Alltsedan min och Björn Hägers debatt pÃ¥ Bokmässan, “När skjutjärnsjournalisten anfaller”, som beskrivs i denna blogg, har vÃ¥r diskussion fortsatt. Bara “slagfältet” har växlat - bloggkommentarer, Twitter och Facebook.

Jag hävdar att en stor del av journalisternas bristande trovärdighet hos allmänheten stÃ¥r att söka i inställningen att “ändamÃ¥len helgar medlen”, eller som Häger skriver i sin bok Reporter: “Det är tillÃ¥tet att ljuga”. Det ljugs ganska glatt, framför allt frÃ¥n kvällspress och sÃ¥ kallade granskande program, för dem som ska “sättas dit”: Goliat, den definierade skurken, som ska schavottera i vÃ¥r tids stupstock - massmedia.

Ibland ljugs det till och med för tittare, lyssnare och läsare, vilket alla som inte är journalistromantiker nog har klart för sig.

Idag fick jag ett trÃ¥kigt kvitto för sanningen i denna tes. Aftonbladet lanserar “scoopet” att tidningen och Robert Aschberg “avslöjar” att politiker lÃ¥ter sig bjudas pÃ¥ “mutmiddagar”. Inte nog med att politikerna “avslöjas”, de fÃ¥r ocksÃ¥ moloket vandra frÃ¥n tillställningen, utan att ens ha fÃ¥tt smaka pÃ¥ gourmetmenyn, rapporterar Aftonbladet glatt.

Vilket tarvligt, lågt och i grunden värdelöst reportage! Ljug som journalistisk affärsidé! Sedan fortsätter det med att reportrarna Richard Aschberg och Elisabeth Marmorstein avslöjar en exposé av resor, middagar etcetera som ska visa att de folkvalda är mutade.

Intressant är att journalister leder ligan när det gäller mutmiddagar. Jag var i branschen i över 20 år, den journalist som ville kunde äta gratismiddagar när som helst. Politiker på kongress fick kanske två drinkbiljetter, strikt ransonerade. Journalister kunde få en knippe att stoppa i fickan. Att avstå från bjudresor handlade bara om man (vilket jag alltid gjort) jobbade på rika och stora medier. Antalet journalister som låtit sig bjudas på så kallade mutresor på fattigare medier är nog betydligt större än antalet politiker.

Richard Aschberg, som jobbade samtidigt med mig i många år på Aftonbladet, vet ju att jag har rätt. Han borde ta ett personligt ansvar, som senior reporter, mot att skriva sådant här trams.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin borde som utgivare skämmas över att ha tillÃ¥tit publiceringen av det här “scoopet”.

Politiker har rätt att träffa folk och att bli bjudna till och med på riktigt fina middagar och tillställningar. Minst lika stor rätt som den tredje statsmaktens journalister som här fullständigt excellerar i dubbelmoral och självgodhet.

När jag diskuterade Mona Sahlins resa till Micael Bindefelds födelsedagsfest på Mallorca handlade det om något helt annat - varumärkesvård och vilken image Mona Sahlin vill ha om hon ska få chansen att bli statsminister 2010.

Den goda middagen, champagnen, glädjen och festen har jag aldrig missunnat henne!

/Paul Ronge

PS: tycker att Makthavare.se som också finns på Twitter borde granska och avslöja journalisters förhållande till gratismiddagar, bjudningar och gratisdrickande. Varför inte börja med Aftonbladet och Expressen?

Twitters framfart är en katalysator i alla hänseenden. Kanske är det just rollen som firestarter, de sociala nätverkens Janne Boklöv, som har varit mest betydande - gigantisk tillväxttakt till trots. Twitter har vant oss att vi kan få den information vi behöver sekunden efter den postats. Om jag undrar varför ett stort rymdskepp skymmer solen är det Twitters realtidssök som ger mig de snabbaste svaren. Om jag undrar varför semesterhotellet i Aten skakar? Twitter.

Traditionella sökmotorer har blivit snabba på att indexera information. Men inte i realtid. Nära men ingen cigarr. Google känner Twitters realtidsvarma flås i nacken, Facebook och nyligen lanserade Microsoft Bing likaså. Därför är det inga konstigheter att Bing, Google, Friendfeed och Facebook samtliga antingen testar varianter på realtidssök eller aviserat planer på olika former av realtidssök.

En katalysator.

MÃ¥nga har vant sig vid att lugnt vattna blommorna och klippa gräset i den inhägnade community som vi kallar Facebook, lägga till nÃ¥gon gammal kollega eller gymnasieflamma, visa babybilder för sina Facebook-”vänner”. Men sÃ¥ kom Twitter. En plats där du kan bli följd av eller följa vem som helst. En plats där det inte är nÃ¥gon vits att vara om du inte är intresserad av att lyssna pÃ¥ vad andra har att säga eller om du väljer att lÃ¥sa dina uppdateringar för nyfikna ögon. Och Facebook tittade storögt pÃ¥. Och Facebooks CEO Mark Zuckerman visste att den inhägnade communityn, likt ön i teveserien Lost, var pÃ¥ väg att mista sin harmoniska tillvaro.

Facebook har nu aviserat att man inom kort låter användare välja om man vill posta ett inlägg för hela världens ögon eller bara för sina vänner. En inhägnad borttagen. Och man meddelar att det kommer att vara möjligt att följa vem som helst (och bli följd tillbaka  -Twitter någon?), bli ett fan av någon och se det som personen delar med sig av (enbart det publika innehållet förstås). Ännu en inhägnad som rämnar. Allt innehåll som görs publikt kommer också att bli sökbart i en ny sökfunktion.

En katalysator.

En del, som högprofilerade sociala medier-experten Robert Scoble tror att Facebook begår ett misstag. Han menar att människor i allt större utsträckning söker privata sfärer på Internet. Han kan ha rätt i sin trendspaning, men jag tror ändå att valmöjligheten är bra, Facebook-användaren har fortfarande alla möjligheter i världen att hålla sitt innehåll privat.

Men en sak är glasklar: med förändringarna blir Facebook betydligt mer intressant ur ett företagsperspektiv. Företag kan redan idag hålla igång en konversation med medlemmar på egna eller andras Pages eller Groups, men att fånga upp ett klagomål på en uppkoppling som inte fungerar, ett försenat tåg (hej SJ) eller en mobiltelefon som inte håller vad den lovar är inte lika lätt. Inte när det sker bakom låsta dörrar. När nu Facebook ger användarna möjligheten att välja om man göra sitt innehåll publikt eller inte (går att välja per statusuppdatering) öppnas den här dörren på glänt.

Facebooks två miljoner svenska användare är naturligtvis i ett kundrelationshänseende betydligt mer intressant än Twitters (enligt uppgifter som cirkulerar) 75 000 dito. Men det återstår att se hur de Facebook-användare som inte är pottränade med Twitter kommer att reagera på sin nyfunna frihet.

/Stefan Ronge

Twitter: www.twitter.com/stefanronge

Uppdatering:

Emanuel Karlsten, redaktör på Dagen.se, berättar i ett blogginlägg om Dagens arbete med att skapa närvaro och dialog genom Facebook. Rekommenderad läsning.

Så har då den engelska politikerskandalen med kostnadsersättningar för bland annat porrfilmer, kristallkronor, byxpressar och trädgårdsskötsel formligen exploderat med talmannen Michael Martins avgång. Tala om att fälla en tolvtaggare, Martin är den första engelska talman som tvingas från sin post på 300 år!

Historien får britterna att rasa - mitt i brinnande finanskris avslöjas hur politiker fingerfärdigt skott sig med fantasifulla upplägg som ibland tangerat det bedrägliga - som att begära ersättning för räntor för redan betalda hus. Politikerföraktet frodas och fler huvuden lär rulla.

Över till Sverige: Mona Sahlin fick vänta i 12 år  på att bli socialdemokraternas ordförande på grund av en Tobleroneaffär, som också verkar ha skadeskjutit henne hårt. Jag tycker visserligen vi journalister då piskade upp en storm i ett vattenglas, men sprängkraften i symboliken kring chokladen, blöjorna, de sent betalda dagisräkningarna och alla P-böter ska inte underskattas.

Nu menar jag att en av de viktigaste frÃ¥gorna för svenska politiker som vill bli valda till Europaparlamentet den 7 juni är att dra ner pÃ¥ sminket, stajlandet och inställsamma “välj mig”-affischer och tänka till: Varför röstar bara cirka 40 procent av svenskarna i EP-valet? Kan det möjligtvis ha att göra med att folk (ganska klokt faktiskt) ser att när politiker kommer nÃ¥gra hundra mil frÃ¥n sina väljare sÃ¥ är det skattefria schablonersättningar pÃ¥ upp till 100.000 kronor i mÃ¥naden som hägrar, medan det svenska EP-politiker hittills uträttat i Bryssel är minimalt? Och varför ska jag dÃ¥ traska till valurnan - vad ligger det i det för mig som väljare om jag hjälper till att göra Gunnar Hökmark, Marita Ulvskog, Marit Paulsen eller  Ella Bohlin till EP-miljonärer? Jag kommenterar de tvÃ¥ sistnämnda kandidaternas reklamfilmer här i Dagens Media. 

Jag skrev om de skattefria schablonersättningarna här (första gången gjorde jag det faktiskt i Expressen i mitten på 1990-talet).  Även då vägrade politikerna kommentera och vissa (som Maj-Britt Theorin och Maj-Lis Lööv vill jag minnas) valde att koppla bort mobilsamtalen. Nu har Expressen tagit upp tråden igen och visar alltså att ingenting hänt på 15 år!

Hanne Kjöller på Dagens Nyheter gillar inte alls att Expressen återigen avslöjar hur EP-politiker skor sig och väljer att raljera.

Jag har hittills bara sett tvÃ¥ kandidater kommentera schablonrofferiet. Gunnar Hökmark, Moderat, som avfärdar ämnet som en “ickefrÃ¥ga” och Gudrun Schyman som svarade mig pÃ¥ Twitter sÃ¥ här: “Rofferi o korruption inom EU-systemet vittnar mÃ¥nga om. Det borde rensas upp rejält. MÃ¥nga mörkar. Hökmark ocksÃ¥”.

Är detta dÃ¥ en “ickefrÃ¥ga”, som Hökmark, och ocksÃ¥ DN:s maktkramare Hanne Kjöller, tycks mena?

Jag tycker det räcker med att peka på Mona Sahlin och den engelska talmannens öde. Och EP-ersättningarna är värre eftersom de är kvittolösa. Gör du mindre kan du stoppa mer i fickan. En extra resa för att möta väljare belastar din privata plånbok!

Begär av det parti och den kandidat du tänker rösta på att de agerar mot de kvittolösa schablonersättningarna. Precis som i alla moderna företag och som i svenska riksdagen ska ersättning ske mot kvitton. Hävdar politikern att det är onödig byråkrati kan du ju peka på när de ville fastställa vinkeln på krökningen av bananer eller försöker förbjuda svenskar att snusa.

Observera: Detta handlar inte om någon vulgär avundsjukekampanj. För min del får de gärna dubbla EP-politikernas löner. Men de ska vara transparanta och skattepliktiga. Och ersättningar ska betalas mot kvitton. Så tar man bort möjligheter till mygel som är politikerföraktets främsta grogrund.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik och samhälle.

Bloggandet har för min del legat nere en tid. I mitt fall heter orsaken Twitter. Mikrobloggandet ger en mycket snabbare diskussion, man får mothugg eller medhåll direkt och på Twitter finns också de vassaste bloggarna (och många journalister).

Under senare tid har jag på Twitter varit inblandad i en diskussion om betalning för nyheter på nätet. Risken med att debattera på 140 tecken är att debatten lätt urartar på grund av det minimala utrymmet att nyansera och föra en mindre tvärsäker diskussion utan prestige och skygglappar.

När det gäller tidningarnas ekonomi, i en tid när nedskärningar och nedläggningar gÃ¥r som en präriebrand över världen (följ @themediaisdying pÃ¥ Twitter - Boston Globe, Washington Post, New York Times) är jag allergisk mot tvärsäkerhet och “quick fixes”. 

För kom ihåg: Media är rent generellt BRA på att tjäna pengar. Kreativiteten är stor. Tänk bara på tilltaget att sälja tidningar med hjälp av DVD eller böcker. Eller sinnrika lokala löp.

När Aftonbladet, med sin ledande roll som mediahus och med Sveriges mest lästa webb förklarar att 100 personer måste bort, är det kris på allvar. Och chefredaktör Thomas Mattsson medger att Expressen kan tvingas följa efter.

När Svenska Dagbladets utvecklingschef Bo Hedin avgÃ¥r därför att sparknivar krympt resurserna för innovation och utveckling är det ett ruggigt bakslag för Svenskans möjligheter att hitta bra “nya betalningsmodeller”.

Hedin var en spjutspets redan när Aftonbladet “mackifierades” kring 1990 - teknisk och ekonomisk. Hade det funnits enkla grepp att göra nätsatsningarna mer lönsamma hade han med stor sannolikhet hittat dem.

När jag reagerar pÃ¥ trosvissa svenska “The Long tail”-lärljungars mässande av mantrat “nya betalningsmodeller” är det inte bara för att jag bedömer att deras samlade kunskap om medieekonomi ryms pÃ¥ Bo Hedins ena tumnagel. Det är ocksÃ¥ för att jag med stor olust drar mig till minnes de självsäkra IT-profeterna jag medietränade runt 2000. De ville alla att jag skulle lära dem klatschiga oneliners sÃ¥ de via media skulle bli “Last man standing” i konkurrensen. De var som wrestlingbrottare i prÃ¥lig neon. Synas och glänsa var prio ett - svarta siffror och fungerande verksamhet fick komma sedan. “There can only be one”, sade de ungefär som i Scifi-serien “Highlander” och naturligtvis var just den som för tillfället satt framför min TV-kamera “The Chosen One”.

Vi vet hur det gick - en massa människor förlorade väldigt mycket pengar, medan några av de mest vältrimmade IT-munlädren hann sälja sina aktier till fantasipriser i tid och kunde ta flera års semester med sina miljoner.

Den tidens “Gurus” talade hÃ¥nfullt om “Den gamla ekonomin” och hävdade att det aldrig mer skulle bli lÃ¥gkonjunkturer (sic) med deras Nya ekonomi!

Jag ser samma drömmerier och verklighetsfrÃ¥nvända snack hos de nya profeterna som talar föraktfullt om “Gammelmedia” som inte kan orientera sig i en ny tid.

Jag tycker man ska lyssna på många, men kritiskt.

Joakim Jardenberg skriver här om matematik för nybörjare.  Jag kommer att tänka pÃ¥ Peps Perssons blueslÃ¥t “Falsk matematik”. Om det var sÃ¥ lätt och om alla vi “nybörjare” fattade noll sÃ¥ borde Mindpark idag vara Sveriges mest intressanta företag inom medievärlden. Hmmm Mindpark, finns det..?

Den amerikanska medieveteranen Jeff Jarvis är däremot intressant. Hans tonalitet är ödmjuk och sökande. Han uppmanar oss att tänka, ställer här ett antal relevanta frågor och får också mothugg i intressanta kommentarer.

I denna bloggpost av Thomas Frostberg tas Rapidus som exempel på att människor är beredda att betala relativt dyrt för nischad och exklusiv information. En viktig iakttagelse i bloggen är att detta inte kan vara den enda finansieringen av media, det finns ingen enkel enskild lösning.

Så svarar också Thomas Mattsson mig på Twitter - det krävs flera samverkande betalningsmodeller:

@paulronge Det finns ju olika sätt att betala pÃ¥. Prenumeration, micro pay, titta pÃ¥ banners, personuppgifter i kunddatabaser… osv.

Den gamle tidningskapitalisten Murdoch nystartade denna diskussion genom att tillkännage att han, efter Wall Street Journals koncept, kommer att ta betalt på nätet i framtiden.

Idag lever jag i ett intellektuellt Eldorado. Jag läser alla svenska dagstidningar, Financial Times och Washington Post på nätet. Jag ser franska TV5 i webbTV och läser Le Monde och ibland El Pais. Fullgod journalistik som naturligtvis kostar att producera.

“Ebberöds bank” har Anders Ahlberg i Medievärlden kallat det.

Självklart är detta ohållbart i längden.

Tänk om alla tyngre media skulle bestämma sig för att helt enkelt stänga ner sajterna en period och se om de betalda pappersupplagorna ökade? Och kallt nonchalera om konkurrenter spelar gratis. Efter en tids omdisponering (förhandlingar med tryckerier etcetera) kunde man göra tvärtom - lägga ner papperstidningarna och ta betalt för nätupplagorna. Säkert omöjligt att genomföra men en variant pÃ¥ “No pay, no play” som är den röda trÃ¥den i alla andra verksamheter i kommersiella samhällen.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om medievärlden. 

 

 

 

!

Okej: så jag konstaterande här att svenska ungdomar inte finns på Twitter. Nu bekräftas min ogrundade uppfattning av hårda fakta. Enligt färsk statistik från Nielsen Netview Report har MySpace-generationen väldigt låg representation på mikrobloggen.

Den allra största gruppen är, inte oväntat, 35-49 åringar. Gruppen utgör 40 procent av alla unika besökare.

Ungdomar finns alltså, hårddraget, inte på Twitter. Om vi nu helt förmätet ger Twitter en charmkurs, en The Game för Twitter, vilka är huvupunkterna för att attrahera unga användare?

1. Var är Blondinbella?

Du behöver auktoriteter. Det handlar om gammaldags auktoriteter som kändisar och nya auktoriterer som bloggare. Du erbjuder en, ibland fiktiv, ibland reell känsla av att komma närmare sin idol. Även om @britneyspears inte svarar på din tweet så finns hon där och berättar ofiltrerat (eller via en PA) om sin vardag. Du behöver de nya auktoriteterna som kanske redan har en nära dialog via bloggen, MySpacesidor, Facebooksidor och fancommunities.

Lösning: @blondinbella, @kenza, @lindsaylohan….

2. What have you done for me lately?

Vad erbjuder du ungdomar, förutom ett par A-listekändisar (Ashton Kutcher, Britney Spears etc) och en mängd b-listekändisar (MC-hammer…)? Rätt lite.

• De kan inte lyssna pÃ¥ musik (direkt i app eller pÃ¥ Twitter) samtidigt som de uppdaterar sin status (se MySpace, Facebook)
• De kan inte pÃ¥ ett direkt sätt visa vilka de är - mer än genom en begränsad bio - (vilken musik man gillar, grupper man tillhör, klädmärken, teveserier etc etc)

Lösning: Det är svårt. Du har ett framgångsrikt koncept, att göra om gränssnitt och funktioner på twitter.com för att attrahera ungdomar kan få negativa effekter. Du skulle kunna jobba mer på att synliggöra vilka grupper man tillhör (låna konceptet från FB). Ungdomar (och vuxna) vill känna tillhörighet. I antropologi pratar man ofta om tribes, klaner som delar intressen och åsikter. Du skulle också kunna tillåta fler länkar i bion (lånar från FriendFeed). Länkar till MySpace, FB-sida, blogg etc. En mer ungdomstillvänd Twitter-app skulle kunna vara ett annat sätt för dig att attrahera ungdomar.

3. Spela hard to get

Om de inte är intresserade - låt dem vara. Gå iväg till ett hörn, sippa på din drink, låtsas som ingenting. Till slut, när de ser hur populär du är bland de äldre kommer de över till dig. Och när de kommer låtsas som du inte bryr dig, se uttråkad ut, prata vidare med den där 35-åringen som är så intresserad. Du kommer att se hur de blir galna av att ditt ointresse. Till slut kommer ungdomarna farande mot dig i massor.

/Stefan Ronge (32 år)

Uppdatering 1: Richard Gatarski skriver bra om ungdomars onlinenärvaro på Skolmarknad.info, en blogg för alla som är intressrade av skolrelaterad markndsföring.

Uppdatering 2 (20090809): De senaste veckorna har bloggare och medier turats om att uppmärksamma det som jag skriver om i detta inlägg och här, ungdomars frÃ¥nvaro pÃ¥ Twitter. Läs mer pÃ¥ Mashable: Teens Don’t Tweet. Rekommenderar ocksÃ¥ läsning av flitige (och unge - 14 Ã¥r) mikrobloggaren Gustav Holmströms blogginlägg, där han berättar om hur majoriteten i hans bekantskapskrets använder webben för sociala syften.

Jag pratar med Jon Goland, tidigare kollega, nu ansvarig på TU Framtid. En röd tråd i samtalet är värdeförskjutningen som tycks ha skett under senare tid när det handlar om vilken information som människor väljer att dela med andra. Under dokusåpornas gyllene era, där Big Brother tog utvecklingen längst, var offentligt utfläkande av det privata något fult. Något som ungdomar eller en obildad underklass fick ägna sig åt medan resten beklagade sig över cirkusen. När Facebook slog igenom stort i Sverige under 2007 skedde det i en tid när dokusåporna började tyna bort från tablåerna, vanliga människor byttes ut mot kändisar i de såpor som fortfarande hankade sig kvar.

Statusuppdateringarna på Facebook blev en första inträdesport för offentliggörandet av den inre monologen (jag är sjuk, ledsen, peppad, tycker si eller så). Sedan kom möjligheten att kommentera statusuppdateringar på Facebook och mikrobloggformatet, som i Sverige först fick fäste genom mikrobloggstjänsten Jaiku, omvandlade den inre monologen till konversation.

Offentliggörandet av det privata är i dag inte längre fult. Det privata, ofta allmängiltiga - det kan handla om intresset för surdegsbakning eller flugfiske - möjliggör en mellanmänsklig kommunikation, trots  avsaknaden av ansikten (om vi inte pratar videotelefoni eller Bambuser), dofter och röstlägen. Det gäller även företag som nu vågar ge sig in i onlinekonversationer. En person som representerar ett företag har större möjligheter att tas på allvar än en anonym representant för företaget.

Mikael Pawlo, vd på spelsajten Mr Green (som vi inte jobbar för) har skrivit en egen policy för företagstwittrande och har 257 followers på mikrobloggen Twitter. Han deltar på Twitter som representant för sitt företag men gör det, genom sitt sätt att skriva och delta i konversationer, personligt. Det kan handla om att vara nostalgisk över en snygg rock eller att beklaga sig över en missad fotbollsmatch. Naturligtvis varvat med länkar till Mr Green-innehåll och rent yrkesmässiga diskussioner.

På Twitter ser vi en gigantisk och levande, interaktiv och global, ständigt kokande dokusåpa där det yrkesmässiga blandas med det privata. Självklart ligger det privata som delas på Twitter, till skillnad från exempelvis Big Brother, fortfarande över bältet (om vi bortser från @kenring). Men en uppenbar problematik när våra yrkesmässiga jag och privata jag delar dagbok är förstås att vi plötsligt delar med oss av för mycket. Särskilt när det privata är valuta. Det privata ger värde. Det privata retweetas.

Samtidigt är Robinson tillbaka och TV4 uppmanar tittarna att twittra om upplevelsen. Cirkeln är sluten.

/Stefan Ronge

Att Twitter har nått en kritisk massa kunde vi läsa i en mängd blogginlägg och tidningsartiklar för någon månad sedan. Ungefär samtidigt anordnar försäkringsbolaget Europeiska (som vi arbetar med) och deras sajt Resdagboken en fest på ön Koh Tao i Thailand. Fler än två tusen ungdomar, mestadels svenskar, dök upp och lyssnade på Timbuktu. Och chattade med vänner och familj hemma genom en Bambusersändning på Resdagboken.se.

Som ett experiment använde vi hashtaggen #rdb09 på Twitter och andra webbtjänster. Europeiskas representanter på plats gick runt och informerade om Twitter-hashtaggen, Youtube-, Bloggy- och Flickr-taggar för evenemanget. Det visar sig snabbt att väldigt få använder Flickr. Och nästan ingen kände överhuvudtaget till Twitter (eller Bloggy).

I detta nu genomför jag också en enkät modell mindre om ungdomars medievanor. Hittills 60 respondenter på Nackademin. Resultatet: 4 av 60 använder Twitter. I en relativt IT-litterat grupp. Ingen SIFO direkt, men utan att sticka ut hakan vågar jag påstå att svenska ungdomar inte hittat till Twitter - än.

Den här hypotesen (som jag tyvärr inte kan styrka med statistik) kontrasterar mot internationella siffror. Tidigare var, enligt en rapport från MobileYouth, 25-34-åringar den dominerande åldersgruppen, men nu har åldersgruppen under 25 tagit över tronen (25 procent av Twitters användare är i denna åldersgrupp).

Varför skriver jag om det här, för att raljera över att Twitters svenska “kritiska massa” bestÃ¥r av 30-somethings med medieyrken (i medieyrken räknar jag in politiker)? Nej, som en pÃ¥minnelse att företags och organisationers kommunikationsarbete handlar om att fiska där fisken finns. Lyssna pÃ¥ rätt plats. Om ni vill ha en dialog med ungdomar är inte Twitter den bästa platsen i dag. Den kan bli det och det kan gÃ¥ fort. Eller som Fredrik Stenbeck skriver i ett blogginlägg där han undersökt yrkesnärvaron pÃ¥ Twitter:

“Eftersom media bevakar ämnet sÃ¥ hÃ¥rt just nu sÃ¥ ökar givetvis spridningen dag för dag och att mikrobloggen har slagit är inte nÃ¥got jag säger emot, men att den blivit nÃ¥got som gemene man hÃ¥ller pÃ¥ med tror jag är en överdrift i detta läge.”

Själv rekommenderar jag ändå en företagsnärvaro på Twitter eftersom tjänsten har många fördelar och sidoeffekter. Inte minst som inkörsport för att lära sig lyssna och konversera med människor online.

Men tyvärr kära Twitter. Swedish kids are just not that in to you.

/Stefan Ronge

Lika som bär: MAD:s X & Y och Calle & Mona?

Mitt i bloggosfären har kvittret ökat så att det slår lock för öronen. Going mad anyone..?

Kvitter är översättning av engelskans Twitter som är ett mikrobloggforum där politiker trängs med en stor mängd  “vanligt folk” och där allt mÃ¥ste kunna sägas inom 140 tecken. Det länkas hejvilt och genom bland annat bit.ly sÃ¥ kortas länkarna sÃ¥ att de ryms.

Jag har varit uppe nu nÃ¥gra veckor som paulronge och slÃ¥s av hur snabb och smart diskussionen ofta är och hur generösa alla är, bÃ¥de med tekniska tips och förmedlande av kunskap. Jag skrev första gÃ¥ngen om fenomenet här i bloggen “It takes two to twitter.

Där vädjade jag till Mona Sahlin, första partiledaren pÃ¥ plats, att börja “adda”, det vill säga följa dem som följde henne, för att visa att hon inte bara ville utnyttja Twitter för att basunera ut sin politik utan ocksÃ¥ lyssna pÃ¥ andra. Flera “twittrare” hakade pÃ¥. Och nu, efter bara nÃ¥gra dagar, sÃ¥ följer Mona Sahlin faktiskt fler än jag gör. Bra!

Nästa frÃ¥ga är: Kommer hon att svara pÃ¥ frÃ¥gor eller synpunkter frÃ¥n andra “kvittrare” som undrar över exempelvis energipolitiken och behovet av kärnkraft, eller om hon har problem med den rödgröna röran?

Jag skickade en liten hälsning till henne i fredags som såg ut så här:

“@msahlin Jag och @byBalsam delar samma känsla: “Äntligen fredag”. Hur är det med dig, Mona? Nöjd med energidebatten?#svpt” (svpt stÃ¥r för: svenska pÃ¥ twitter).

Jag fick inget svar och det är naturligtvis helt okej. Sahlin har säkert viktigare saker för sig än att surra med mig en fredagskväll. Men om hon fÃ¥r ett antal inlägg frÃ¥n olika hÃ¥ll under lÃ¥t säga en mÃ¥nads tid och inte svarar nÃ¥gon genom att trycka pÃ¥ “reply” nÃ¥gon enda gÃ¥ng, sÃ¥ blir det allvarligt. DÃ¥ bevisar hon ju att hon inte läser inläggen och är ointresserad av vad Twitter-mÃ¥lgruppen tycker.

DÃ¥ kan jag tänka mig att lansera parollen: “Mona, sluta megafÃ¥na” pÃ¥ Twitter. Ryms jättebra inom 140 tecken.

Jag blev intervjuad av TV4:s Anders Pihlblad förra veckan och fick frÃ¥gan vad jag tycker om partiernas Obamamani - det vill säga att försöka härma hans internetsuccé här i Sverige. Jag svarade: De fÃ¥r gärna inspireras, men inte kopiera. Att peka med hela handen och säga: “Följ mig” fungerar i ett JantebefriatUSA, men knappast här där inte ens personvalen har blivit riktigt accepterade.

En svensk partiledare som leker Obama riskerar att bli som i skämtet om den norska räkan som blir ratad av trÃ¥laren och i vredesmod hojtar “Jej är en hummer, jej är en hummer!”

Roligast just nu på Twitter är att Carl Bildt (@carbildt) i skrivande stund har 80 som följer honom, men själv följer han bara en - Mona Sahlin! Varför? Är det skuggpolitik? Vill han etablera en skuggregering? Är han hemligt kär? Vad har Mona som vi andra inte har? Lämnar hon hemliga spår som i Da Vincikoden? Jag kommer att tänka på spionerna X & Y i gamla MAD som följdes åt som ler och långhalm och försökte förgöra varandra med list och bomber. Vem är Bildt - är han X eller Y?

Skulle bli jättetacksam om ni, läsare av bloggen och av Dagensps.se kunde dela med er av teorier om detta maniska (moniska?) Sahlinintresse från Carl Bildt?

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik och media.

Att publicera eller inte publicera - det är frågan!

När är det rätt att publicera namn och bild vid jätteskandaler i media - Läs: när är det rätt att eventuellt kvadda liv och torpedera karriärer?

Det är en ödesfråga på alla redaktioner och gudarna ska veta att den inte är enkel. Besluten tas ofta snabbt och med ryggmärgen. Ibland blir det rätt och ibland blir det fel. jag var med på Aftonbladet sommaren 1988 när Åmselemördaren Juha Valjakkala (nyligen frigiven förresten) hängdes ut på löpsedlarna med argumentet att han var livsfarlig för allmänheten under sin flyktväg genom Sverige. Helt rätt. Lika fel blev det 2005 när Expressen helt felaktigt påstod att Mikael Persbrandt var akut alkoholförgiftad och inlagd på behandlingshem. Tidningen fälldes för förtal och lider fortfarande av stora trovärdighetsproblem.

“Ryggmärgen” när traditionella medier tar korrekta beslut handlar om yrkesskicklighet som ackumulerats i decennier, en erfarenhetsbank som enkelt kan uttryckas som “fingertoppskänsla”. Tuffast är det för kvällspressen som hela tiden balanserar pÃ¥ slak lina, som mÃ¥ste sälja för att inte gÃ¥ under.

IgÃ¥r pÃ¥mindes jag om den här problematiken när Nyheter 24 pÃ¥ Twitter (översätts “kvitter” och handlar om snabb kommunikation pÃ¥ nätet via mikrobloggande) länkade iväg en riktigt saftig historia om en journalist som nu hamnar i ett förtalsmÃ¥l. Vi som kan ankdammen vet naturligtvis direkt vem det handlar om. Men nättidningen Nyheter 24 publicerade inte namnet och när jag frÃ¥gade varför fick jag svaret i korthet: inte tillräckligt känd, inget större allmänintresse, sannolikt inte i mental balans. Ett klokt och genomtänkt svar.

Samtidigt är det just Nyheter 24 som, tillsammans med nättidningen Realtid.se, för en tid sedan hängde ut en helt ostraffad person (men i vissa kretsar känd) som hamnat i en polisrazzia, innan det ens fanns nÃ¥got resultat av brott, än mindre ett Ã¥tal. Jag tänker inte länka eller vara mer specifik än sÃ¥ för att inte bidra till att sprida “nyheten”. Men för mig är de publiceringarna hÃ¥l i huvudet. Som att hänga ut en kändis för “misstänkt rattfylla” innan han ens hunnit blÃ¥sa i ballongen.

Slutsats: Den eviga frÃ¥gan om “vara eller inte vara” när det gäller publiceringar av namn och bild kommer att fortsätta vara samma ödesfrÃ¥ga oavsett om det handlar om traditionella papperstidningar eller moderna nätmedia.

När jag var nykläckt reporter i mitten av 1970-talet lärde jag mig följande mening utantill (och levde sedan ett yrkesliv efter det):

“Undvik onödig namn och bildpublicering sÃ¥vida icke ett oavvisligt allmänintresse sÃ¥ pÃ¥bjuder”.

Säkert är denna formulering hämtad ur de pressetiska reglerna frÃ¥n “annu dazumal”. Här har du de pressetiska reglerna i modernare tappning.

Men oavsett gammal eller ny formulering, oavsett nät eller papper, gäller den förbanne mig fortfarande.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om kommunikation och medier.

Vi som arbetar på pr-byrå är vana att agera spökskrivare åt uppdragsgivare. Vi hjälper till med budskaps- och argumentationdokument och skriver debattartiklar.

Ingen tror att Barack Obama skriver alla sina tal själv. Han skulle inte ha tid med det. Ingen tror att Barack Obama förbereder sina nyckelbudskap själv, att han testar dessa, omformulerar, finslipar. En hel stab är upptagna med sådana uppgifter. Ingen som är insatt i hur näringsliv och media fungerar tror att beslutsfattare skriver sina egna debattartiklar. De är rekryterade för att styra och utveckla sina bolag, inte för sina stilistiska egenskaper.

Men vad gäller sociala medier och hur beslutsfattare och politiker samtalar där är reglerna ännu inte skrivna i sten. Är det samma sak när man använder en spökskrivare för en debattartikel, som att använda en spökskrivare på twitter? Åsikterna går isär och ämnet är hetare än någonsin sedan Mona Sahlin, som första partiledare, börjat twittra, vilket uppmärksammas från olika bloggar bland annat Signerat Kjellberg och Deepedition och oss själva.

Ytterst kanske det handlar om samtalets helgd. Man vill veta vem man pratar med, oavsett om det är i telefon eller på nätet. Å andra sidan, kan man då begära att politiker ska vara med på Twitter? Att de ska hinna skriva ett tiotal korta inlägg per dag? Eller är det bättre att de har spökskrivare som berättar vad de gör, för att man därmed faktiskt kommer så nära dessa upptagna beslutsfattare som det är möjligt? Ska det då tydligt framgå att man använder en spökskrivare eller dödar det intresset? Liana Evans skriver intressant om spökskrivarfenomenet här.

Frågorna är fler än svaren. Och kanske är det så enkelt att förväntningarna, både från beslutsfattarna och från intresserade och kunniga användare, inte har hunnit möta en gemensam verklighet. Just nu trevar politikerna sig fram på dessa nya sociala forum. Förhoppningsvis kommer man snart ha mer koll på HUR man ska använda sig av de olika tjänsterna än ATT man ska göra det. Om inte förr så när valkampanjerna sätter igång på allvar.

/Mattias Ronge