Diskussionen om bloggarnas värde eller inte fortsätter och spännvidden i åsikterna är stor. Från att de är “snattrande idioter” till “De Nya Medierna” som ska ersätta stelbenta “Gammelmedier”.

Jag tycker uppdelningen i “Nya medier” och “Gammelmedier” är idiotisk och ungefär lika konstruktiv som denna extremfamilj vid matbordet: Fadern: “Håll käften och ät slyngel! Bli torr bakom öronen!” Sonen: “Håll käften gubbjävel! Sluta klappra med löständerna!

Så här säger den förr så intellektuellt spänstige Jan Guillou om bloggarna:

“Vi måste förhålla oss iskalla till påtryckningarna (från nätet) och försöka få snattrarna där ute att begripa, att i riktiga medier publicerar man det som är sant, det som är relevant, det som är kontrollerat och det som är i överensstämmelse med förtalslagar och sånt där. Det kan ta tid att få de här nissarna att begripa det.” (Sagt i SVT:s Babel)

Sant, relevant och kontrollerat var det, alltså. Pamela Andersons “tuttchock” i någon tidning häromdagen (ena bröstet råkade slinka ut) - Relevant? Mikael Persbrandts påstådda inläggning på alkoholisthem - Sant?

En gång beundrade jag Guillou som en journalistikens och medieretorikens Muhammed Ali: vass i repliken, snabb och tonsäker i analysen, med ett äkta patos för sanning och rätt. Idag är han, när det gäller bloggandet, precis som Ali i sitt Parkinsondrabbade slutskede: Trött, punchig och ringmärkt. Det är med vemod jag ser att Guillou inte längre vet vad han pratar om, eftersom han enligt egen utsaga inte ens går upp på nätet. Och då blir det snatter och goja.

Efter Katten Måns kommer Bill, i form av professor Bo Rothstein som högfärdigt försöker leda i bevis att bloggandet har noll och intet värde.

Sant som det är sagt tycker Bull, det vill säga Peter Fröberg Idling på tidningen VI, och talar om bloggandet som “amatörernas afton” samt anser att bloggarna saknar allt vad publicistisk idé heter.

Martin Schori på Dagens Media gläfser mest urskillningslöst (”bloggarnas kackafoni är outhärdlig”) och vinner ledigt priset i kategorin argaste blogghatare här i Newsmill.

Ändå finns (samtidigt med egocentriskt pladder, bakslug produktlansering och illa genomtänkta tankar) väldigt mycket intelligens, värdefull information, generösa länkningar till andra, samt tung opinionsbildning i de många bra bloggarna. Se här bara hur “Deeped” i sin blogg fullkomligt dräper Dagenzzz Nyheters påstådda scoop om kraferna bakom FRA-kampanjen med den enkla frågan: Vilka intressen betalade i så fall och i vilket syfte?

The real mymlan, Same, same but different, Deepedition, Uppstuds, Signerat Kjellberg, Mina Moderata Karameller, Beta Alfa, Magnus Tankar, Politikerbloggen, Promemorian, är bara några av de bloggar som jag värdesätter.

Bland de bästa bloggarna under senare år finns ju också journalister som Fredrik Virtanen och Martin Jönsson. Det gör just journalisters hets mot “kakafonin” och “snattret” ännu mer märkligt.

Ibland är det bra att ha en yttre fiende när man sluter fred. Jag tycker traditionella medier och bloggvärlden ska enas mot den värsta digitala parasithärden: Ocensurerade anonyma mobbande kommentatorer.

Det är uselt och slappt att som Martin Schori på Dagens Media gör bara släppa in dyngan. Ingen bloggare med självaktning gör så. Man kollar att inlägget inte är ärekränkande, bryter mot etiken eller uppenbart är skriven av någon så dyngrakt berusad så att bokstäverna dansar polka i kommentarsfältet.

Jag kollade Sofia Mirjamsdotter (Mymlan) när hon började blogga på Aftonbladet och såg direkt att hennes kommentarer granskas innan de publiceras. Detta gör alltså henne till en betydligt bättre och mer seriös publicist än Schori.

Min slutsats: Bloggarna ska hålla sig för goda att ge sig in i mediestofilernas pajkastning och att slänga infantila etiketter på media. Washington Times Post, Le Monde eller Svenska Dagbladet - “Gammelmedia”? Skärp er!

Här ser vi i alla fall Aftonbladets Jan Helin och Kalle Jungkvist i samspråk med några viktiga bloggare på Aftonbladets webb-tv och det är ett hoppfullt tecken i tiden.

Jag skulle vilja se sonen vid matbordet svara farsan: “Ta’t lugnt och tänk på blodtrycket. Men du FÅR gruffa litet. Jag älskar dig ändå”.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant i bloggvärlden.

Fredrik Virtanen har skrivit brev, apropå sitt extremt snåla förlag Newsmill till boken “Kraschad”. Som synes får han ingen förlagsfest utan bjuder människor att ta med sig eget rödtjut hem till honom och 120 kronor i fickan till boken.

Jag har läst den - och säger bara: Köp den! Jag skrev och berömde den lysande humoristiska artikeln i Newsmill där Virtanen förlorade 1,5 miljoner på börsen och “kräktes av självhat” när han insåg att han inte  var Sveriges svar på Gordon Gecko.

Nu har artikeln blivit en hel bok: Kraschad, utgiven av Newsmill som alltså inte har råd med ens en simpel förlagsfest. Nu finns alltså minst tre orsaker att köpa boken:

• Den är mer av samma: Virtanen fortsätter driva med sig själv och börsvärlden och blandar röda siffror med svarta känslor. Historiens röda tråd är en Mercedes. Mer vågar jag inte skriva eftersom recensionsdatum är den 8 december.
• Virtanen blir rikare och kan köpa ännu mer aktier och skriva ännu fler galna böcker när han förlorat dem också.
• Newsmill blir rikare och får råd att köpa ölbackar och rödvinsboxar så de också kan hålla sliriga förlagsfester. Vilket är bra för Newsmill är en riktigt frisk fläkt i den litterära ankdammen. 

/Paul Ronge

Måndag förra veckan: 30-talsdepression, bankkrascher, finansiell naturkatastrof.
Måndag denna vecka: Värsta börsrallyt på tio år.
Svängningarna är som den värsta Rainbow , Lisebergs åkattraktion som förbjöds i somras då 26 personer slungades ur, som tur var skadade ingen sig allvarligt.

En som “slungats ur” den pågående finanskrisen och elegantare och mer humoristiskt än någon annan hittills beskrivit sin vanmakt är Fredrik Virtanen. Från en miljon kronor till 100.000 på ett år. Han beskriver hur han tappar fattningen, säljer och springer på toaletten där han “kräks av självhat”. Och nu kommer krishumorn på bred front, den riktigt svarta.

Göteborgaren Rikard Furublad har bildat gruppen “Finanskris” på Facebook. Han har också en grupp som heter “Vi som åkt Rainbow utan att trilla av”. Visst är Mårten Holmberg en pärla: “Jag har haft en egen finanskris i hela mitt liv så det känns bra att världen äntligen har kommit i kapp”. Dagens Industri berättar om hur den svarta humorn sprider sig i världens finanskretsar och hur man på dubbeltydig engelska bäst definierar skillnaden mellan en börsmäklare och en duva i relationen till en Ferrari.

Finanshajar och Gecco-typer mår nog bra av litet humor och självdistans. Då finns det arbetslösa som sitter med skyhöga bostadslån och inte kan sälja huset som har lättare att hålla sig för skratt.
Eller som någon påpekade till en som förlorade miljoner under IT-bubblan för sju år sedan: “Var du glad att du har råd att förlora så mycket pengar”.

/Paul Ronge