan “Men hur fångas dessa kommentarer upp?” i sin veckosammanfattning. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin väcker själv frågan om hur läsarkommentarer och läsarmedverkan bättre kan utnyttjas. Och viljan att lyfta fram och använda läsarmedverkan finns där.

En annan fråga är vad bristen på tillgänglighet betyder för möjligheterna att använda alla dessa åsikter för att lyssna. Självklart är det hyperintressant för företag att läsa kommentarer på artiklar om företaget eller konkurrenter. Eller andra artiklar där företaget plötsligt nämns i en kommentar. Men hur bevakar vi förekomsten av nyckelord i artikelkommentarer automatiskt? Det går inte. Inte ens genom att spara en RSS-sökning där enbart mediesajten söks av på Google. Google hittar nämligen inte artikelkommentarerna.

När Twitter fortfarande har en begränsad, om än stadigt växande, grupp av användare med yrken där du ofta har ständig tillgång till dator alternativt know-how och möjlighet att utnyttja tjänsten från mobiltelefon; när Facebook fortfarande är en gated community, om än självvald sådan; när bloggläsare fortfarande utgörs av långt ifrån alla samhällsgrupper - då blir kommentarer på traditionella mediers artiklar och inlägg i forumtrådar pusselbitar som saknas för att få hela bilden.

Från att ha doppat tårna i vattnet börjar nu allt fler gå i med hull och hår i ett socialt beteende genom Internet. Det är verklighet. Expressen får varje dygn 2000-3000 kommentarer på artiklar. Familjelivs 125 000 medlemmar skriver cirka 40 000 foruminlägg per dag och på sajten finns cirka 45 miljoner (!) foruminlägg totalt.

En strid ström av värdefullt babbel.

Alltså: När kommer svenska forum in i matchen och lägger till RSS-stöd?
Alltså: När tillåter svenska medier sökningar, med RSS-stöd, på artikelkommentarer? När börjar Eniro och Nyhetr.se indexera artikelkommentarer?

Hittebarnen förtjänar att komma in i värmen.

/Stefan Ronge

På Twitter: @stefanronge

Uppdatering: Johan Ronnestam tipsar om en Netvibes-baserad lösning för att sätta upp en snabb omvärldsbevakning. Min Google Reader/Feedly-lösning hittar ni som sagt här.

Uppdatering 2: Martin Jönsson, redaktionschef på SvD skriver ett mycket intressant blogginlägg på Mindpark.se (en del av 100 inlägg på 100 dagar-satsningen). Just interaktivitet och läsarmedverkan löper som en ryggrad genom inlägget. Utdrag:

“Några år senare sade DN:s nyblivne chefredaktör Jan Wifstrand ungefär samma sak, då om artikelkommentarer till nyhetsartiklar på dn.se. Han talade om “struntpratsdiskussioner” och hävdade att “de läsare som bara vill spy ur sig i största allmänhet gärna får göra det någon annanstans, de skulle inte smutsa ner DN:s spalter”.

Den här hållningen till läsarnas röster och deltagande har dessvärre levt kvar på alltför många håll under en alltför stor del av decenniet.” Läs hela inlägget på Mindpark. Måsteläsning.

Twitters framfart är en katalysator i alla hänseenden. Kanske är det just rollen som firestarter, de sociala nätverkens Janne Boklöv, som har varit mest betydande - gigantisk tillväxttakt till trots. Twitter har vant oss att vi kan få den information vi behöver sekunden efter den postats. Om jag undrar varför ett stort rymdskepp skymmer solen är det Twitters realtidssök som ger mig de snabbaste svaren. Om jag undrar varför semesterhotellet i Aten skakar? Twitter.

Traditionella sökmotorer har blivit snabba på att indexera information. Men inte i realtid. Nära men ingen cigarr. Google känner Twitters realtidsvarma flås i nacken, Facebook och nyligen lanserade Microsoft Bing likaså. Därför är det inga konstigheter att Bing, Google, Friendfeed och Facebook samtliga antingen testar varianter på realtidssök eller aviserat planer på olika former av realtidssök.

En katalysator.

Många har vant sig vid att lugnt vattna blommorna och klippa gräset i den inhägnade community som vi kallar Facebook, lägga till någon gammal kollega eller gymnasieflamma, visa babybilder för sina Facebook-”vänner”. Men så kom Twitter. En plats där du kan bli följd av eller följa vem som helst. En plats där det inte är någon vits att vara om du inte är intresserad av att lyssna på vad andra har att säga eller om du väljer att låsa dina uppdateringar för nyfikna ögon. Och Facebook tittade storögt på. Och Facebooks CEO Mark Zuckerman visste att den inhägnade communityn, likt ön i teveserien Lost, var på väg att mista sin harmoniska tillvaro.

Facebook har nu aviserat att man inom kort låter användare välja om man vill posta ett inlägg för hela världens ögon eller bara för sina vänner. En inhägnad borttagen. Och man meddelar att det kommer att vara möjligt att följa vem som helst (och bli följd tillbaka  -Twitter någon?), bli ett fan av någon och se det som personen delar med sig av (enbart det publika innehållet förstås). Ännu en inhägnad som rämnar. Allt innehåll som görs publikt kommer också att bli sökbart i en ny sökfunktion.

En katalysator.

En del, som högprofilerade sociala medier-experten Robert Scoble tror att Facebook begår ett misstag. Han menar att människor i allt större utsträckning söker privata sfärer på Internet. Han kan ha rätt i sin trendspaning, men jag tror ändå att valmöjligheten är bra, Facebook-användaren har fortfarande alla möjligheter i världen att hålla sitt innehåll privat.

Men en sak är glasklar: med förändringarna blir Facebook betydligt mer intressant ur ett företagsperspektiv. Företag kan redan idag hålla igång en konversation med medlemmar på egna eller andras Pages eller Groups, men att fånga upp ett klagomål på en uppkoppling som inte fungerar, ett försenat tåg (hej SJ) eller en mobiltelefon som inte håller vad den lovar är inte lika lätt. Inte när det sker bakom låsta dörrar. När nu Facebook ger användarna möjligheten att välja om man göra sitt innehåll publikt eller inte (går att välja per statusuppdatering) öppnas den här dörren på glänt.

Facebooks två miljoner svenska användare är naturligtvis i ett kundrelationshänseende betydligt mer intressant än Twitters (enligt uppgifter som cirkulerar) 75 000 dito. Men det återstår att se hur de Facebook-användare som inte är pottränade med Twitter kommer att reagera på sin nyfunna frihet.

/Stefan Ronge

Twitter: www.twitter.com/stefanronge

Uppdatering:

Emanuel Karlsten, redaktör på Dagen.se, berättar i ett blogginlägg om Dagens arbete med att skapa närvaro och dialog genom Facebook. Rekommenderad läsning.

Okej: så jag konstaterande här att svenska ungdomar inte finns på Twitter. Nu bekräftas min ogrundade uppfattning av hårda fakta. Enligt färsk statistik från Nielsen Netview Report har MySpace-generationen väldigt låg representation på mikrobloggen.

Den allra största gruppen är, inte oväntat, 35-49 åringar. Gruppen utgör 40 procent av alla unika besökare.

Ungdomar finns alltså, hårddraget, inte på Twitter. Om vi nu helt förmätet ger Twitter en charmkurs, en The Game för Twitter, vilka är huvupunkterna för att attrahera unga användare?

1. Var är Blondinbella?

Du behöver auktoriteter. Det handlar om gammaldags auktoriteter som kändisar och nya auktoriterer som bloggare. Du erbjuder en, ibland fiktiv, ibland reell känsla av att komma närmare sin idol. Även om @britneyspears inte svarar på din tweet så finns hon där och berättar ofiltrerat (eller via en PA) om sin vardag. Du behöver de nya auktoriteterna som kanske redan har en nära dialog via bloggen, MySpacesidor, Facebooksidor och fancommunities.

Lösning: @blondinbella, @kenza, @lindsaylohan….

2. What have you done for me lately?

Vad erbjuder du ungdomar, förutom ett par A-listekändisar (Ashton Kutcher, Britney Spears etc) och en mängd b-listekändisar (MC-hammer…)? Rätt lite.

• De kan inte lyssna på musik (direkt i app eller på Twitter) samtidigt som de uppdaterar sin status (se MySpace, Facebook)
• De kan inte på ett direkt sätt visa vilka de är - mer än genom en begränsad bio - (vilken musik man gillar, grupper man tillhör, klädmärken, teveserier etc etc)

Lösning: Det är svårt. Du har ett framgångsrikt koncept, att göra om gränssnitt och funktioner på twitter.com för att attrahera ungdomar kan få negativa effekter. Du skulle kunna jobba mer på att synliggöra vilka grupper man tillhör (låna konceptet från FB). Ungdomar (och vuxna) vill känna tillhörighet. I antropologi pratar man ofta om tribes, klaner som delar intressen och åsikter. Du skulle också kunna tillåta fler länkar i bion (lånar från FriendFeed). Länkar till MySpace, FB-sida, blogg etc. En mer ungdomstillvänd Twitter-app skulle kunna vara ett annat sätt för dig att attrahera ungdomar.

3. Spela hard to get

Om de inte är intresserade - låt dem vara. Gå iväg till ett hörn, sippa på din drink, låtsas som ingenting. Till slut, när de ser hur populär du är bland de äldre kommer de över till dig. Och när de kommer låtsas som du inte bryr dig, se uttråkad ut, prata vidare med den där 35-åringen som är så intresserad. Du kommer att se hur de blir galna av att ditt ointresse. Till slut kommer ungdomarna farande mot dig i massor.

/Stefan Ronge (32 år)

Uppdatering 1: Richard Gatarski skriver bra om ungdomars onlinenärvaro på Skolmarknad.info, en blogg för alla som är intressrade av skolrelaterad markndsföring.

Uppdatering 2 (20090809): De senaste veckorna har bloggare och medier turats om att uppmärksamma det som jag skriver om i detta inlägg och här, ungdomars frånvaro på Twitter. Läs mer på Mashable: Teens Don’t Tweet. Rekommenderar också läsning av flitige (och unge - 14 år) mikrobloggaren Gustav Holmströms blogginlägg, där han berättar om hur majoriteten i hans bekantskapskrets använder webben för sociala syften.

Jag pratar med Jon Goland, tidigare kollega, nu ansvarig på TU Framtid. En röd tråd i samtalet är värdeförskjutningen som tycks ha skett under senare tid när det handlar om vilken information som människor väljer att dela med andra. Under dokusåpornas gyllene era, där Big Brother tog utvecklingen längst, var offentligt utfläkande av det privata något fult. Något som ungdomar eller en obildad underklass fick ägna sig åt medan resten beklagade sig över cirkusen. När Facebook slog igenom stort i Sverige under 2007 skedde det i en tid när dokusåporna började tyna bort från tablåerna, vanliga människor byttes ut mot kändisar i de såpor som fortfarande hankade sig kvar.

Statusuppdateringarna på Facebook blev en första inträdesport för offentliggörandet av den inre monologen (jag är sjuk, ledsen, peppad, tycker si eller så). Sedan kom möjligheten att kommentera statusuppdateringar på Facebook och mikrobloggformatet, som i Sverige först fick fäste genom mikrobloggstjänsten Jaiku, omvandlade den inre monologen till konversation.

Offentliggörandet av det privata är i dag inte längre fult. Det privata, ofta allmängiltiga - det kan handla om intresset för surdegsbakning eller flugfiske - möjliggör en mellanmänsklig kommunikation, trots  avsaknaden av ansikten (om vi inte pratar videotelefoni eller Bambuser), dofter och röstlägen. Det gäller även företag som nu vågar ge sig in i onlinekonversationer. En person som representerar ett företag har större möjligheter att tas på allvar än en anonym representant för företaget.

Mikael Pawlo, vd på spelsajten Mr Green (som vi inte jobbar för) har skrivit en egen policy för företagstwittrande och har 257 followers på mikrobloggen Twitter. Han deltar på Twitter som representant för sitt företag men gör det, genom sitt sätt att skriva och delta i konversationer, personligt. Det kan handla om att vara nostalgisk över en snygg rock eller att beklaga sig över en missad fotbollsmatch. Naturligtvis varvat med länkar till Mr Green-innehåll och rent yrkesmässiga diskussioner.

På Twitter ser vi en gigantisk och levande, interaktiv och global, ständigt kokande dokusåpa där det yrkesmässiga blandas med det privata. Självklart ligger det privata som delas på Twitter, till skillnad från exempelvis Big Brother, fortfarande över bältet (om vi bortser från @kenring). Men en uppenbar problematik när våra yrkesmässiga jag och privata jag delar dagbok är förstås att vi plötsligt delar med oss av för mycket. Särskilt när det privata är valuta. Det privata ger värde. Det privata retweetas.

Samtidigt är Robinson tillbaka och TV4 uppmanar tittarna att twittra om upplevelsen. Cirkeln är sluten.

/Stefan Ronge

Att Twitter har nått en kritisk massa kunde vi läsa i en mängd blogginlägg och tidningsartiklar för någon månad sedan. Ungefär samtidigt anordnar försäkringsbolaget Europeiska (som vi arbetar med) och deras sajt Resdagboken en fest på ön Koh Tao i Thailand. Fler än två tusen ungdomar, mestadels svenskar, dök upp och lyssnade på Timbuktu. Och chattade med vänner och familj hemma genom en Bambusersändning på Resdagboken.se.

Som ett experiment använde vi hashtaggen #rdb09 på Twitter och andra webbtjänster. Europeiskas representanter på plats gick runt och informerade om Twitter-hashtaggen, Youtube-, Bloggy- och Flickr-taggar för evenemanget. Det visar sig snabbt att väldigt få använder Flickr. Och nästan ingen kände överhuvudtaget till Twitter (eller Bloggy).

I detta nu genomför jag också en enkät modell mindre om ungdomars medievanor. Hittills 60 respondenter på Nackademin. Resultatet: 4 av 60 använder Twitter. I en relativt IT-litterat grupp. Ingen SIFO direkt, men utan att sticka ut hakan vågar jag påstå att svenska ungdomar inte hittat till Twitter - än.

Den här hypotesen (som jag tyvärr inte kan styrka med statistik) kontrasterar mot internationella siffror. Tidigare var, enligt en rapport från MobileYouth, 25-34-åringar den dominerande åldersgruppen, men nu har åldersgruppen under 25 tagit över tronen (25 procent av Twitters användare är i denna åldersgrupp).

Varför skriver jag om det här, för att raljera över att Twitters svenska “kritiska massa” består av 30-somethings med medieyrken (i medieyrken räknar jag in politiker)? Nej, som en påminnelse att företags och organisationers kommunikationsarbete handlar om att fiska där fisken finns. Lyssna på rätt plats. Om ni vill ha en dialog med ungdomar är inte Twitter den bästa platsen i dag. Den kan bli det och det kan gå fort. Eller som Fredrik Stenbeck skriver i ett blogginlägg där han undersökt yrkesnärvaron på Twitter:

“Eftersom media bevakar ämnet så hårt just nu så ökar givetvis spridningen dag för dag och att mikrobloggen har slagit är inte något jag säger emot, men att den blivit något som gemene man håller på med tror jag är en överdrift i detta läge.”

Själv rekommenderar jag ändå en företagsnärvaro på Twitter eftersom tjänsten har många fördelar och sidoeffekter. Inte minst som inkörsport för att lära sig lyssna och konversera med människor online.

Men tyvärr kära Twitter. Swedish kids are just not that in to you.

/Stefan Ronge

Nina Åkestam skriver en bra krönika i Resumé och jag håller med henne om mycket. Bland annat att modern framgångsrik marknadsföring bygger på att företagen fokuserar på vad kunderna vill höra, istället för att trumma in ett budskap.

Jag funderar sedan snabbt på om jag är en av de arga PR-konsulterna som hon nämner (skrev nämligen om Viking Line och Färjan här) men slår bort tanken. Jag är ju en glad PR-konsult.

Problemet i Nina Åkestams text är att hennes intelligenta teser inte passar in på Viking Lines marknadsföring. Viking Line var tydliga i Resumé, man menade att målet med Färjan var att tvätta bort fyllestämpeln på färjorna.

Det gick så där. Färjan blev en tittarsuccé som man ser på med skräckblandad förtjusning ungefär som på en trafikolycka. Eller på Big Brother. Programmet bekräftar vad alla trodde och de flesta visste. Det sups ordentligt på färjorna, det bråkas och det knullas. Det finns en massa Kalle Anka-typer på färjorna men få Alexander Lukas.

Om Viking Line ville nå en ny målgrupp och tvätta bort stämpeln av fyllebåt så är misslyckandet monumentalt. Men det är klart att det är ”bra tv” att se fylla och otrohet up close. Och det är klart att det är bra för affärerna att fler fyllskallar än någonsin vill åka båt. Så många vill vingla över landgången att Viking Lines reklam i förlängningen även hjälper konkurrenterna.

Och vem vet, i takt med att allt fler satt klistrade framför sina tv-apparater och allt fler löste biljetter till färjan dumpades kanske företagets tidigare målsättning i Östersjön.

Det genialiska, enligt Nina Åkestam, består alltså i att Viking Line med serien Färjan vunnit målgruppen som tycker om att festa på båt. Det är kul att Nina Åkestam tycker att det är genialiskt. Men om cheferna på Viking Line verkligen ville tvätta varumärket så borde man klaga hos någon. För här finns det en reklambyrå som inte följt tvättråden, och en färjebransch som nu är mer solkad än någonsin.

/Stefan Ronge

Det som spås bli ett krig i vilken hårdvara vi ska använda för e-bokläsning, mellan Amazon Kindle och iPhone, kan i själva verket bli ett krig om vilka som ska distribuera (och ta betalt för) e-böckerna. Att Amazon nu släpper en Kindle-applikation för iPhone är smart, menar Mashable, eftersom man kan öka intresset för att läsa bok på skärm, samtidigt som man knyter in kunder till Amazon. Och - skriver sajten: draget visar att det är försäljningen av e-böcker och inte Kindle-enheter som är mest intressant för Amazon. Och kanske är det så: de stora pengarna för Amazon kommer inte att tjänas på sålda Kindle-enheter utan på försäljning av den stora katalog e-böcker som Amazon sitter på. Nästa steg blir kanske att utveckla programvara för andra mobiler och göra Amazon Kindle till ett iTunes eBook Store?

Faran för Amazon är naturligtvis att iTunes Music Store utvecklar sig mot e-bokförsäljning. Men det kanske inte är sannolikt än så länge. Apple (Steve Jobs) ska ha sagt något i stil med “We are not interested in the e-book-market - people don’t read books anymore”. Om det är sant eller inte får framtiden utvisa. Men att Apple och iPhone är en nyckelspelare när det gäller e-bokläsning på mobila enheter, precis som när det handlar om att driva på användningen av webbtjänster på mobiltelefonen är ett faktum. Och rykten om en större och därmed mer läsvänlig iPod Touch florerar.

Vi kan förmodligen ta Jobs-uttalandet med en nypa salt. Om Kindle-appen och andra applikationer, som Stanza, TextOnPhone och Readdle, blir tillräckligt populära börjar nog Apple förhandla med bokförlagen och tidningshusen. Varför nöja sig med att göra en större iPhone (eller iPod Touch)-skärm när man kan konkurrera om att sälja innehållet.

I den mån innehållet kommer att vara säljbart i framtiden. Anders Mildner skriver intressant om att utvecklingen kring e-bokläsande går trögt och att bokbranschen befinner sig i ett schizofrent mellanläge, där konversation kring böcker sker online men bokförlagens affärsutveckling är analog och traditionell.

Bokbranschen (och tidningsbranschen) följer med allra största säkerhet utvecklingen med lupp. För deras egen skull hoppas jag att de har bättre strategier för att möta den tekniska utvecklingen än sina upphovsrättssyskon film- och musikindustrin.

/Stefan Ronge

Mer i medierna:

NyTeknik

Svd

DN

Alltid läsvärde Fredrik Stenbeck skriver om behovet av en dashboard att härska över alla flöden. Han ställer en retorisk fråga (för du kände väl till Early Octobers Social Media Lounge och 24hbc-projektet Brandstalking?):

“Reklam/PR/företagen kanske önskade att det fanns en startplatta klar, så att de kan fokusera på att göra det de är bäst på helt enkelt. Finns det kanske någon som erbjuder en plattform för att kunna starta ifrån. Byggd av personer som kan och brinner för Sociala Medier. Plattformen i sig borde fungera både som analysverktyg, aggregeringsplattform (bloggar, mikrobloggar, bilder, video etc) och publiceringsplattform.”

I kommentarsfältet kommer en klok synpunkt från Niclas Strandh (deepedition):

“Det finns en massa försök likt Social Media Lounge men fortfarande kommer man inte undan att det krävs manuell handpåläggning i slutänden. Alla algoritmer är i slutänden indikativa.”

Och här ligger knäckfrågan.

Stenbeck ställer  i sitt inlägg slutligen frågan “Är det så att PR-byrån nu kan ha koll på vad som sägs om deras kunder i sociala medier?”

Svaret på den frågan är ja. Låt oss titta på den (gratis) teknik och information som finns tillgänglig i dag. För det första: det allra mest krävande arbetet kommer i utgallring av relevanta sökord. Ingen dashboard (plattform) eller webbtjänst i världen kan hjälpa dig att hitta rätt här. Ni på företagen och organisationerna vet själva oftast bäst vilka sökord som är mest relevanta. När ni har er samling sökord (och ord som är irrelevanta för bevakningen, ord som skapar brus i sökningen), handlar det som att hitta alla möjliga källor för information.

Spara rss:er för sökningar på exempelvis bloggsökmotorer, mikrobloggssökmotorer, bloggkommentarer, forum (alla forum har tyvärr inte rss-möjligheter), sociala nätverk, googlesökningar, traditionella nyhetsmedier, bilder/videosök, Google Trends, bokmärken, inlänkar till er blogg, kampanjsida eller hemsida och branschens och konkurrenters pressinformation. Använd gärna sökmotorn Social Mention.

Fortsätt lägg till källor efter eget huvud.

Spara rss:er för all er onlineaktivitet, om sådan finns (twitter, friendfeed, facebook, egen företagsblogg, etc).

Spara rss:er för viktiga traditionella nyhetsmedier (SR Ekot, DN, Svd, DI, Expressen, Aftonbladet, GP, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, SVT Rapport, TV4 Nyheterna, CNN, BBC) etc.

Och för viktiga bloggar (konkurrenters företagsbloggar, opinionsbildare, experter etc).

Och för mest twittrade ämnen.

Använd Yahoo Pipes för att exempelvis filtrera generella rss:er (till exempel flödet för alla nyheter från aftonbladet.se) med de sökord som ni tagit fram. På Yahoo Pipes kan ni också filtrera rss:er för hur många inlinks träffarna (för att få ett värde på hur många som länkar till artikeln eller blogginlägget) har, ni kan baka samman alla rss:er (för exempelvis Nyheter) till ett rss-flöde, ni kan skapa er egen sökmotor, ni kan filtrera flöden på popularitet (med hjälp av tjänsten PostRank som räknar ut ett värde baserat på antal kommentarer, länkar, bokmärken, tweets mm). Kort sagt: Yahoo Pipes är fantastiskt.

Nu har ni rss:er för sökorden, rss:er som berättar vad som sägs om ert företag, vilka av artiklarna/inläggen som är mest diskuterade/länkade/kommenterade/twittrade och ni ser var det pratas.

Vad gör vi med all denna information? Här finns det olika mediokra möjligheter (därav intresset att skapa en dashboard för ändamålet). Min första rekommendation är att samla alla flöden i Google Reader. När det är gjort, prydligt uppsatt på mappar och undermappar, ladda ned webbläsaren Firefox (om ni inte redan använder den). Från Firefox, hämta en plugin som heter Feedly. Installera. Feedly är ett överskådligt och hanterbart skylfönster för informationen som ni la till i Google Reader. Här kan ni bokmärka, dela, mejla, twittra alla inlägg som kommer upp genom era rss-flöden. Ett klockrent arbetsverktyg. Google Reader kan ni fortfarande använda från mobilen och vid tillfällen som ni är på en annan dator (där Feedly inte finns installerat). Fungerar inte det här för er finns tjänster som Netvibes, överskådligt och grafiskt tilltalande men med, i mitt tycke, sämre verktyg.

I samma stund som Feedly (eller Google Reader) bygger in ett verktyg för att se grafer för sökningar över tid har ni en bra, gratis dashboard för att följa ständigt pågående konversationer. Som fungerar för att ett antal mänskliga hjärnor gjorde grundarbetet, tuktar och lägger till nya flöden och kan värdera resultatet.

Men, jag är inte den som är den. Jag tycker att vi definitivt ska kolla upp och utvärdera både Social Media Lounge (Johan Hedberg, som är en av personerna bakom tjänsten, är en smart person) och Brandstalking. Men att vi i dag inte har några möjligheter att hålla bra koll på konversationer om företag och organisationer är inte riktigt sant.

/Stefan Ronge

Uppdatering:

Glömde att nämna de två amerikanska (betal)tjänsterna radian6 och Scoutlab.

Vi hade åttiotalets videovåldsdebatt, nittiotalets larmrapporter om tevespelande - nu kommer backlashen mot den sociala webben. I en artikel av David Derbyshire på Daily Mail kan vi läsa om att neurologer och psykologer ser faror med den snabba utvecklingen av ungas internetanvändning. Enligt experterna får de svårare att koncentrera sig, att kommunicera med människor i dagliga livet och blir fullblodsegoister.

“Baroness Greenfield, an Oxford University neuroscientist and director of the Royal Institution, believes repeated exposure could effectively ‘rewire’ the brain. omputer games and fast-paced TV shows were also a factor, she said. ‘We know how small babies need constant reassurance that they exist,’ she told the Mail yesterday.

‘My fear is that these technologies are infantilising the brain into the state of small children who are attracted by buzzing noises and bright lights, who have a small attention span and who live for the moment.’”

Rätt roligt om man läser dessa ord med bakgrunden av den hysteri som exempelvis Motorsågsmassakern framkallade i slutet av sjuttiotalet när den gick på bio, eller vad kontroversiella spelet Grand Theft Auto påstods göra med ungdomars empati. Är de digitala infödingarna generation stupid eller inte? Det får framtiden utvisa. Däremot vet vi att teknikutveckling och ungdomsvänlig kultur alltid stöter på patrull.

/Stefan Ronge